Respecting my mother

träda

2010-10-19T16:23:00.003+02:00

Medan det skrivs mindre här än på Leila K's memoarer skrivs det desto mer på sju rum och kök.

morgnarnas relativitet

2010-04-26T08:25:00.008+02:00

Hon är sex år gammal och går alltså i förskoleklass. (En klass som för övrigt heter F-1A, uttala den utan att sätta morgonkaffet i halsen.) Hon går förskoleklass och borde följaktligen inte ha hunnit bli särskilt skoltrött än. Inte "jag går på högstadiet och det finns annat jag vill göra-trött." Inte heller "jag hänger i cafeterian en timme sen struntar jag i gymnasiet-trött". Istället syns det på henne hur roligt hon har på skolan och hon har heller inte särskilt bråttom därifrån när man hämtar henne. Men det trots allt tecken som pekar på en något prematur akademisk matthet.

För det första så verkar någon ha lärt henne att det är coolt att påstå att skolan är tråkig, eller som hon uttrycker det; bajstråkig. Sist men inte minst så har vi då det tydligaste tecknet: morgnarna. För varför skulle annars den unga kvinnan protestera så högljutt på måndag-fredagmorgnar, när hon sedan väljer kvittra glatt redan kvart i sju på både lördag och söndag. Kvart I sju. Kvart I flippin' sju.

Dessa numera vetenskapligt fastslagna rutiner ledde till att jag igår kväll släckte lampan i förvissningen om att jag åtminstone skulle få sova tills väckarklockan skulle ringa tio över sju i morse. En i jämförelse med helgen väldigt human tid. Fråga mig inte hur jag i just den stunden kunde glömma hon som snart ska fylla ett. Orutin eller förvirring, you tell me, men klockan var kvart i sex när hon satte igång. Kvart i sex.

The Tallest Man on Earth

2010-03-12T09:23:00.004+01:00

Om du missade hans förra skiva med bland annat underbara "I Won't Be Found", bör du gråta en skvätt. I alla fall tills du inser att den fortfarande finns kvar att upptäcka. När du sen får höra talas om hans nya skiva, där bland annat "King of Spain" finns med, ja då bör inte din glädje veta några gränser. Alls. Lyssna och njut.
(Mp3 with courtesy of Jonk Music)

taggarna utåt; föräldraskapets fördjävligheter

2010-03-03T14:15:00.000+01:00

Det är fan inte lätt alla gånger. Det att leva, eller snarare lära, efter sin övertygelse.

Det är lätt, däremot, att hävda sin övertygelse. Att kalla sig feminist, citera Magnus Betnér och tänka att ens egna döttrar minsann aldrig ska tvingas in i fack av rosaglittriga och sedermera självspäkande ideal.

När sen äldsta dotterns skridskor plötsligt är för små och nya ska införskaffas, ska allt omsättas till verkligheten. Plötsligt finns då mycket mer att ta hänsyn till. Utbud, kvalitet, pris. Föräldrarnas erfarenheter och vad som egentligen är praktiskt. (Varför skulle man inte kunna skjuta slagskott med taggar på skridskorna? -frun). Till sist står man där, inmålad i ett hörn av ogenomtänkta åsikter och dåligt föräldraskap, när man påminns om det viktigaste; dotterns egna vilja.

För mitt i allt diskuterande och resonerande viskar frun i mitt öra och påminner mig att det är mycket sämre för dotterns självkänsla och självförtroende om jag förminskar hennes egna val, påverkade av en i fack sorterande omvärld eller ej. Jag kan ta fajten med omvärlden. Jag kan strida mot en ständig flod av prinsessiga presenter. Jag kan lyfta fram alternativ som jag tycker är bättre, men jag får fan inte förminska henne.

De rosaglittriga skridskorna var slut, så innan det var klart så blev det ett par rekorderliga, stabila och taggfria hockeyrör, precis som jag från början ville. Men tänk om hon hade fått chansen att komma fram till det själv. Utan att hennes korkade bonuspappa mellan raderna raderna rackat ner på allt rosa och glittrigt. För nu sitter hennes korkade bonuspappa här och önskar att hon istället fått just de rosa och glittriga. De med taggar.

kaffe

2010-02-22T09:21:00.002+01:00

Idag blir en dag av rostade mackor med alldeles för mycket smör och marmelad. Idag blir en dag med mjukisbyxor.

mellan väntan och frustration

2010-02-17T12:03:00.007+01:00

Allt är en nervös väntan. "Någon gång under veckan" är inte en tillräckligt precis tidsangivelse. Det tär, men vi lyssnar på musik under tiden. Och så tränar vi.

The High Road - Broken Bells
(Courtesy of Jonk Music)

ekvationen är löst, eller; från arslet till mitt i handen

2010-02-11T09:59:00.004+01:00

Jag har tid för en sak åt gången. Utöver min familj och alla måsten alltså. För ett par veckor sedan var det (för en gångs skull) bloggen. Det höll i sig i ungefär en dag. Sen blev det hus. Det är fortfarande hus som gäller. Och byggandet av ett. Snickarbyxa på.

no more birthday blues

2010-01-27T10:43:00.002+01:00

00-talet var förutsägbart. Tekniken skulle bli mindre, modet skulle vara retro, musiken skulle bli hårdare/mer elektronisk/oftare samplad. Kort sagt, för dem som försökte sig på utövandet kan skådandet in i framtiden inte ha ansetts varit särskilt ansträngande.

Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?

Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.

Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.

a penny for your thoughts

2010-01-25T09:36:00.001+01:00

Vi hittar drömhuset på hemnet. Även Ella är med på noterna och förklarar att hon vill byta ut lägenheten snarast. Vi förklarar att det tyvärr inte är möjligt eftersom huset går lös på knappa tre miljoner. Ella höjer på ögonbrynen förmanande och utbrister;
-Det ordnar sig, min sparbössa är helt full nu.

sådan syster sådan yster

2010-01-12T23:14:00.001+01:00

Båda andas så där oroväckande tyst ikväll. Så där så att man inte hör andetagen på annat än någon centimeters avstånd.

Med Edith innebär det att man hinner stressatassa fram och tänka onda tankar om plötsliga-spädbarns-saker, innan man kan konstatera att vällingmagen höjer och sänker sig precis så taktfast som den ska. Med ack så stora storasyster Ella oroar man sig inte lika mycket för sånt, men måste självklart ändå smyga fort fram och lyssna på andetagen.

Edith har som vanligt dragit upp snuttefilten över ansiktet och sparkat täcket ner till fotänden. Hon håller krampaktigt i speldosan i form av en mjukisdrake. Storasysters täcke ligger i knähöjd och huvudet vilar halvt under en av de trettioelva mjukishundarna, som precis som alltid konkurrerar om utrymmet på kudden.

Ediths knän är kalla och det måste blåsa kring toppen av magen så högt den når, så jag drar upp täcket igen. Med ett huj! lyfter hon på fötterna och kastar ner det igen. Jag står blickstilla och väntar på fler tecken på vakenhet, men inga fler kommer. Ellas panna är kall och blöt av sovsvett, så jag drar upp täcket på henne också. Då öppnar hon ögonen, grymtar till och tittar på mig, innan hon viftar bort täcket och stänger de sexåringsarga ögonen igen.

bra idé, sa puff

2010-01-12T14:08:00.003+01:00

tjugofem grader minus

2010-01-07T23:45:00.008+01:00

Det var en sån där dag idag. En dag med en sol som knappt orkade upp över hustaken. En sol som inte värmde någonting, men som trots allt sken med en oförklarlig styrka, den korta stund den sken.

Det var snorkallt ute. Precis så kallt att de spärrar som normalt hindrar vätskan från att bihålorna att rinna rakt ut, dragit sig tillbaka, in mot varmare delar av kroppen. Följden blir gubbsnuva. En konstant droppe vid nästippen hur ofta man än torkar.

Snön under skorna lät som en bil jag hade en gång. Ingen riktig bil, utan en leksaksbil av sorten som man pressar ner och drar bakåt, som sen rullar framåt när man släpper.

Idag var en dag där alla lås stretade emot. Ovilliga att släppa in kylan.

Foto: Lottie Eriksson ©

2009 års bästa låtar

2010-01-05T21:31:00.018+01:00

Översta raden från vänster:
I Became a Prostitute - The Twilight Sad (Forget the Night Ahead)
Fear - Benjy Ferree (Come Back To The Five And Dime Bobby Dee Bobby Dee)
Two Weeks - Grizzly Bear (Veckatimest)
The Cave - Mumford & Sons (Sigh No More)

Mellersta raden från vänster:
The Girl and the Robot - Röyksopp feat. Robyn (Junior)
Sleepy Head - Passion Pit (Manners)
Blood Bank - Bon Iver (Blood Bank - EP)
I Wish I Knew Natalie Portman - K-os (Yes!)

Nedersta raden från vänster:
Crystalised - The XX (xx)
Swim (to reach the end) - Surfer Blood (Astro Coast)
Dog Days Are Over - Florence And The Machine (Lungs)
Daniel - Bat For Lashes (Two Suns)

Samples via:
Fingers Become Thumbs, The Catbirdseat, Sweatheart Of The Radio, Yellow Bird Project, Kickin The Peanuts, You Are The Music, My Old Kentucky Blog, Blahblahblahscience, The OCMD, Consequence of Sound, Jonk Music. Thanks!

PS: Redan nu på nästa års lista:
The Sea Is A Good Place To Think Of The Future - Los Campesinos! DS

viktigaste låtarna under nollnoll-talet

2009-12-28T20:04:00.009+01:00

Jag har begrundat, skalat, droppat och plockat upp. Det har varit svårt, tungt och hjärtskärande. Jag menar, hur kan en lista med 00-talets viktigaste låtar inte innehålla något från Band of Horses? Och var är monsterhittarna Grace Kelly och I'm Yours? Sönderspelade må hända, men kanske ändå värda en plats här. Jag vet ärligt talat inte, men jag begränsade mig till 40 låtar och mer logiskt och rättvist än så här får jag inte till det:

12:59 Lullaby - Bedouin Soundclash
A Sunday Smile - Beirut
All Lovers Hell - Kristofer Åström & Hidden Truck
All These Things That I've Done - The Killers
Allt Som Är Ditt - Säkert!
Ana's Song (Open Fire) - Silverchair
Cayman Islands - Kings of Convenience
Come Pick Me Up - Ryan Adams
D.A.N.C.E - Justice
Dy-Na-Mi-Tee - Ms Dynamite
Gone - Jack Johnson
Heartbeats - Jose González
Hide and Seek - Imogen Heap
Fake Empire - The National
First Day of My Life - Bright Eyes
I Bet That You Look Good On The Dancefloor - Arctic Monkeys
I Summon You - Spoon
If You've got the Money - Jamie T
In the Sun - Joseph Arthur
Intuition - Feist
Jag Drar - Timbuktu
Jesus Walks - Kanye West
Let's Push Things Forward - The Streets
Little Bit - Lykke Li
Knock 'Em Out - Lilly Allen
MassDestruction - Faithless
Naive - The Kooks
New Slang - The Shins
Not Ready to Make Nice - Dixie Chicks
Paper Planes - M.I.A
Release Me - Oh Laura
Samson - Regina Spektor
Skinny Love - Bon Iver
The Professor and La Fille Danse - Damien Rice
Walking With a Ghost - Tegan and Sara
Worst Comes To Worst - Dilated Peoples
Yellow - Coldplay
You Are My Sister - Antony & The Johnsons
You! Me! Dancing! - Los Campesinos!
You Take My Breath Away - The Knife

Vill man så kan få listan i Spotify-form här, förutom 12:59 Lullaby, All Lovers Hell, Come Pick Me up och New Slang som inte fanns att tillgå.

Inga låtar från 2009 platsade på den här listan, men de får istället en egen årsbästalista inom en alldeles snar framtid.

hennes pappa

2009-12-10T22:13:00.003+01:00

Hon har hoppat till av höga smällar och hon har skrikit när hon fått sprutor, men idag var första gången jag såg min dotter bli rädd. På riktigt.
Hon var säkert både trött och hungrig samtidigt, för dammsugaren brukar inte vara nåt problem, men plötsligt stod hon där i sin gåstol med gråt, darr på läppen och armarna sträckta mot mig.
Och det var just det. Armarna utsträckta mot mig. Hon blev rädd och vände sig mot sin pappa och tydligare än någonsin förut kände jag mig som det.
Jag plockade upp henne, kramade om henne och förkunnade lugnt i hennes febervarma öron att det inte var någon fara, att pappa var där. Hennes ena hand greppade min tröja och den andra tog ett fast tag om min arm. Sen slutade hon gråta och rädslan var borta. Hennes pappa hade tagit bort den. Jag hade tagit bort den.

Slipovers, slipsar och slippers

2009-11-03T02:05:00.006+01:00

Satt och ögnade igenom diverse annonsblad som alla hade åtminstone en sida med olika förslag till farsdagspresenter. Slipovers, slipsar och slippers. Röjsågar, trisslotter och rakapparater. Jag konstaterade nöjt att jag inte behövde bry mig om alla dessa skitsaker, eftersom min egen far inte har någon aning om när farsdag inträffar i Sverige. Han vet när det är farsdag i Tyskland och USA, men förutsätter att jag inte vet det, varpå vi båda lämnar hela fenomenet därhän. Rätt skönt kan jag tycka. Vem behöver ytterligare en högtid liksom?

Sedan började plötsligt en elektrisk impuls sakta vandra genom det garnnystan av nervtrådar som bildar min föga imponerande hjärna. Till slut nåde den fram till platsen i hjärnan där ord formuleras. Det gäller ju mig nu. Jag är inte längre bara en som, av naturliga skäl, har en far. Jag är en far. Jag har två döttrar nu. Farsdag är min dag. Också.

Bonusdottern Ella som nyss suckade högljutt över min attackkram gör att det är min dag. Den mycket mindre dottern Edith, hon med isterbuken som nyss somnade till mitt gitarrspelande, gör det till min dag. Också. Jag hoppas på en kopp kaffe. Och kanske en slipover, ett par slippers eller varför inte en slips.

uppehåll slut

2009-11-01T00:01:00.000+01:00

uppehåll

2008-12-31T23:59:00.000+01:00

it's a small fucking world

2008-10-02T18:57:00.005+02:00

9:e juni 2008.

Jag och Jonatan ar vilse i Salzburg. Vi kliver fram till forsta basta person for att fa en vagbeskrivning och far mer en sa. Vi far en guide for varan hela vistelse i Osterrike.En tjej som visar oss hela staden, som lar oss snapsvisor pa Osterrikisk tyska, som hjalper oss gora inbrott i en femhundra ar gammal park och som sa smaningom, nar natten gjort sitt intag, hjalper oss hitta tillbaka till vandrarhemmet.

2:a oktober 2008.

Jag och Jonatan klivar av taxin fran flygplatsen pa Thailands no:1 backpackergata Khao San Road. Jag plockar ur min vaska ur taxins baksate och hor samtidigt Jonatan med skarrad rost utbrista "oh my god". Tva meter ifran taxin star samma tjej som ca fyra manader tidigare var varan guide i Osterrike. Odds på det tack.

see ya! but I wouldn't wanna be ya.

2008-09-29T23:40:00.012+02:00

Semester va ordet, sa Bull. Resa va ordet, sa Bill. Separationsångest är ordet, säger jag.

Om ett dygn är jag på väg på mitt livs hittills fränaste resa och zlatan vad jag kommer sakna. Men jag tar i som Steffi Graaf på en trip av sportdryck och ryssfemmor för att fokusera på allt det roliga som väntar. Allt vad jag kan alltså. Hoppas det räcker.

Resan lär väl knappast innebära någon större förändring i publiceringsfrekvensen här, men jag kanske gör nån avundsjuk.

Anywho, I'm off to Asia. Och baby, I wont forget my to-do-list.

urban legends; fickparkeringen

2008-09-24T15:59:00.014+02:00

Umeå, någon gång under åren 1998-2000.

En ej namngiven kille i artonårsåldern, hade i sin strävan efter körkort nått fram till den förhatliga uppkörningen. Det gick ganska bra för killen tills mot slutet av proceduren, då uppkörningsförrättaren beordrade att han skulle svänga in på Kajen, en parkeringsplats i centrala Umeå. Det var en förmiddag mitt i veckan så det var långt ifrån fullt.

- Jag vill att du försöker hitta en plats att parkera på. Föreställ dig att det är fullt med bilar här, sa den som vanligt fåordiga och bistra gubben från vägverket och tittade ner i sitt protokoll.

Killen krypkörde nervöst in och smög framåt samtidigt som han såg sig om efter en lämplig plats. Han körde längre och längre och till slut hade han passerat alla rader med parkeringsplatser, varpå han styrde bilen mot utfarten och signalerade för att köra ut på vägen igen.

- Vad håller du på med? Du skulle ju parkera, sa gubben irriterat.

Killen vände sig mot gubben, ryckte på axlarna och utbrast; det var fullt, och styrde sen ut på vägen igen.

Killen ska sedan ha fått styra direkt tillbaka till vägverket och väl där fått en lapp i handen, med ett tydligt kryss i rutan för godkänd.

vid köksbordet kan man också filosofera

2008-09-22T00:28:00.007+02:00

Framför mig låg ett nummer av Kommunalarbetaren. Jag bläddrade slött och läste om en personlig assistent vars arbete krävde kramar med sin brukare, en söt liten tjej med downs syndrom. Jag läste igenom artikeln, torkade bort en liten tår och sneglade sen upp mot mona-lisaklockan. Hon var tolv, eller "hel" som man också kan säga, vilket i det här fallet kan tyckas lämpligare eftersom tolvslaget är den enda tiden på dygnet då hon faktiskt är just det. Hel alltså.

Jag kände plötsligt hur fruktansvärt trött jag var och beslöt mig för att lämna de övriga berättelserna i KA därhän. Långsamt sköt jag ut stolen från bordet, på ett sätt som jag föreställer mig är typiskt för äldre norrländska män, eller "gubbar" if you will. Jag suckade irriterat åt min egna associationsbanor och reste mig upp.

Jag sneglade mot badrumsdörren men bestämde mig för att skita i tandborstningen. Jag var helt enkelt för trött och det enda jag fortsättningsvis lyckades med i kategorin making yourself bedready var att släcka lamporna på min väg mot sängen. Jag hade ertappat mig själv med en sån överraskande trötthet att jag lika gärna kunnat somna halvvägs till sängen i vardagsrummet. Det var med nöd och näppe jag fick av mig kläderna, som den långsamma kvällen till ära var en berömvärd konstellation av militärunderställ och tjocksockar.

Men så fick jag äntligen känna de svala lakanens mjuka yta tillsammans med täckets underbara omfamning. Tankarna drev snart iväg men precis när jag doppade tårna i nattens första dröm, påminde mitt undermedvetna mig om morgondagens åtaganden. Jag blev alltså tvungen att pallra mig upp igen för att rigga mina fyra väckningshjälpmedel, innan jag återigen kunde försöka driva iväg. Men då var plötsligt all trötthet borta. En enda lite ansträngning på ca trettio sekunder och all tillstymmelse till tunga ögonlock var bortblåst. Och plötsligt sitter jag vid en dator och skriver det här. Minst sagt irriterande. Det var bara det jag ville säga.

2008-09-21T23:48:00.004+02:00

Jag var vänd åt rätt håll, sett ur hjärtats synvinkel, men fel i förhållande till tågets färdriktning. Mitt i en grupp kvinnor med för mycket och för stark parfym satt jag och stirrade längtande tillbaka. Över landskap där grusvägarna fortfarande är i majoritet över asfaltsvägarna. Jag mådde så bra att en helgs arbete höll på att ta död på mig.

urbaneye - storebror tjuvkikar

2008-09-06T21:31:00.008+02:00

I våras läste jag för första gången George Orwells 1984. I samma veva besökte jag för första gången London och slogs av hur mycket i boken som faktiskt övergått från att vara fiktivt till verklighet. Det finns kort sagt inte många oövervakade kvadratcentimetrar av centrala London, CCTV täcker in allt.

Jag har väldigt klart för mig att jag är emot övervaknings- samhället och det är förbannat lätt att säga. Men när jag gick runt i London och försökte motivera för mina kollegor varför det var åt helvete med alla kameror, kom jag inte längre än att använda samma motivering som JD gör för fenomenet "shower-shorts".

FoR the mAn who has nothing to hide, but still wants to.

Tur då att det finns dem som uttrycker sig bättre:

californication

2008-08-30T18:41:00.002+02:00

I know I'm going to hell for that, but fuck it. It's warm and I'm gonna know people there.

an idiot? no sir, I'm a dreamer.

2008-08-26T23:34:00.002+02:00

Som jag skrattade första gången jag hörde den här repliken, och som jag kände igen mig. Cynikern vs. drömmaren, mitt livs historia, även om det i mitt fall inte handlar om en fysisk motpart som kväver drömmar eller lyfter humör. Min egen version av den eviga kampen mellan gott och ont sker istället inom de fyra väggarna av mitt eget huvud.

Jag författade en gång ett inlägg (opublicerat) om hur jag skulle se det positiva i den skit som då var mitt liv, som just då bestod mest i en spyhink till bil samt ett krånglande kärleksliv. Inlägget i fråga fick rubriken catch me on the flip side som ett slags anglosaxisk påbud om att jag ett tag framöver skulle förmå mig att omvandla de sunkigaste av dynghål till oaser av guld. Hitta det positiva i även de mörkaste av hål och sånt där skitsnack. Det höll som väntat inte den gången. Cynikern i mig attackerade själva idén innan jag ens sjösatt den och fintade bort eventuella uppmuntrande ord från drömmaren i mig, genom att kasta en välriktad bävernäve på allt vad positiva framtidsutsikter hette. Det var påbud om att pessimism minskar risken att bli besviken. Det var tankar om att jag snarare behövde en ökad dos cynism. Det var... då det.

Nu rensar jag bland utkasten och kan inte tro att det inte ens har gått ett år sedan dess. Sedan mitt cyniska jag övertalade drömmaren i mig att låta ett positivt inlägg ligga kvar bland utkasten och samla damm. Idag har cynikern inte lika mycket att säga till om.

halv marmor och bonus. vad vi är för varann

2008-08-26T20:49:00.006+02:00

Jag har försökt förklara komplexiteten i det som är min familj vid ett tidigare tillfälle. Därför låter jag grunderna vara och fokuserar istället handlingen på det som är nytt.

Som jag tidigare nämnt finns det numera en flickvän, även om epitetet "flickvän" enligt alla impulser i både kropp och själ är ett sjujäkla understatement. Statusen övergår officiellt till "sambo" om någon vecka eller två, men jag ser redan resten av kedjan, de framtida uppgraderingarna, fullständigt klart framför mig.

Men till råga på allt kan jag i "konstellationen som är jag och min familj" nu även räkna in en bonusdotter. Allt vad hon betyder i fyrdubbel glädje och stolthet, samt givetvis också ansvar och en del svårigheter, är en lång historia som jag inte hade tänkt avhandla nu. Men jag kan i alla fall kosta på mig att berätta om idag, när hon tittade på mig med ögon så extremt mycket klokare än sin egentliga ålder, och på helt eget initiativ lugnt förkunnade; du är min bonuspappa. Då, mina damer och herrar, lyfte jag högre från marken än vad David Blaine någonsin kommer göra.

Men det som från början var tanken med detta inlägg var egentligen inte vad allt det här betyder för mig, utan hur hennes existens innebär ytterligare svårigheter att reda ut titlar och epitet i min redan så invecklade familj. Det var ju redan som det var fullt av hel, halv, styv, plast och bonus. Framförallt är det nu min kära mamma som funderat lite extra.

Hon inledde med att förkunna att hon inte kunde bli farmor till flickebarnet, eftersom det redan finns en sån och eftersom jag faktiskt inte är flickans biologiska pappa. Och det epitet som jag alltid använt om min styvpappas mamma; styvfarmor dög inte heller. (Överhuvudtaget verkar inte mänskligheten ha hämtat sig efter Askungen och tillägget "styv-" verkar avskys i alla läger utom mitt eget.) Jag försökte då istället vara lustig och lägga förslaget; bonmor som förkortning på bonusfarmor, men även det förslaget ratades. Istället kom mamma fram till att hon enligt all logik (läs; hennes egen) kunde kalla sig marmor åt flickan. Var första halvan av den titeln har sitt ursprung förtäljer dock inte historien, men logiskt eller inte, marmor skulle det vara.

Men till sist visade sig allt besvär för att komma fram till ett lämpligt epitet ändå vara förgäves. Flickan råkade nämligen själv få bevittna min mamma mitt i sin allra käraste omgivning, nämligen på en loppmarknad. En liten stunds undrande blickar och funderande, sen tog flickan och blandade ihop min mammas största passion med hennes förnamn Lottie och hade därmed själv hittat den finaste och solklart mest geniala titeln. Min mamma, eller om man så vill, hennes marmor, går numera under namnet Loppis.

Slutligen kan jag bara konstatera att oavsett titlar och epitet så är familjen fortfarande det jag kallat den tidigare. Stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Med den skillnaden att allt det nyss nämnda har ökat.

between sundsvall and östersund, playlist

2008-08-18T22:04:00.004+02:00

Kiss With a Fist - Florence and the Machine
Stay (Just a Little Bit More) - The Do
The Nerve - The Republic Tigers
Foam Hands - Destroyer
Dream - Priscilla Ahn
Play it Everyday - Feral Kids
The Business - These United States
Shut Up and Let Me Go - The Ting Tings
To Build a Home - The Cinematic Orchestra

Can't Keep No Good Boy Down - The Parlor Mob

2008-08-10T22:19:00.004+02:00

undrar, sa flundran, om gäddan va en fisk

2008-07-12T23:33:00.004+02:00

Vardagslitteraturen, eller om man så vill, det enkla. Finns det en svensk version av det? Den som handlar om en uttråkad kille med en etta i andrahand, som sjukskriver sig en vecka efter att ha bränt handen på en kaffemugg. Tjejen som funderar över sitt yrkesval, eller kvinnan som mest spenderar dagarna med att observera andra.

Finns det svenska motsvarigheter till Nick Hornby, Zadie Smith och Tony Parsons? De som kan få en separation eller medelålderskris att vara lika fängslande som ett intergalatiskt krig, eller ett mordfall. De enda jag kan komma på är bloggare. Och då är det inte längre skönlitteratur.

high-tech tourettes/kylskåpspoesi a'la 2008

2008-06-15T22:57:00.007+02:00

Kuk. Ring! Älskar! Gasa!! Kung! Längtar... Haha!

Det skulle kunna vara slumpmässigt nedfallna magneter ur ett set för kylskåpspoesi. Kanske tog någon i lite väl mycket när kylskåpsdörren stängdes i samband med att tröst-ölen inhämtats efter slutsignalen igår kväll. Bortsett från det första ordet skulle det även kunna vara ord från rutorna i ett ordpussel i Så ska det låta. "Det måste vara nana na nana när filmen är slut."

Det skulle även kunna vara ett försök till konversation från någon med tourettes syndrom, och i ärlighetens namn ligger väl inte så värst långt ifrån sanningen. För det handlar om kommunikation, eller snarare försök till konversation, där vackra och underbara utläggningar i text ska besvaras, med endast ett ord.

Min fina och fortfarande relativt nya mobiltelefon har de senaste veckorna nämligen visat sig vara först, främst och kanske enbart, just fin. Mycket fungerar visserligen fortfarande som om teknikeländet fortfarande vore det fabriksnya exemplar det egentligen är, förutom just sms-funktionen. Ett ord med tillhörande avslut (som uppenbarligen oftast innebär ett eller flera utropstecken, vadå missbruk?) är allt jag hinner med innan skiten hänger sig. Först fryser bilden, sen blir allt svart, sen meddelar telefonen, som om jag hade nåt jäkla val, att jag ska "vänta...". Sen startar den om.

Begränsningen innebär att jag måste tänka till mer än vanligt innan jag svarar på sms, då mitt enda ord oftast ska berätta så mycket mer än bara dess egentliga innebörd. Som exempelvis "Gasa!!" här ovan. Det meddelandet var inte bara en uppmaning till snabbhet, utan samtidigt också en idiotförklaring av ett halländsk taxibolag, en illustrering av att hoppet trots allt fortfarande levde, och samtidigt också en panik över att kärleksexilen skulle förlängas med ytterligare ett dygn.

Så tills jag fått eländet lagat gäller det alltså att tänka till. Eller så gör jag det enkelt för mig. För det går fortfarande alldeles utmärkt att bara ringa upp.

tomtar på loftet

2008-05-22T22:27:00.007+02:00

När hon först bara nickade och sa "jaha" när jag påstod att jag hade en hustomte i förrådet, visste jag först inte om hon a: visste något som jag inte visste, b: trodde att jag hade tomtar på loftet, c: själv hade tomtar på loftet, d: totalt saknade humor, eller e: medvetet höll sig för skratt enbart för att förvirra mig och därav bevisligen var både smartare och roligare än mig. Det visade sig sedermera vara en kombination av b, c och e. Med andra ord, min kopp te.

Det är nu alltså ungefär två månader sen mina prioriteringar skiftade något. Nu harklar sig några i min närhet och menar att "något" är en smärre underdrift och det må så vara, men jag bryr mig inte så särskilt mycket. Jag har ju som sagt mina prioriteringar på annat håll.

Så småningom kommer jag säkert försöka skarva ihop något i textväg om hur jag alltid varit en romantiker som innerst inne kanske ändå tvekat, men som nu alltså fått alla sina drömmar om positiva hjärtstillestånd besannade. Men för nu nöjer jag mig med att säga; hej jag lever. Och ja, I have met the cheese to my mac.

jesus, björnen och påskharen

2008-03-21T16:29:00.004+01:00

Jag kan föreställa mig att känslan motsvarar ungefär det en trött björn känner när den kryper upp ur sitt vinteride. Skillnaden är väl att idet som björnen kommer från tycks vara ganska bekvämt, vilket jag inte kan påstå gäller för mitt dito. I mitt fall handlar det nämligen inte om en varm, gossig och trygg sovplats, skyddad från omvärlden. Nej för mig har det handlat om en av svett sjöblöt, men ändå gåshudsframkallande kall plats, snarare isolerad än skyddad från omvärlden. Men om det finns någon trött björn som kliver upp ur idet idag, sträcker på nacken och stirrar vårsolen i ansiktet, så tror jag att vi känner ungefär likadant. Åh fan, det är alltså så här det känns att vara vaken!

Det jag försöker beskriva på ett överdrivet romantiserat sätt är alltså att jag spenderat veckan med feberfrossa och paniksvettningar. Jag har kallat det för influensa men det är måhända inget annat än en vanlig förkylning i strid med ett ovanligt svagt immunförsvar. Men jag struntar egentligen i diagnostiseringen. Jag har känt mig sjuk som en svan i ett hav av råolja, punkt jävla slut.

Hur som helst, när jag för tredje natten i rad var tvungen att stiga upp någon gång mellan tre och fem, enbart för att ge täcket och kuddarna en chans att torka, råkade jag se mig själv i badrumsspegeln. Ögonen som tittade tillbaka på mig hade mer gemensamt med Rentons ögon under hans värsta avtändning, (Trainspotting, bebis i taket, huu) än med mina egna.

Jag är otrolig (dvs icke troende) och ändå kan jag lätt identifiera det något bibliska i att jag nu återuppstår på den tredje dagen. Killen i bibeln somnade visserligen in idag och återuppstod på påskdagen, men när till och med de troende erkänner att bokskrället är lite väl mossig för att följas slaviskt, så ska väl jag inte behöva bry mig. Nej istället tänker jag späka mig själv i duschen och sedan bege mig till arbetet som jag hoppas orka med nu. Med mig till tar jag påsen med fruktbarhetssymboler i choklad och när kollegorna kastar lystna blickar ska jag säga: ask, and it will be given you.

2008-03-17T13:02:00.002+01:00

Så från att magen inte reagerat på någonting på väldigt länge så hugger det plötsligt till dubbelt. Under samma vecka. Jag väljer så småningom att låta båda vara och funderar sen på om även känslostormar i vattenglas kan vara livsfarliga.

how you doin'

2008-03-10T12:13:00.010+01:00

Måndag morgon och jag går hem från jobbet. Om dagen står skrivet bland annat regn, dimma och tvättid och det fan så nära att melankoli-estradören i mig vaknar till liv. Men icke.

För på en av dörrarna i min trappuppgång hänger idag en plastpåse. På påsen står det You Look Great! i stora färgglada bokstäver. Jag stannar upp, fokuserar blicken på dörrens titthål, säger well thank you. Sen skakar jag på huvudet åt mig själv och går vidare upp mot min lägenhet.

New Romantic - Laura Marling (My Manic And I - EP)

nittonhundraåttiosju

2008-03-03T18:14:00.004+01:00

Jag läste det här och tänker på att jag antagligen fick flerdubbelt på min förra lön, mot för vad min mamma tjänade nittonhundraåttiosju. Hon var ensam med mig då och när jag tänker på dagen med cirkusen tjocknar vätskan i mina ögonvrår.

Jag hade sett någon av de hundratals affischer som satt upptejpade över hela stan och sen tjatat om det tills mamma inte längre kunde stå emot. Det var sommar och stadsdelen var tömd på allt vad lekkamrater hette, så det var troligtvis medlidandet som fick mamma att trots allt sätta sig på bussen med mig. Hon, eller vi, hade inga pengar men jag ville gå på cirkus. Den sista hundralappen fick gå till tanten i biljettkassan.

När föreställningen var över var jag helt utpumpad av glädje och fascination och mamma insåg att det inte var något alternativ att promenera hem. Hon var stark och van att hantera en trött och bångstyrig femåring, men att göra det i åtta kilometer var en annan sak. Problemet var bara att dagen var rödmärkt i almanackan och på den tiden betydde det att inga bussar rullade efter fem. Situationen löste sig inte förrän en godhjärtad taxichaufför kunde tänka sig att skjutsa oss till ett rabatterat pris, som han dessutom beviljade kredit på.

Mina egna minnesbilder av den här dagen är något suddiga, men jag har pusslat ihop bitarna med detaljer från mammas fragmentariska minne. Men hur väl jag minns de dansande elefanterna eller den godhjärtade taxichauffören är inte särskilt intressant. Det som fascinerar mig är att det alltid var så här. Det fanns aldrig några pengar, men jag minns trots det inte min barndom som det minsta fattig. Nog minns jag att det fanns leksaker jag ville ha men aldrig fick, men att jag och mamma i princip ständigt befann oss under existensminimum är inget som alls reflekterar min egen bild av barndomen.

Visst är det fler från min gamla lekpark än från den genomsnittliga sandlådan som gått ner sig i diverse träsk, men för min del har det ändå gått rätt bra. Det är mammas förtjänst och tyvärr kan jag varken skicka pengar genom tiden eller tacka henne nog. Det jag kan göra är att försäkra henne att jag alltid haft det bra, jag upplevde inte kriserna.

Backspegeln du påstår att du inte vågar titta i, den tittar jag i hela tiden. Där syns bara en lycklig barndom.

dra mig baklänges

2008-03-02T11:30:00.006+01:00

Buildings & Mountains - The Republic Tigers

also known as

2008-03-01T14:22:00.002+01:00

Jag tvingade mig själv att korrekturläsa kvittot eftersom summan översteg de vildaste av fantasier. Det mesta verkade stämma överens med verkligheten men hur jag än letade i kassarna kunde jag inte hitta den "äkta grek" som jag enligt kvittot hade betalat 21,90 för. Efter idogt funderande kom jag till slut på vad det var, men jag lämnar svaret hängande ett tag.

Vad hade jag köpt som på kvittotexten presenterades som "äkta grek"? En ekologisk morot till den eventuella vinnaren (MorEKO enligt kvittot).

ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt

2008-02-26T22:43:00.010+01:00

Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.

Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.

Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.

Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.

Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.

Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.

Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.

Nothin' No - David Vandervelde

that was the most insane thing I've ever done!

2008-02-21T01:41:00.003+01:00

Den här är från juli 2006 och därmed inte purfärsk, men får fortfarande håren på mina armar att resa sig. Kolla minen på Luke Pritchard när han inser att det faktiskt är fans de snubblat in i. Det här är en ren överdos av musik när den är som bäst!

The Kooks släpper för övrigt en ny skiva i år och är den bara hälften så bra som Inside In Inside Out så kommer jag gråta av lycka. Än så länge finns inget att få tag på från nya skivan förutom det här: Always Where I Need To Be, en radiorip på första singeln. Jag tycker mig ana att det lovar gott.

Ps: La Blogothèque

på tal om statistik

2008-02-20T17:13:00.003+01:00

Det finns annat än enskilda människor som skulle må gott av lite mer statistik. Ta exempelvis Sveriges Television. De skulle behöva se siffror på hur många fler hörselskadade som nyttjar den utökade textfunktionen, alltså att via en sida på text-tv få textning även av program på svenska, jämfört med innan de började visa sin senaste infomercial.

Den där de förklarar hur systemet fungerar för "alla er som hör dålig, eller inte alls". Jo just den. Deras nya infomercial. Den utan textning.

Nu ska vi se, sa den blinde till den döve.

fyrahundratjugo ord om statistik

2008-02-20T00:27:00.004+01:00

Scb presenterar nya siffror och jag slås för ovanlighetens skull av en tanke.

Det hade varit intressant att se mer statistik om sig själv, på samma sätt som man kan få statistik över en hemsida eller en allsvensk fotbollsspelare. En del ”egenstatistik” finns redan tillgänglig i och med exempelvis samtalslistorna på mobiltelefonen (jag har tydligen redan pratat i fyra timmar och tjugoen minuter i min fortfarande ganska nya mobiltelefon). Man skulle även kunna köpa en stegräknare och anteckna summan vid varje dags slut och/eller föra en klassisk chicktionary över alla gånger man kommit till andra basen tillsammans med någon. En del skulle man kunna hålla reda på, men långt ifrån allt.

Jag skulle vilja veta hur många människor jag kramat, hur många salmiakbalkar jag ätit och hur lång tid jag sammanlagt duschat i mitt liv. Jag vill veta hur många varv runt jorden jag hittills vandrat och hur många gånger jag kliat mig på den där knölen på vristen. Och tänk att kunna räkna alla "aha-upplevelser" och att få veta hur många som någon gång varit förälskade i dig, om nu inte den siffran är avsevärt mycket lägre än man hoppats och trott.

Det finns nog en hel del man inte vill veta. Som hur många människor som faktiskt tyckt uppriktigt illa om en, eller hur mycket tid man slösat bort på exempelvis Tetris. Men trots det, om det samlade statistiska verket om ditt liv låg framför dig, skulle du kunna hålla fingrarna ifrån det?

Jag är inte så religiös av mig, eller rättare sagt, jag är inte alls religiös. Men hade jag trott på något som skulle innebära en utvärdering av ens liv, som himlen eller reinkarnation, hade jag nog delvis sett fram emot det. Det vore givetvis trist om man inte kom igenom porten, men du skulle ju i alla fall få veta varför. -Hur faaen skulle jag kunna veta att femtusensjuhundrafjorton ”satan” var trehundrasju för många?!

Men statistiken skulle även kunna vara ett verktyg för att sätta upp mål. Fick jag veta att jag haft ögonkontakt med hundrasjuttio olika människor på en månad, skulle jag kunna sikta på att öka det antalet under nästa månad. Eller så skulle man kunna sätta upp långsiktiga mål som att hinna dela ut tiotusen kyssar innan man fyller sjuttio.

Fast det skulle kanske vara svårt att då se eventuella misslyckanden på pränt. Men om man å andra sitter där och bläddrar som sjuttioåring kanske man har styrkan att inse att bedriften i att överhuvudtaget nå sjuttio, ändå var viktigare i sig.

konst(ig) dynamik

2008-02-18T01:17:00.005+01:00

Att vara så inaktiv som jag varit sen jag kom hem från jobbet i torsdags kväll, att uträtta så fruktansvärt lite, måste nästan räknas som en konst. Jag borde kanske ta tillfället i akt och hävda att jag gått i min mors fotspår och börja titulera mig konstnär, även om det är en titel jag snart skulle vara tvungen att överge igen. De närmaste månaderna kommer jag nämligen att bryta mot "konstens" alla lagar och frångå den inaktiva konstformen fullständigt, i och med ett väldigt fullspäckat schema.

Det kommer antagligen märkas här. Se bara på de senaste veckorna då jag haft all tid i världen och därmed producerat lite och ingenting i text mätt. Men nu, i samband med att luckorna i kalendern försvinner, kommer garanterat kreativiteten öka. Ju snabbare hjulen snurrar, desto mer kraft genereras, allt enligt dynamo-teorin. Det finns givetvis ytterligare nivåer av "mycket att göra" och det kan så klart bli övermäktigt, men under begränsade tidsperioder brukar teorin vara aplicerbar på verkligheten. Jag håller i alla fall tummarna för det.

Veckans: About To Walk - Throw Me The Statue

the soundtrack that is my life; february mix

2008-02-13T07:06:00.006+01:00

Sing Again - Chris Walla
Sleepdriving - Grand Archives
Song To Bobby - Cat Power
First Sight - These United States
Shook Up - The Battle Royale
Fools - The Dodos
A-Punk - Vampire Weekend
Sax Rohmer #1 - The Mountain Goats
Guilt By Association - Louis XIV
Ready For The Floor - Hot Chip
Inner Island - El Perro Del Mar

tre trötta sekunder i många ord

2008-02-11T08:17:00.002+01:00

Jag knackade istället för att använda ringklockan och slog knogarna två gånger mot ståldörren med träimitation. Tredje gången vecklade jag ut fingrarna och handflatan landade tyst på dörren. Jag lutade mig framåt och lät även min varma panna vila mot det kalla stålet, som om jag kände och lyssnade efter pulsslag medan jag väntade på att någon skulle öppna. Jag funderade jag på vad jag egentligen gjorde där, men i ett febrigt att försök att analysera tankarna insåg jag att den första frågan snarare var VAR jag överhuvudtaget befann mig.

Med handflatan fortfarande tryggt placerad på dörren tittade jag mig omkring och lyckades konstatera att taket var nymålat, innan den sprängande huvudvärken fick mina ögon att vika sig för belysningen. Ingen verkade komma för att öppna så jag funderade på att gå, men visste inte var annars jag skulle ta vägen. Men jag kunde ju inte gärna stå där, var jag nu var, resten av dagen, så jag lät handen falla och vände mig om för att gå. Det var då jag såg namnet på skylten bredvid dörren och insåg var jag befann mig och vad jag gjorde där.

Min röst är inte sig själv just nu på grund av förkylningen, så det var en något nasal röst som trött muttrade "välkommen hem idiotjävel" till mitt febersjuka jag, samtidigt som jag fingrade upp nycklarna ur fickan. "Välkommen hem!"

humor i grannskapet

2008-02-03T23:21:00.002+01:00

another one bites the crust

2008-01-27T15:01:00.002+01:00

Högst upp på önskelistan står det storasyster, men det är nog svårt att ordna så här tjugosex år i efterhand. Och enligt order ska man ha växt upp nu och samtidigt ha barnasinnet i behåll, så simultanförmåga var ordet. Annars så kan fortfarande inget grått urskiljas och rak i ryggen är man, men annars känns det som i fjol fast värre. Håhå jaja...

ren bakom öronen

2008-01-23T19:29:00.002+01:00

1A: Unless It's Kicks - Okkervil River.
1C: 2080 - Yeasayser.
2B: Welcome Home - Radical Face.
3A: Fairly Light - Arizona.
3C: Myriad Harbour - The New Pornographers.

Rad1 innehåller låtar som kommer eka över Göteborg i sommar, eftersom båda grupperna ska spela på Way Out West. Jag kommer garanterat vara där!
Rad2&3 är nypåkomna favoriter. Smakproven från Radical Face och The New Pornographers kommer båda från riktigt bra album och det från Arizona från soundtracket till en kommande film vid namn anywhere, USA.
Se så, tvätta öronen och lyssna. (Högerklicka, "spara mål som".)

I love women, I have all their albums

2008-01-20T20:14:00.002+01:00

Det är för sent. Tåget har gått, skeppet har seglat, den feta damen har sprängt sina stämband. Kliché kliché och åter kliché. Det är bara att konstatera, alla möjliga kombinationer av vackra och smarta ord är redan författade.

Det går exempelvis inte att beskriva obesvarad kärlek på ett bättre sätt än vad som redan gjorts. Hjärtat blöder, någon har stampat på det, det slits itu. Riktig kärlekssorg får faktiskt hjärtat att kännas precis som en krossad tomat ser ut, och en sjujäkla drös med människor har redan formulerat det så.

Det här är inget nytt fenomen, det mesta var nog slut redan till sjuttiotalet och för oss som hade oturen att födas senare återstår bara tre alternativ. Kasta om orden, uppfinn nya och/eller stjäl. (Men kom ihåg att nya ord behöver mogna och öka i vikt innan de kan tas på allvar. Det kommer dröja innan någon författar en tung text mer ord som; blogg, bonusbarn och kameraövervaka.)

Ibland handlar det inte om orden, utan känslan i något man sagt eller skrivit. Man läser det man nyss trodde var ens egna ord och plötsligt inser man hur jävla "Betnér" det är. Man tror sig ha formulerat en tanke eller en lösning som ingen annan gjort förut, men funderar man tillräckligt länge inser man snart att man bara vänt på ord man läste tre veckor tidigare och då önskade att man själv skrivit.

Som rubriken till det här inlägget. Californication s01e05. Fullkomligt genialiskt. Jag lär, medvetet eller ej, återanvända det någon dag. Blir det alltför uppenbart, så snälla påminn mig. Är det misstänkt men ändå tveksamt, så skona mig och min stolthet. Och de exakta instruktionerna gäller framförallt om någon redan läst det jag just skrivit någon annanstans, i andra ord, av någon annan.

i am janne!

2008-01-15T21:04:00.002+01:00

Upprörd och besviken står jag och stampar vid ägghyllan i min ica-butik, då jag upptäcker att de billigaste äggen påstås komma från höns i trivselbur. Come again?! Trivselbur? I min värld går bur och trivsel lika bra ihop som pacifism och automatvapen. När hönsen sen når åldern där värpande av ägg inte längre är aktuellt, antar jag att de nackar dem med en bekvämlighetsgiljotin?

Att kartongen dessutom smyckats med nån sorts symbol (krav, nyckel eller nån slags fågelhelvete) förvirrar bara ännu mer. Det känns som om någon medvetet gör det svårare att vara medveten.

2008-01-13T09:44:00.001+01:00

Alldeles nyss i Thomass bil utanför min port kommer en liten tant ut från trappuppgången. Hon kliver sakta men bestämt fram till förarsidan och knackar på. Thomas vevar ner och frågar osäkert;

- Ja? Kan jag jag hjälpa till med något?

- Varför öppnar du inte dörren och hjälper mig in? frågar tanten med barsk röst.

- Va?! Vad menar du? utbrister en uppenbart förvånad Thomas.

- Har jag beställt taxi så har jag, öppna! fortsätter tanten.

- Men det här är ingen taxi, jag ska bara släppa av min kompis.

- Är du säker?

- Ja.

- Jaha då får jag väl gå in och frysa ett tag till då.

- Ja, jag är verkligen ledsen.

- Nä, det tror jag inte alls att du är.

det är något med matsmältningen, avdelning; på tok för mycket information

2008-01-11T13:04:00.002+01:00

Under julhelgen förvånades jag av att jag kunde forcera i mig extrema mängder julmat, utan efterföljande besök hos Dr Mugg. Effekten blev en väldigt spänd mage som inte gjorde sig särskilt bra på dansgolvet under hemvändarnatten. Jag hann börja fundera på ett besök till det snart upplösta monopolet för att leta efter någon invärtes variant av revaxör, innan proppen äntligen släppte.

Nu verkar det ha vänt åt andra hållet och jag springer till den konstant nedfällda ringen stup i kvarten. Konsistensen är det inget fel på, men frekvensen ifrågasätts och även om jag för tillfället saknar viktigare sysselsättning än klosettfilosoferande, vill jag ändå lämna agendan öppen för annat. Så nu letar jag febrilt i mitt farmaceutiska minne för att hitta en lämplig drog för att åtgärda problemet, om inte i pillerform så om möjligt någon huskur.

Vill minnas att fil, linfrön, plommon och grovt bröd alla på något sätt hjälper magen, men alla följs de av epitet för antingen lös eller hård mage. Min mage är snabb, så vad fan bör man då inmundiga? En påse bilar?

på irrvägar i dödens mora-träsk

2008-01-09T23:38:00.002+01:00

Jag påstår att döden är komplicerad och får en örfil av mitt undermedvetna som spydigt förkunnar "no flippin' shit sherlock". Men jag pratar inte om döden som filosofiskt begrepp, vad som händer sen och varför, jag pratar om själva dödsögonblicket.

Jag (och antagligen resten av världen med mig) vill inte ha en utdragen död. Jag vill inte dö för sent och heller inte för tidigt. Jag vill inte oväntat ramla ihop men jag vill inte veta exakt när det kommer ske. Men även om jag inte vill ha en mer exakt tidsangivelse än "om jävligt lång tid", så vill jag heller inte gå hädan helt utan planering. Men eftersom man helt enkelt inte får välja ner ridån går ner, så borde man kanske tänka igenom det, om inte annat för er skull.

Jag var ju nyss inne på ämnet och LSMs taktik att utse någon som får rapportera på bloggen om något hemskt skulle hända, är ett steg i den riktningen. Så kära mor, "in case of any mishaps" så faller det på din lott att skriva ett tårdrypande avskedsmeddelande här. Jag vill framför allt att du lyfter fram min förmåga att sortera sockar enligt gråskalan.

Vidare är man kanske är en smula morbid om man pratar testamente som 25(och 11/12, fan för åldersnoja!) år gammal, men här har jag ju en möjlighet att utse arvtagare i bloggvärlden och den chansen vill jag inte missa.

Exempelvis är det solklart att mitt musikbibliotek bör kopieras upp i lämpligt antal kopior och delas ut till de jag tror skulle uppskatta det mest, det vill säga sara, pangea, elin, jenny, egon, kanina och trasselfia. Skulle någon fler anmäla intresse så ska de givetvis också få en kopia. Jag tror mig för övrigt ha fler personer i min länklista än i min vänskapskrets, med samma musiksmak som mig. Slutsats; irl blows!

Moa får min kamera, även om den antagligen inte är värd ett dyft för ett proffs, men hon kanske i alla fall lyckas lista ut hur eländet fungerar! Hittills har jag inte kommit längre än att lyckas göra blixten svagare och instruktionsboken verkar ha konverterat till den mörka sidan.

Den splitternya stekpannan går till egon, Mona-Lisa-klockan till elin och mitt exemplar av I värsta fall : en överlevnadshandbok för extrema situationer till kanina. Mitt superheta duschdraperi (svart med vita dödskallar, official St:Pauli) måste gå till LSM och den fräsiga mockabryggare jag ämnar få i födelsedagspresent går givetvis till trasselfia.

Gitarren får ingen, den vill jag ha med mig ner i graven, harpa i all evighet känns helt enkelt inte som ett alternativ. Att bränna min käraste ägodel kommer inte tal, men jag personligen kan godta en kremering, så plats borde inte vara ett problem. En liten urna och gitarren i en kista, bit av kaka!

Avslutningsvis är det självklart att min cykel måste tillfalla pangea som i helgen blir stolt invånare i Sveriges cykeltätaste stad. Du har väl redan en cykel, men det är även den stad där flest cykelstölder begås, så det är bra att ha en i reserv.

Så pangea, du kan få min gamla cykel om jag dör.

catch me on the flip side

2008-01-06T15:20:00.001+01:00

Jag skrev alldeles nyss i en kommentar att plus plus plus blir plus. Lika självklar matematik som att plus plus minus blir minus.

Nu får det, som gubben i reklamen sa för vad som nu måste vara många år sen, vara nog! Det handlar inte om att blunda för detaljerna som stör, det handlar om att omvandla dem. Att se, eller hitta det positiva i det som annars bryter ner en. SÅ jag gör mitt bästa för att vrida och vända på mina eländen.

Man, det vill säga jag, bor inte i ett renoveringsobjekt. Jag bor i en väldigt charmig "ateljevåning" med små egenheter jag ämnar lämna till nästa ägare.
(Oroa er inte T&E. Blir det ni som köper den så lovar jag att sätta dit golvlisterna i köket, justera lådfronten och kanske till och med måla den sista fläcken i taket, 4real.)

Jag har inte ett jobb som gör att det känns som en evighet tills det äntligen är dags för resan. Jag har ett bra jobb, det är bara en graviditet bort, oktober, grisblink.

Det gör ingenting att jag är en sämre volleybollspelare än Steven Hawking, för jag är bättre än honom på att sjunga och fysik är ändå tråkigt.

Och det ÄR mysigt att gå till jobbet, även på morgnarna. Att den franska rishögen som vanligt står död på parkeringsplatsen rör mig inte i ryggen. Det var värt banklånet, det är värt försäkringspremierna, det gör inget att jag spenderade mina sista decemberslantar på att tanka den full. Det är mysigt att gå med hörlurar i öronen när det är mörkt, precis som du säger.

Lyckas jag inte med någon av ovanstående intalningskampanjer så har jag avslutningsvis även beslutat att se min dåliga sinnesstämning som något positivt. Från rätt vinkel kan man tro att jag adderat ett djup till min personlighet. Det kan väl aldrig vara fel?

det värker i hjärtat

2008-01-05T16:06:00.002+01:00

Nej inte emotionellt, det är fysisk värk. Tror tamefan det stramar ut i vänster arm också.

Förstår inte varför hypokondrin skulle följa med över kalendergränsen. Den måste ha nästlat sig in tillsammans med tröttheten.

Övrigt lördagsnoterat: när Charlotte Kalle skrek FAAAN så hela världen hörde det blev jag lite förälskad, men jag är nog bara ute efter hennes friska hjärta.

okänd vit man

2008-01-04T10:47:00.002+01:00

I december visade Sveriges Television dokumentären "Unknown White Male" om en man i New York som vaknade upp på tunnelbanan utan att veta vem han var. All fakta han hade om sig själv var kläderna han bar och innehållet i hans fickor.

En bok, en iPod, trettiosju enkronor, nycklar och en papperslapp med några intetsägande rader text (I never learned to skate I learned not to fall, I tried to play it safe but I still hit the wall). Det var allt jag hade i mina fickor när jag gick hem från jobbet i morse. Hade jag råkat ut för en olycka, eller drabbats av plötslig minnesförlust, hade det varit alla ledtrådar till vem jag var. Ingen väntade på mig hemma och jag jobbar inte igen för än på måndag. Det skulle antagligen tagit lång tid innan någon saknat mig, men hur lång tid? Och vem skulle undra först? Och även om man direkt kunde identifiera mig så är i alla fall en sak säker, "försvinner" man i den riktiga världen, skulle ingen här få veta.

misread

2007-10-12T00:11:00.002+02:00

Kom att tänka på ett gammalt minne som jag inte riktigt kan ta ställning till. Har tillräckligt med tid passerat för att kunna skratta åt det, eller bör jag fortfarande skämmas?

Det var för sexochetthalvtår sedan och började med att jag slängde ur mig en kommentar i stil med; jo hon är rätt söt. Några dagar senare, på ett fullpackat dansgolv, kliver tjejen i fråga in framför mig. Jag hade aldrig förut pratat med människan, men nu stod hon plötsligt där och tog ett stadigt tag om mina händer och frågade varför jag var så seg.

Så seg på vadå? svarade jag förvånat, men förstod ganska snabbt att en twenty-something variant på viskleken hade ägt rum. Antagligen hade mitt relativt oskyldiga jo hon är rätt söt, passerat genom tillräckligt många läppar och öron, för att förvanskas till något med en mycket starkare innebörd.

Hur som helst var jag inte sen att ta till vara på situationen. Hon var ju som sagt söt, verkade vara trevlig och till råga på allt, intresserad! Jag är visserligen inte den kyskaste gossen i kapellet, men tillfällen som detta växer hur som helst inte på träd.

Så det pratades, dansandes och till slut började lysrören flimra, musiken dö ut och försiktigt undrade jag om hon ville följa med hem. Hon mumlade något om att hon visserligen skulle upp tidigt nästa morgon, men att hon gärna följde med ett tag.

Sen var det plötsligt en ny dag och jag vaknade med armen om henne. Eftersom jag ville framstå som en god värd, skuttade jag snabbt upp och började med frukosten. Sen gick allt ganska fort. Innan jag visste ordet av det hade hon dragit på sig kläderna, glidit ner i skorna och tryckt på knappen till hissen.

Där stod jag som ett frågetecken, med två ägg i stekpannan. Jag var rätt säker på att hon kvällen innan visat ett ganska tydligt intresse, för något som kanske skulle vara längre än en natt. Jag var ännu långt från en förälskelse, men hade definitivt inte haft något emot att träffa henne igen. Men den åsikten verkade alltså inte delas av henne.

Några dagar senare träffade jag en vän till henne och beslutade mig för att höra mig för lite om det som hänt. Hade hon bara varit ute efter en natt? Eller hade hon helt enkelt ångrat sig? Hade jag (hemska tanke) varit värdelös i sängen!? Som svar fick jag en isande blick och trettioelva skällsord, med den gemensamma innebörden av att jag var ett svin.

Återigen stod jag som ett frågetecken och en känsla av att något måste gått snett. Efter en lång stunds bedyrande om att jag inte alls var något svin, eller i alla fall inte insåg hur jag hade varit det, lyckades jag till slut klämma fram vad som hade hänt.

Hade inte du något du skulle göra nu på morgonen?

Jag hade slängt ur mig frågan från köket där jag stod och arbetade med den klassiska morgon-efter-sex-frukosten. Min nittonåriga hjärna var inte kapabel att inse att hennes ska upp tidigt imorgon, inte var ett faktum, utan bara ett kryphål för ångerrätt. Om det exempelvis skulle visa sig att jag tyckte hatthyllan var ett utmärkt förvaringsställe för använt toapapper, skulle hon bara kunna vända i dörren och säga att hon faktiskt skulle upp tidigt imorgon.

Jag har säkert betett mig som ett svin vid nu och då, men jag ser verkligen inte mig själv som ett svin! Jag menade det verkligen som en fråga för att säkerställa att hon inte glömt något viktigt. Jag menade det absolut inte så som hon tydligen hade uppfattat det. Som att jag spelat snäll och trevlig, lurat henne i säng, vaknat morgonen efter av en knorrande mage och sedan slängt ur mig ett syrligt hade inte du något du skulle göra nu på morgonen? som ett underförstått ska inte du gå snart? Måhända att det var klantigt sagt, okänsligt, inte särskilt mysigt osv, men jag menade det inte så!

Och inatt, sexochetthalvt år senare, minns jag. Och jag undrar alltså fortfarande om jag ska skratta eller gråta.

The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...

knäpp knappen knäppis

2007-10-10T14:10:00.002+02:00

Hålen till de två knapparna i min uniformspiké har blivit så stora att knapparna alltid går upp, och bildar en slags jättte v-ringning. Jag går runt och ser ut som nån jäkla skogsraggare.

Mans-cleavage utan hår på bröstet. Som Kris-Kros med rättvända byxor. Reglementsvidrigt och fel. Fan.

syntax error is no more

2007-10-07T23:46:00.003+02:00

Under helgen har min dator, med ovärderlig hjälp av Thomas, genomgått en extreme-makeover. Efter många timmars slit, där min del mest bestod av att brygga kaffe och nicka instämmande, så är burken bättre än ny.

Känslan av en nystart är svårslagen i mängd endorfiner mätt. Medan T med hårt rynkad panna slitit med inställningar, drivrutiner, grafikkort och allt vad det nu heter, har jag studsat runt och gnuggat händer av lycka, till den grad att jag har fått klagomål från grannarna och skavsår i handflatorna.

All skit är borta, allt är sorterat, allt är i ordning och pedanten i mig är helt slut av all upphetsning. Vem behöver sex när man kan få en omformatering?

happy fucking birthday

2007-10-02T20:15:00.003+02:00

En vän till mig fyllde nyligen år. I samma veva flyttade även han och hans sambo till en ny lägenhet och allt skulle givetvis firas med stor balluns.

Dagen innan samlades vi som var inbjudna, för att försöka resonera fram en bra present till herrskapet. Vi har en tradition i kompisgänget av ogenomtänkta och ofta relativt sjuka presenter, men hade den här gången förhoppningar om att kunna hitta på något fyndigare.

Och tro på fan! Efter flera timmar av googlande, debatterande, telefonerande och priskollande, så kom vi faktiskt fram till ett bra alternativ. Det som gjorde det bra var dels att det kändes väldigt otippat, samt att det trots allt tänkande, fortfarande hade kvar en del av den, för gänget, klassiskt sjuka tonen.

Tyvärr kan jag i dagsläget inte avslöja vad vi till slut kom fram till, eftersom de lyckliga två ännu inte fått sin present. Risken finns nämligen att någon av dem råkar snubbla in här och läsa innan fredag. För det är då det smäller. Men jag kan publicera samma information som de fått, så kanske det finns någon som behagar sig på en gissning.

Klockan 17:00 nu på fredag, ska de infinna sig på en parkeringsplats i de centrala delarna av hemstaden. Där ska de möta upp en, för dem, okänd man vid namn Stefan. Kännetecken är en gul jacka, samt att han uppehåller sig bredvid en silverfärgad jeep. Till denna Stefan ska de överräcka ett plomberat kuvert som vi tillhandahållit och därefter följa hans order.

De har även fått instruktioner om att komma i oömma och varma kläder, samt att ta med sig följande:

Kamera, ombyte (underkläder), sax, visakort, anteckningsmatriel, mössa och vantar, ficklampa, solglasögon, badkläder, miniräknare, cyklop altenativt simglasögon, en innebandyklubba (ej boll), samt toapapper.

Idag ringde nämnde vän för att för trettioelfte gången försöka luska ut vad som egentligen var på g. Jag teg givetvis som muren. Behöver jag förresten säga att gissningar är välkommet, men att de som vet vad det handlar om gör bäst i att knipa igen? Nä, trodde inte det nej.

coraçao

2007-09-30T01:48:00.002+02:00

Det sitter där, något till vänster om mitten.
Jag har ingen kontroll över det.

Det är lättpåverkat, det är passionerat. Det visar tydligt när något är värt att älska, värt att dela med sig av.

Musik, vänskap, text, så mycket som får det att skena.

Det är vältränat. Kan pumpa i tid och otid, ta mig upp för backar, från hörnflagga till hörnflagga.

Men så ibland rusar det, för tidigt. När jag fortfarande vill mer,
när jag borde orka mer.

Och ibland är det tjurigt, grått, kallt. Reagerar inte när det borde. Fast jag lovordar och säger att alla tecken är rätt, så sätter det sig emot. Hur mycket jag än ber det rusa.

För det sitter där, något till vänster om mitten.
Och jag har ingen kontroll över det.

nattåget söderut

2007-09-24T00:23:00.002+02:00

Jag skulle bara en liten bit och kommer strax sova i min egen säng. Men jag satt i en vagn full med resenärer som hade en tuff natt framför sig. En natt i stolar där redan tusentals rumpor suttit. Stolar med järnhårda avgränsningar och snålt tilltagen lutning. En äldre kvinna till höger om mig frågade, med viss desperation i rösten, konduktören om det fanns lediga ligg- eller sovplatser. Svaret var nej, det var fullt över allt. Kvinnan suckade men verkade ändå vara vid gott mod.

Hon tillhörde ett sällskap jag inte blev riktigt klok på. De var sammanlagt fyra äldre människor i sektionen till höger, och de verkade alla höra samman med två barn som satt längre bort i vagnen. Barnen verkade dessutom höra ihop med en asiatisk kvinna som satt i en annan sektion. Och alla verkade vara nära till det unga paret som satt i min sektion. Bakom min rygg stod dessutom en barnvagn, med det unga parets relativt nyfödda dotter. Och när bebisen så småningom vaknade och pappan plockade upp henne för att få henne att somna igen, upptäckte jag att barnet verkade ha liknande ursprung som den asiatiska kvinnan längre bort. Men barnet tillhörde tydligt det unga paret.

Jag satt där och försökte tolka signaler och lista ut sambandet mellan alla dessa människor, men fick inte alls ihop det. Att barnet var adopterat var lätt att förstå, men jag kunde ändå inte undgå att fantisera ihop någon slag surrogat-historia med kvinnan längre bort i vagnen. Och vilka tillhörde de andra barnen? Alla de till höger var alldeles för gamla för att vara deras föräldrar och paret vid mig, var alldeles för unga. Barnen hade inte heller några som helst asiatiska drag, men behandlade bebisen som om det var ett syskon.

Jag blev som sagt inte klok på det, men kunde i alla fall konstatera, där jag plötsligt satt med bebisen i min famn, som den nyligen utsedda barnvakt jag var, att nattåget ibland kan vara en plats för intressanta skådespel. Men medan tåget rullar vidare söderut och det stora, svårbegripliga sällskapet kämpar med nackstöden, är jag hemma igen, med min säng bara ett par meter bort. God natt.

disträ

2007-09-18T16:34:00.002+02:00

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"

bara en tanke

2007-09-18T01:18:00.002+02:00

Tandlös, skallig och krävande.
Så började man, och så kommer man,
om allt går som det ska, också att sluta.

kick-off

2007-09-11T22:15:00.002+02:00

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

enligt logikens alla lagar...

2007-09-04T22:41:00.002+02:00

...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.

Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.

Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.

Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.

Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.

Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:

I get by, with a little help from my friends.

skåror i min mentala dörrpost

2007-09-02T23:21:00.003+02:00

Då och då slås jag av insikten av att något förändrats. Jag tänker på något som hänt för länge sen och inser plötsligt hur mycket som är annorlunda sen den gången. Hur lång tid som gått, värderingar, mitt sätt att se på saker.

Men jag märker sällan av det medans det sker. Visst, man ändras konstant, men nu pratar jag om de mer fundamentala förändringarna. Då man sammantaget kan konstatera att man inte längre är samma människa, som man var tidigare. De förändringarna man först ser i efterhand.

Men så är inte fallet nu. Jag vet inte vad det beror, eller vad jag är på väg emot, men något förändras. Jag kommer stå där och se mig själv i spegeln, om några månader, eller om ett eller flera år, och minnas något från nu och inse hur mycket något ändrades. Jag undrar vad det är.

2007-08-16T14:04:00.002+02:00

"I was reading about how countless species are being pushed toward extinction by man's destruction of forests. Sometimes I think the surest sign that intelligent life exist elsewhere in the universe is that none of it has tried to contact us." - Calvin

där lammen tystnar

2007-08-14T01:02:00.003+02:00

Man upptäcker mycket mer detaljer när bilens dåliga bromsar tvingar en att ta cykeln överallt.

Jag förstår att företaget i fråga syftade på dess geografiska position, men borde de inte ha tänkt igen innan de registrerade företaget och beställde skylten till entrén? Mitt Skin AB!?! Ja ja, jag fattar, läderprodukter. Men det blir lite väl mycket "hello Clarice" över det.

sätt honom tillbaks där han stod

2007-08-12T17:48:00.002+02:00

Att för någon timme sedan låsa upp min ytterdörr är det i särklass tråkigaste jag gjort på hela sommaren. Vilket inte kan tolkas på något annat sätt än att det var en förbannat bra helg.

Annat kan man väl inte säga när man precis slagit personligt rekord i förälskelser. Jag skulle först gifta mig med Regina Spektor, en timme senare med Erykah Badu, och sen, mest av allt, med Annika Norlin! Dessutom hade jag redan på fredagen lovat bort mig själv till sångerskan i The Go! Team.

Sen kom ett sällsynt inslag av självinsikt och jag mindes plötsligt att jag var emot polygami och att det var fler som skulle ha något att säga om de planerade äktenskapen. Dessutom höjde väl knappast de leriga skorna, min genomsvettiga t-shirt, tonårsfyllan och avsaknaden av backstage-pass mina chanser. Så istället dansade jag tillbaka in till öltältet för att hålla lyckan flytande.

Tjugoelva blaskiga mellanöl och ett ekande bankkonto senare kan jag bara konstatera att det var ett uppdrag omöjligt att misslyckas med. Way out var right on!

knappen var garanterat röd

2007-08-08T17:22:00.002+02:00

Det var pappa som sa det häromdagen.

Jag fick höra alla historier i somras. Historier av den sorten som inte får gå förlorade, som inte får dö ut. Jag fick som sagt höra dem alla i somras, men jag hade inte lagt ihop ett och ett.

Uncle Rudy, min farfars morbror, blev inkallad i tyska armén strax efter första världskriget. Det var väl knappast särskilt lockande efter att just ha upplevt ett världskrig från den förlorande sidan, så det var väl inte alltför överaskande att han så småningom tog sig ur armén och emigrerade till Kansas City, Missouri istället.

Men helt oskadd klarade han sig inte undan. En olycka i det militära ledde till att uncle Rudy fick steloperera sitt ena ben. Ett faktum som min pappa och hans bröder minns mycket väl, eftersom detta gjorde uncle Rudy till en högst ryckig chaufför. För att trycka ner gaspedalen kunde han nämligen inte bara vika ner foten som alla andra, utan fick istället flytta över och trycka ner hela sin kroppsvikt på pedalen. Det gick jäkligt fort och det var jäkligt ryckigt. Det gjorde helt enkelt ont att åka bil med honom, or so I'm told.

Uncle Rudy hette egentligen Rudolph och var alltså i grunden tysk. Han lärde sig prata engelska när han kom till USA, men det sägs att han aldrig blev kvitt sin brytning. Han använde sig också av uttryck som egentligen inte fanns, vare sig på engelska eller tyska, men som han helt enkelt tyckte lät passande i vissa situationer. Första gången han var och hälsade på i kalifornien och för första gången fick se Stilla Havet, lär han upphetsat ha ropat; Look! Look! Up over down there is den lake pacific!!!

Men det som är allra mest intressant i historien om uncle Rudy, är vad han tog sig till när han kom till USA. Han utbildade sig och började arbeta som skräddare. I sig kanske inte världens mest upphetsande yrke, men han var tydligen en duktig sådan. Bland hans kunder fanns nämligen president Harry S Truman.

Och det var som sagt min pappa som la ihop ett och ett häromdagen.

Den 9:e augusti 1945 tryckte den dåvarande presidenten av USA, Harry S Truman på knappen och släppte därmed atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Och han gjorde det högst troligt, iförd ett par byxor sydda av min farfars morbror uncle Rudy.

hur man förvånar sig själv

2007-08-06T10:54:00.003+02:00

Jag vet, ja jag är etthundra procent säker!

Jag gick och la mig naken, bare-ass, helt och fullt näck igår kväll.

Ändå vaknade jag i morse med ett par jeans på.

vindstilla, varmt och ekande tyst

2007-08-06T01:02:00.003+02:00

Jag blev plötsligt tvungen att påminna mig själv att andas. Det var förvånansvärt varma kvällsvindar som strök min något svettiga panna.

Att det kunde vara så skönt att cykla hade jag glömt bort. Min förmåga att bli lurad vid bilköp behöver alltså inte alltid leda till något negativt!

why the simpsons rule

2007-08-05T19:30:00.002+02:00

Child Psychiatrist -
where imaginary friends come to die

varför du bör gå i ide

2007-08-02T22:48:00.002+02:00

Nu är du alltså där, på en av tidsaxelns vändpunkter. När mer än ett år passerat sen sist. Sen sist det var på riktigt. När ensam inte längre är stark, utan mest bara är.

Inte svag, inte än. Men inte längre lika snabb att framhålla att du klarar dig bra på egen hand. Det är nu du sakta börjar inse att du mycket hellre vaknar bredvid någon, än går till sängs med någon.

Det är ett slags lugn, ett stillsamt konstaterande. Lugnet håller i sig i en månad eller två, sen börjar desperationen smyga sig på. Sen kommer perioden då texten i pannan uppenbarar sig, för alla utom dig själv. Singel & oroad över det.

I ungefär ett halvår, om mönstret har sin gång. Sen blir det lugnt igen. Uppgivenheten, den obrydda tidseran. Sen kanske du träffar någon. 2008.

Så som sagt, du har en eller två månader på dig att vistas bland människor. Sen kan du ta det lugnt. Håll dig inomhus, gå och lägg dig. Tills våren kommer.

det var mannen på balkongen

2007-07-26T00:12:00.002+02:00

Tänk om man fick vara ett barn igen. För misstagens skull. Som barn fick man nämligen begå dem. Dels i andras ögon, och kanske framförallt i sina egna.

Av andra kunde man i värsta fall få en utskällning. Men om man var smart nog att då ta till tårarna var man snabbt tillbaka i god dager. Tröst, kramar, mammas hand som rufsar om mitt hår och ett det ordnar sig, var inte orolig.

För utskällningen grundade sig oftast i oro. Man drämde en blomkruka i golvet med ett satans brak och stod kvar på brottsplatsen som den orutinerade bov man var. Mamma kom rusande genom hallen med hjärtat i halsgropen och utbrast redan i dörröppningen; MEN HERREGUD VAD HÅLLER DU PÅ MED!?! Jag står kvar, med ett skrämt ansiktsuttryck, tårar, tröst. Det är ett ganska enkelt recept.

Ibland var det ännu lättare. Som treåring, under ett besök hos min kusin fann jag det lämpligt att kissa på vardagsrumsgolvet. När min far och hans bror strax efter kommer in vägrar jag erkänna. Nej nej, jag har minsann inte kissat på något golv. Det kom in en gubbe, från balkongen, med ett glas vatten. Det var inte jag, det var han som hällde ut sitt vatten. Förvånade ansiktsuttryck, skratt, och jag var förlåten.

Själv grubblade man inte särskilt länge över snedtrampen. Egentligen var man aldrig särskilt orolig över konsekvenserna av själva misstaget. Jag sket fullständigt i blomkrukan, vardagsrumsgolvet, eller vad det nu handlade om. Det enda jag var orolig för var reaktionerna. När de väl var överspelade var jag lika ångerfull som en påtänd guldfisk.

Men nu för tiden är det annorlunda. Nu får man fan sota för sina misstag. Återigen, i andras ögon, men framförallt i sina egna.

En klump i magen tycks kunna återuppstå hur långt som helst efter en fadäs. Åratal i efterhand kan man rodna och vilja sjunka genom marken, om man påminns om hur jävla korkad man ibland faktiskt varit. Uttalanden, raggningsförsök, mer eller mindre kriminella handlingar, det går fan inte att skaka av sig vissa saker.

Men eftersom man nu inte har fjädrar av teflon, så gäller det att hitta andra lösningar för att inte förångas av skam. Min metod verkar vara att betrakta mig själv på distans, med ett rått, ironiskt och ärligt garv. Fy fan vilken idiot jag kan vara, höhöhö. Då är det lite lättare.

Jag praktiserar metoden as we speak. Hur kunde jag tro att det där skulle funka? Allvarligt? Jag har fan inte alla chips i påsen. Faux pas! Haha.

Ha.

en Lindströmer

2007-07-25T21:40:00.003+02:00

Jag kan inte bestämma mig.

För det första, stavas det t-shirt, teeshirt eller rentav teskjorta?

Fast här har jag egentligen min åsikt klar. Ett låneord är ett låneord för att man lånat det från ett annat språk och halv-försvenskningar låter i illa i mina öron. Är man inte fyndig nog att hitta på ett eget ord för saken i fråga, får man fan nöja sig med det utländska ordet. Så det får bli t-shirt.

Men sen blir det klurigare. Plural.

Heter det flera t-shirtar eller flera t-shirts?

Fast jag inser nu att min första motivering faktiskt är applicerbar även i det här fallet. Det bör alltså bli flera t-shirts. Fast jag är fan inte riktigt säker.

I must have lived forever

2007-07-24T23:57:00.002+02:00

Nog har jag tidiga barndomsminnen. Men i det tidigaste minnet jag säkert kan datera, är jag nog redan fem år gammal. Jag får ibland för mig att det är ovanligt sent för att vara ett första barndomsminne. Men ibland händer det att något tidigare blixtrar till. Som nu. Nu visar de Fame på svt.

Swooooossshhhhh.....

Jag tror att jag är tre-fyra år gammal. Filmen kom egentligen något år innan jag föddes, men den lär väl ha visats flera gånger på tv. Eller så kanske det var serien. Det tar mig hur som helst tillbaka. Till lägenheten vi hade då, när det bara var jag och mamma. Golvet i vardagsrummet och fönstret mot baksidan. De höga tallarna som skymda fotbollsplanen. Mamma någonstans i bakgrunden, sjungandes. Vackert och troligtvis som vanligt med fel text, även om jag knappast uppmärksammade det då. Jag vill även minnas handtagen på köksluckorna. På grund av Fame.

coach storey

2007-07-24T18:10:00.002+02:00

Jag är många saker. Ibland är jag fotbollstränare.

Har precis avslutat ett träningsläger. De stackars grabbarna är helt slutkörda. Och jag, som inte sprungit så mycket som en meter, utan bara stått på sidan och gormat, är lika slut.

Eller ja, i ärlighetens namn har jag nog inte gormat så mycket. Jag är allt som oftast relativt timid, men femtonåringar snubblar då och då in i situationer som fodrar visst gormande.

Då är det tur att jag har mina hjälptränare och tillika goda vänner. För de kan ta över gormandet när jag måste vila stämbanden. Eller muntra upp, då jag förminskat de stackars femtonåringarna till spädbarn.

Det är inte det att jag är ond, jag berömmer mer än jag skäller. Bara så ni vet. Jag är snäll. Egentligen.

bedunready

2007-07-24T01:43:00.003+02:00

Gå och lägg dig nu.

Ja jag vet att du kommer skruva på dig, jag vet att du kommer svettas, jag vet att du kommer vakna varje halvtimme.

Men du måste. Trots allt.

Du har saker att göra imorgon också. Ansvar, plikter och faktiskt en del saker du ser fram emot. Även om det inte känns så nu.

Så lägg undan allt det där andra, det där jobbiga. Du blir ändå inte klokare här och nu.

Du vet vad du själv sagt, om att resonera om känslor på natten. Allt blir så mycket enklare i dagsljus. Så mycket klarare, mer logiskt, så väldigt mycket lättare.

Låttexterna handlar inte om dig. De handlar inte om det du inte ville komma hem till.

Du kan i alla fall försöka.

Så gå och lägg dig nu. Du ska snart upp igen.

bra böcker

2007-07-22T21:04:00.003+02:00

Jag läser en bra bok just nu. Det är en bra bok hur man än ser på det, men framförallt enligt min senaste bedömningsmetod. Ett lättidentifierat tecken på en bra bok se är nämligen hur många uppslag till egna texter som en bok ger. Hur många ideér som ploppar upp i ens egna huvud, och om boken ger en själv lust att skriva.

Det är ganska opraktiskt, eftersom jag oftast läser i sängen innan jag ska sova. Så för varje uppslag, varje idé, måste jag lägga ner boken och ta fram papper och penna för att göra en anteckning. Annars kommer jag aldrig ihåg det till dagen efter.

Så kan man identifiera en bra bok. En riktigt jäkla bra bok däremot, kan man inte lägga ifrån sig. Då struntar man fullständigt i eventuellt egna texter, utan vill bara koncentrera sig på boken.

På tal om litteratur, böcker är vackert. Fyllda bokhyllor, eller kanske rent av ett bibliotek hemma är ett måste. Jag och mitt ex var aldrig riktigt överens om böckernas plats i lägenheten. Jag ville att alla skulle stå framme, att de skulle få en framträdande plats, att de skulle synas. Men hon hade en mer konstnärlig inställning till inredningsdesign och ville bara låta böckerna med rätt färg och utseende stå framme.

Efter ett tidigare inlägg om böcker kom någon med idén att ge bort lästa böcker, med kommentarer och anteckningar. Att på ett mer personligt sätt försöka sprida bra böcker. Jag älskade egentligen idén, men det tar ändå emot. Jag vill ändå ha kvar mina böcker. Dels för att eventuellt läsa dem igen, och dels som inredning. Jag vill ha kvar dem i bokhyllan för att visa vem jag är.

För precis som man delvis kan läsa och identifiera sig med en människa utefter vilken musik de lyssnar på, så tror jag att samma sak gäller även för böcker. Även om variationerna i vilka böcker vi läser inte är lika drastiska som vilken musik vi lyssnar på. Eller så kanske det handlar om att vi behandlar böcker med större respekt, och inte är lika snabba att slänga ur oss nedvärderande kommentarer om sånt vi inte gillar.

Jag har snöat in i funderingar nu. Jag går och lägger mig och läser istället.

a beautiful morning

2007-07-20T09:58:00.002+02:00

Av alla de nästan tretusen som omkom i terroristattacken mot World Trade Center, så måste det funnits ett flertal, eller i alla fall åtminstonde en, som vaknat på fel sida.

En stackare, som först försov sig, sen skar sig på rakhyveln, som brände sig på kaffet, missade tunnelbanan, fick en utskällning av chefen, och som sen, när 747:an krashade in genom kontorsgrannens fönster och hela våningen fattade eld tänkte; typiskt min jävla morgon.

Det måsten ha funnits minst en.

Om jag skulle omkomma i en stor katastrof, vill jag gärna tro att jag har humorn, kylan och sinnesnärvaron att exempelvis tänka; jaha, en Boeing genom takfönstret. Fan ta Murphy och hans förbannade lag. Synd bara att ingen skulle få veta. Fast nu vet ju ni, så om jag omkommer imorgon kan ni i alla fall tänka att; ja det var ju synd. Men han dog i alla fall som en rolig och cynisk jäkel med självdistans.

ålar som vrålar

2007-07-20T08:54:00.002+02:00

Ett av ämnena i SVT Morgon:s nöjespanel är personlig integritet, appropå den roman som Martin Svensson skrivit, där mycket av innehållet tros handla om det förra förhållandet med Dilba.

Min morgon förgylls av Karolina Fjällborg, som efter en stunds disskuterande fäller kommentaren;

"Jag är mest fascinerad av att Martin Svensson, som har använt sig av vokabulär som du är så yeah yeah och viskar som fiskar, faktiskt sätter sig ner och skriver en roman."

Jag får ont i magen av lycka! Vem fan kan inte skriva en roman om han kan?

en fotografisk sammanfattning, typ

2007-07-19T13:29:00.002+02:00

1)Smog over LA. 2) Billy Banjo.

3) Another point of wiew, Walt heiling with a mickey-hard-on. 4) Chavez Ravine.

5) Jag, i skuggan med en kall. 6) Vattentornet i Laurie.

7) Uncle Bill. 8) Missouri Wildlife.

9) Kanske det roligaste namnet på en bar någonsin. 10) Vägledning?

11) The cup-tree. 12)Mid-western art.

13) Solnedgång över Lake of the Ozarks. 14) Inget man hittar hemma.

15) Solen stiger över Skandinavien. 16) Descending.

PS. Alla bildrättigheter tilhör mig. DS

omställningar

2007-07-18T13:01:00.003+02:00

Klockan visar dag, kroppen skriker natt.

Sov knappt någonting på planet, jetlagen sliter i alla mina nervtrådar.

Det är arton grader varmt ute. Hyfsatt måste man väl säga, med det är inte Kalifornien, det är inte Missouri. Huden knottrar sig demonstrativt.

Ringde för att beställa taxi och upptäckte att jag hade allvarliga problem med svenskan, när jag plötsligt blev tvingad att använda den igen.

Jag är, mot bättre vetande, hemma igen.

Nu ska jag sova nitton timmar.

but still no earthquake...

2007-07-15T07:54:00.002+02:00

Jag har aldrig haft en sa bra semester! Jag upplever den fortfarande, darav avsaknaden av svenska bokstaver. Men om bara tva-tre ynka dagar sitter jag, tyvarr, pa planet hem igen.

Kom nyss tillbaka till civilisationen igen efter en vecka vid varldens kanske haftigaste plats, Lake of the Ozarks, Missouri. Jag har en misstanke om att jag kommer skriva spaltmeter om diverse upplevelser, val tillbaka pa hemmaplan, men for tillfallet far det racka med tva konstateranden:

1: Jag har aldrig forut kant mig sa hemma har borta, som nu. Haromdagen kom jag pa mig sjalv med att fundera pa att faktiskt bosatta mig har. Men nej, det kommer inte handa. Om det bara vore for alla slaktingar sa kanske, men det finns alldeles for mycket jag inte tollererar med det har landet. Men jag kan sakert saga att det kommer vara sa inihelvete tungt att aka hem igen.

2: Att arrangerande aktenskap forekommer i USA kom som en overaskning for mig. Den amerikanska halvan av min familj har tydligen utsett en sot mexikanska, som min blivande fru. Men jag har i alla fall traffat henne och hon verkar trevlig, sa det blir sakert bra. Men appropa pastaende nummer ett, undrar vad stackarn skulle saga om lilla kalla sverige?

Uncle Paul: What would you call a black guy flying an airplane?
Me: Uhm, I don't know.
Uncle Paul: A pilot, you fucking rasist!

k som i kalifornien

2007-07-03T20:34:00.002+02:00

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!

överhäng

2007-06-24T14:36:00.002+02:00

Men inget som tre dagar vid den svarta sjön inte kan råda bot på.

Så efter en häktisk midsommardag/natt med arbete, krånglande bil, trettio stressade mil på E4:an, lite vin, lite öl och lite vänner, så tar Storey ytterliggare ett steg norrut.

Så farväl civilisationen. I'm off to where no one can reach me, till skogs kamrater! I'll see you on wednesday.

den längsta dagen

2007-06-22T00:14:00.002+02:00

Överallt läser man om planer för-, resor till- och drömmar om midsommarfiranden. Själv ska jag arbeta. Visserligen självpåtaget, men jag passar ändå på att tycka lite synd om mig själv. Hade inget planerat, inga inbjudningar, inga egna initiativ.

En midsommarafton utan riktiga planer riskerar annars leda till samma känsla som vid en majbrasa, där alla i folksamlingen utom en själv tillhör ett par. Som om man använt någon annans biljett för att komma in, till en föreställning riktad mot en helt annan målgrupp än den man själv tillhör.

Så när chansen att jobba midsommar, och istället slippa jobba på julafton dök upp, hög jag likt en korkad mört i viken nedanför mammas hus. Familjen då före festen nu, antar jag.

Så ta gärna en besk droppe extra för min skull, om du känner för det. När fredagskvällen kommer skålar jag i mineralvatten.

Botten upp och glad sommar!

hårt mot hårt

2007-06-21T09:46:00.002+02:00

En vän har idkat närkontakt med ett motståndarknä under en fotbollsmatch. Eftersom jag inte längre bor i min hemstad hade jag helt missat händelsen, utan fick istället läsa om den i nätupplagan av hemstadens tidning.

Han hade tydligen fått en smäll fem minuter innan halvtid, spolat lite vatten på huvudet och fortsatt spelat. Under pausen hade han frågat sin tränare vad ställningen var och var de befann sig. Sen frågade han igen, och vips var han på väg till akuten.

Jag skickade följande sms för att kolla hur det var med honom:
- Hör rykten att du uppträtt förvirrat och osammanhängande. Det ska tydligen vara konsekvensen av hånglande med ett norrbottniskt knä. Har du någon kommentar?

Jag får svaret:
- Vem är du?

Jag har roliga vänner.

politik

2007-06-20T00:25:00.002+02:00

Hjärnan spänner över båda sidor, men hjärtat sitter till vänster.

if you get a feeling next time you see me, do me a favor and let me know

2007-06-17T23:13:00.003+02:00

Ibland får man för sig att man känner någon. Någon av dem man hälsar på nästintill varje dag. Ibland kanske man till och med får för sig att man tycker om någon. För en åsikt, för en musiksmak, för ett sätt med ord. Allt det här utan att egentiligen veta någonting om den riktiga personen. Den där bakom filtret av ettor och nollor.

Vid varje besökstillfälle får man ett intryck av vad de gjort, hur de mår, vilka de är. Tror man. Men vad vet man egentligen? Vissa kanske är så utelämnande att man ser rakt in i dem. Andra kanske bara är karaktärer, ingenting mer än sitt alias, ingenting mer än sin fantasi. Och alla överdriver de, förskönar och förvärrar.

Man kanske stått axel mot axel med någon, utan att veta om det. Utan att ens kunna drömma att personen man ser, hör ihop med någon av dem. Någon gång kanske man ser eller hör någon prata, och blir övertygad om att det bara måste vara den eller den. Det hade varit rätt intressant.

Elliott Smith - Oh well, Okay

apparently a nice young man

2007-06-14T23:02:00.002+02:00

Häromdagen sprang jag på en granne i tvättstugan. Nivån på min tvätthög hade vida överstigit vad som kan ses som accepterat, men alla tvättider var uppbokade en vecka framöver så jag smög ner i tvättstugan i hopp om att kunna klämma in mig och min tvätt mellan två inbokade. När jag klev in stod hon där och vek sin tvätt. Siv.

Siv är väldigt noga med att städa efter sig i tvättstugan. Hon till och med torkar ur insidan av tvättmaskinen. Sen svabbar hon golven och spolar ur tvättmedelsfacken.

Hon stirrade förvånat på mig och min tvättkorg, tittade ner på sin klocka och fick ett ansiktsuttryck som hade kunnat tillhöra Kenny Starfighter. Hon frågade barskt med typiskt dagens ungdom-röstläge vad jag gjorde där. Jag förklarade min något prekära situation och undrade om jag eventuellt kunde få ta över maskinerna efter henne.

Jag måste ha uttryckt mig väldigt fint, för det kan knappast ha varit mitt utseende. Orakad med morgonfrilla, slitna jeans och en gammal tränings t-shirt utstrålar väl inte direkt svärmorsdröm, men hon fick plötsligt ett mycket vänligare ansiktsuttryck, tillät mig att ta över tvättiden och började prata.

Hon pratade och pratade som om hon precis brutit mot ett femtio år gammalt tystnadslöfte. Hon berättade om när hon flyttade in i huset när det var nybyggt, om sitt arbete innan pensioneringen, om sin lägenhet, om sina vänner. Det var kort sagt väldigt underhållande.

När jag, utan att hon bett mig, rensade luddfiltret i torktumlaren, var hon nära att svimma. Nämen inte behöver du... Nämen? Nä, vilken trevlig ung man! Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn sken hon om möjligt upp ännu mer, för tydligen bar jag samma namn som ett av hennes barnbarn. Hon frågade vilken lägenhet jag bodde i och när jag berättade att jag bodde längst upp utbrast hon; ahh, ateljevåningen!

Ateljevåningen. Det rullar finfint på tungan. Jag bor gärna i ateljevåningen. Jag bor gärna granne med Siv.

maybe I can sleep in?

2007-06-14T01:04:00.002+02:00

En säng ska, förutom mjuk och skön, framförallt vara sval. Temperaturen är viktigast. Sval när man lägger sig i den, för att sedan långsamt söka samma temperatur som kroppen, någon grad i taget. Men det får inte bli för varmt. Hinner man inte somna fort nog, bör den vara stor nog att fortfarande ha en del som ännu inte värmts upp.

En säng ska överhuvudtaget inge känslan av trygghet. Varje gång man går och lägger sig bör sängen vara så välkomnande att man frågar sig varför man inte gick och la sig tidigare.

Ens egen säng är alltid bäst. Med grunda osynliga avgjutningar där man oftast placerat sin tyngd. Men även en ovan säng kan vara bra. Bara den är sval.

Ironiskt att jag har såpass bestämda åsikter i ämnet. Sömn har alltid varit ett problem för mig. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft svårt att gå och lägga mig, svårt att bli trött, svårt att somna. Oavsett säng. Vänder, vrider, väser.

Eftersom samhället inte har samma dygnsrytm som mig har det alltid inneburit ett problem. Nästintill varenda kväll/natt känner jag stressen för att gå och lägga mig. Nästintill varenda kväll/natt säger kroppen ifrån. Alfons Åberg reinkarnerad. Jag ska bara...

Problemet ligger såklart i att lika pigg som jag är på nätterna, är jag trött på morgnarna. Mina system fungerar inte som de ska förrän det är kväll igen. Och då blir det samma visa igen.

Inatt skulle jag bara läsa lite. Och innan det var färdigt, även bara skriva lite. Men nu säger plötsligt kroppen ifrån. Det är dags. Jag har en bra bok också. Varför gick jag inte och la mig tidigare?

dansk dynamit och åskadarskit

2007-06-02T22:43:00.002+02:00

Ja herredjävlar vilken match!!!

Monsteröppning, 0-3 överläge Sverige, monsterkollaps, 3-3, monsteridioti och skandal, 0-3 igen, svensk seger!

Jag hade en snittpuls på över 200 de sista tio minuterna. Fotboll när den är som bäst och sämst på samma gång.

Medveten om att jag till stor del antagligen skriver inför fotbollsblinda ögon. Men de som missade kvällens match missade mer än bara en match. Kamp, spänning, krig och skandal. Det omöjligt bli mer intressant. En match och en skandal utan överord.

Tar en whiskey till vettja! Väl mött.

ner som en pannkaka, upp som en sol

2007-06-01T14:57:00.002+02:00

En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.

En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!

Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:

Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)

sweet update

2007-05-30T23:57:00.002+02:00

Filmfitta!

Som en vän till mig uttryckte det, under sin avvänjningsperiod för att sluta säga könsord. Planen var att istället för f-ordet säga film, eller om det kanske var filmstjärna. Resultatet var väl sisådär och istället myntades en ny svordom.

Hur som helst så råkade samma ord alldeles nyss trilla ur min egen mun, när jag gjorde upptäckten att paketet med Bragokex i skafferiet inte alls var ett paket Bragokex, utan istället ett paket Mariekex. Mariekex?!

Det har alltid varit en gåta för mig varför de överhuvudtaget tillverkas. Jag menar inte att de är totalt fruktansvärda, men vad är de? För de är inte heller särskilt goda, de innehåller inget sött eller sliskigt, de ser inte goda ut. Mariekex är tråkiga. De är kak- och kexvärldens svar på vita t-shirtar utan tryck. De finns där, men ingen är särskilt intresserad av dem.

Tills nyss visste jag inte heller vem eller vilka som skulle kunna tänkas köpa ett paket Mariekex. Men nu vet jag. Det är sånna som jag. Stressade shoppare med halvtaskig uppfattningsförmåga. Inte för att Bragokex är särskilt mycket mer beundransvärda, men de är i alla fall söta.

Kvällens sötsug fick istället dämpas med ett glas mjölk med sinnessjukt rågade mått med Oboy. Inte fy skam.

anaflapet

2007-05-28T23:39:00.002+02:00

En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.

Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.

Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.

Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!

Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.

music for the road

2007-05-27T22:44:00.002+02:00

Radion bjöd bara på tveksam underhållning. Tystnad kändes inte heller som något bra alternativ. Istället stannade jag på en rastplats och började gräva bland kassetterna. Blandband med lika många år på nacken, som bilstereon utan cd.

Etiketterna skvallrade om ömsom vin, ömsom vatten. Sixties, Silverchair, Antonio Carlos Jobim, Belle and Sebastian, West-Coast Hip-Hop, Mora Träsk, och bland mycket annat, även ett tomt fodral till Bröderna Lejonhjärta.

Till slut blev det ett mixband med bland annat Lauryn Hill och Billie Myers som fick ackompanjera min resa åt vad som ikväll kändes som fel håll. Hem fast bort.

937

2007-05-27T22:38:00.002+02:00

The seven-storey building. Huset där fem bröder växte upp. Även om ingen växte upp.

De fem bröderna som, trots en uppenbar medelålder, hänger fast vid barnasinnet likt en sugfisk på en valmage. Bröder som var, är och förblir pojkar.

Pojkar som smitit från ordningsmakten i ett flertal länder. Pojkar som periodvis livnärt sig på inget annat än öl och gräs. Pojkar som hittade flickor i sverige, i tyskland, i belgien, i mexico, men bara en på hemmaplan.
Bröder som gett sin mor barnbarn på olika kontinenter. Barnbarn som hitills i de allra flesta fallen, visat sig vara just; pojkar.
Dessa yngre pojkar kommer aldrig bli kvitt den egenskap som stenhårt präntas in i dem, av de fem äldre pojkarna. Den dåliga och omogna humorn. Undertecknad är ett levande bevis.

"Promise not to laugh when you get here and walk through the door, but your other uncle has gained about 200 pounds, but he doesn't like it when people notice."

Där är släktbanden som allra tydligast.

937. Huset står där än. Trots jordbävningar. Trots de fem vilda bröderna och deras vilda barn. Där jag konstigt nog är hemma. Trots nästan tusen mil i avstånd.