taggarna utåt; föräldraskapets fördjävligheter

Det är fan inte lätt alla gånger. Det att leva, eller snarare lära, efter sin övertygelse.

Det är lätt, däremot, att hävda sin övertygelse. Att kalla sig feminist, citera Magnus Betnér och tänka att ens egna döttrar minsann aldrig ska tvingas in i fack av rosaglittriga och sedermera självspäkande ideal.

När sen äldsta dotterns skridskor plötsligt är för små och nya ska införskaffas, ska allt omsättas till verkligheten. Plötsligt finns då mycket mer att ta hänsyn till. Utbud, kvalitet, pris. Föräldrarnas erfarenheter och vad som egentligen är praktiskt. (Varför skulle man inte kunna skjuta slagskott med taggar på skridskorna? -frun). Till sist står man där, inmålad i ett hörn av ogenomtänkta åsikter och dåligt föräldraskap, när man påminns om det viktigaste; dotterns egna vilja.

För mitt i allt diskuterande och resonerande viskar frun i mitt öra och påminner mig att det är mycket sämre för dotterns självkänsla och självförtroende om jag förminskar hennes egna val, påverkade av en i fack sorterande omvärld eller ej. Jag kan ta fajten med omvärlden. Jag kan strida mot en ständig flod av prinsessiga presenter. Jag kan lyfta fram alternativ som jag tycker är bättre, men jag får fan inte förminska henne.

De rosaglittriga skridskorna var slut, så innan det var klart så blev det ett par rekorderliga, stabila och taggfria hockeyrör, precis som jag från början ville. Men tänk om hon hade fått chansen att komma fram till det själv. Utan att hennes korkade bonuspappa mellan raderna raderna rackat ner på allt rosa och glittrigt. För nu sitter hennes korkade bonuspappa här och önskar att hon istället fått just de rosa och glittriga. De med taggar.

skaka galler

Det var ett tag sen, men jag kom att tänka på det nu igen.

För ett tag sen så fängslade Iran ett gäng brittiska soldater, eftersom de hävdade att de befann sig olagligt på iranska vatten. Jag vet inte om de hade rätt i det eller inte, britterna hävdar bestämt att de inte var det. Hur som helst så kryllade världens alla nyhetsprogram plötsligt av bilder från presskonferanser, när soldaterna väl blivit släppta. Där berättade de om vad de hade upplevt.

- At first they STRIPPED us, and dressed us in a pyjamas. Then they put us in STONE cells, isolated from eachother. We weren't even aloud to TALK to eachother!

Visserligen så besitter jag fördomen att soldater inte alltid har det där lilla extra innanför hjärnbarken, men vafaaaaen?!? Har de någonsin hört talas om ett fängelse förut? Vad fan trodde de? Att fängelseceller är gjorde av plast och gåsdun och att man alltid får sitta med sina vänner? För att inte tala om hur hemskt de tyckte det var att bli klädd i pyjamas. De arga iranierna måste ha varit hårda i nyporna när de klädde dem.

De stackars små soldaterna borde ha fått sitta ett par veckor på Guantanamo-basen istället. Där har de jätte fina rum med väggar av mjukt galler. Möjligheterna till socialt umgänge är oändliga och där slipper man bli beskylld för ett brott man inte tycker sig ha begått. Där slipper man bli beskylld överhuvudtaget, man får bara sitta där utan åtal och svara på frågor om grottor i Afghanistan. Säkert jättemycket bättre. Stackars britter.

Tydligen så har soldaterna nu sålt rättigheterna till sin historia för x-antal miltons. Jag ser den blivande filmen framför mig. Hur en uppriven Colin Farrell ligger nedtryckt av ondsinta iranier och skriker med vemod i rösten; "noooooooooooooo, I don't want to wear pyjamas".

you say tomato, I say...

Jag gillar tomater i alla dess former. Krossade, passerade, hela, halva. Tomater är goda! De är underbara i pastasåser, i förrätter, soltorkade, i ketchup eller bara som de är. Jag äter ibland tomater som andra äter äpplen. Ibland skivar jag en tomat, saltar skivorna lite och duttar på lite olivolja. Hur gott som hellst!

Det var bara det jag ville säga.