see ya! but I wouldn't wanna be ya.

Semester va ordet, sa Bull. Resa va ordet, sa Bill. Separationsångest är ordet, säger jag.

Om ett dygn är jag på väg på mitt livs hittills fränaste resa och zlatan vad jag kommer sakna. Men jag tar i som Steffi Graaf på en trip av sportdryck och ryssfemmor för att fokusera på allt det roliga som väntar. Allt vad jag kan alltså. Hoppas det räcker.

Resan lär väl knappast innebära någon större förändring i publiceringsfrekvensen här, men jag kanske gör nån avundsjuk.

Anywho, I'm off to Asia. Och baby, I wont forget my to-do-list.

varför du bör gå i ide

Nu är du alltså där, på en av tidsaxelns vändpunkter. När mer än ett år passerat sen sist. Sen sist det var på riktigt. När ensam inte längre är stark, utan mest bara är.

Inte svag, inte än. Men inte längre lika snabb att framhålla att du klarar dig bra på egen hand. Det är nu du sakta börjar inse att du mycket hellre vaknar bredvid någon, än går till sängs med någon.

Det är ett slags lugn, ett stillsamt konstaterande. Lugnet håller i sig i en månad eller två, sen börjar desperationen smyga sig på. Sen kommer perioden då texten i pannan uppenbarar sig, för alla utom dig själv. Singel & oroad över det.

I ungefär ett halvår, om mönstret har sin gång. Sen blir det lugnt igen. Uppgivenheten, den obrydda tidseran. Sen kanske du träffar någon. 2008.

Så som sagt, du har en eller två månader på dig att vistas bland människor. Sen kan du ta det lugnt. Håll dig inomhus, gå och lägg dig. Tills våren kommer.

gråvita skyar

Vi var fyra stycken som åt, drack och pratade.

Det var jag, som för ett år sen bröt upp från ett flerårigt förhållande.
Det var han, som gick igenom samma sak för ett halvår sedan.
Det var han, som vad det verkar, går igenom samma sak just nu.
Och det var han, som anar åt vilket håll hans förhållande lutar.

Vi hade mycket att säga till varandra. Liknande exempel och erfarenheter. Syndrom och lösningar. Fallgropar och dödsstötar.

En skakade på huvudet. En suckade. En hällde upp ett till glas vin. Det gjorde vi nog allihop. Allt det nyss nämnda. Flertalet gånger.

Jag tror vi var överens om att allvarliga samtal med respektive bör hållas dagtid. Allting är så mycket klarare då. Känslorna svallar inte lika mycket. Det är då man kan komma överens. Eller i alla fall lyckas förklara, eller lyckas förstå. På natten ångrar man sig igen och vill krypa tillbaka. Till där det känns tryggt. Där man vet vad man har. Hur tydligt det än var, tidigare på dagen, att det inte var där man ville vara.

Vi kom även fram till att the future mrs storey troligtvis måste ha bra sångröst. Så allt var inte bister, kallt och grått.

Efter alldeles för många glas lyckades den ena övertala oss andra att Winnerbäck faktiskt är ett geni. Tandläkarväder. Jo, det hade man nog själv velat komma på. Även LeMarc fick sig en kärleksförklaring. Vi var liksom på det humöret.

Tre av fyra somnade med kläderna på i soffan den natten. Frågan är hur många av oss som vaknade klokare dagen efter. Om det var nya vetskaper eller alkohol som fyllde huvudet till en smärtsam bristningsgräns.