Visar inlägg med etikett ensamhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ensamhet. Visa alla inlägg

tisdag, februari 26, 2008

ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt

Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.

Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.

Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.

Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.

Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.

Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.

Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.

Nothin' No - David Vandervelde

torsdag, augusti 02, 2007

varför du bör gå i ide

Nu är du alltså där, på en av tidsaxelns vändpunkter. När mer än ett år passerat sen sist. Sen sist det var på riktigt. När ensam inte längre är stark, utan mest bara är.

Inte svag, inte än. Men inte längre lika snabb att framhålla att du klarar dig bra på egen hand. Det är nu du sakta börjar inse att du mycket hellre vaknar bredvid någon, än går till sängs med någon.

Det är ett slags lugn, ett stillsamt konstaterande. Lugnet håller i sig i en månad eller två, sen börjar desperationen smyga sig på. Sen kommer perioden då texten i pannan uppenbarar sig, för alla utom dig själv. Singel & oroad över det.

I ungefär ett halvår, om mönstret har sin gång. Sen blir det lugnt igen. Uppgivenheten, den obrydda tidseran. Sen kanske du träffar någon. 2008.

Så som sagt, du har en eller två månader på dig att vistas bland människor. Sen kan du ta det lugnt. Håll dig inomhus, gå och lägg dig. Tills våren kommer.