en cysta fattigare

Bubba. Han i Forrest Gump. Min underläpp härmar hans. I storlek vill säga. Jag blöder lite också. Och dreglar. Skulle jag vara tvungen att prata nu skulle jag läspa. Nu börjar bedövningen släppa. Aj.

smärta...

...är att inte kunna röra på sig, eftersom varje liten rörelse sänder en outhärdlig smärta genom hela kroppen. Vi pratar inte aj aj, vi pratar AJ med så inihelvette stora bokstäver.

Jag tittar ner på foten, men ser inte något annat än en lätt blånad på vänster stortånagel. Men jag har nära, så nära, till tårarna.

Jag har haft många blånaglar genom åren, ett pris man betalar för att spela fotboll, men att de framkallar så här mycket smärta har jag nog aldrig varit med om.

Jag var i behov av en huskur. Jag prövar med klassikern, att glödga en nål och smälta hål i nageln för att släppa på trycket. Sagt och gjort. Fram med nål och tändare, glödga, smält. Men det ville sig inte. Jag lyckades inte utså smärtan för att ta mig igenom.

Istället grävde jag fram den minsta borr jag kunde hitta och borrade försiktigt genom att rulla borren mellan fingrararna.

Äntligen hål. Äntligen lite äckligt blod och var som sipprar ut. Äntligen minskar trycket och smärtan är inte längre lika outhärdlig.

Och om det inte framgick tidigare så ja, jag var nära att börja gråta. Av en blånagel.