kick-off

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

coach storey

Jag är många saker. Ibland är jag fotbollstränare.

Har precis avslutat ett träningsläger. De stackars grabbarna är helt slutkörda. Och jag, som inte sprungit så mycket som en meter, utan bara stått på sidan och gormat, är lika slut.

Eller ja, i ärlighetens namn har jag nog inte gormat så mycket. Jag är allt som oftast relativt timid, men femtonåringar snubblar då och då in i situationer som fodrar visst gormande.

Då är det tur att jag har mina hjälptränare och tillika goda vänner. För de kan ta över gormandet när jag måste vila stämbanden. Eller muntra upp, då jag förminskat de stackars femtonåringarna till spädbarn.

Det är inte det att jag är ond, jag berömmer mer än jag skäller. Bara så ni vet. Jag är snäll. Egentligen.

dansk dynamit och åskadarskit

Ja herredjävlar vilken match!!!

Monsteröppning, 0-3 överläge Sverige, monsterkollaps, 3-3, monsteridioti och skandal, 0-3 igen, svensk seger!

Jag hade en snittpuls på över 200 de sista tio minuterna. Fotboll när den är som bäst och sämst på samma gång.

Medveten om att jag till stor del antagligen skriver inför fotbollsblinda ögon. Men de som missade kvällens match missade mer än bara en match. Kamp, spänning, krig och skandal. Det omöjligt bli mer intressant. En match och en skandal utan överord.

Tar en whiskey till vettja! Väl mött.

anaflapet

En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.

Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.

Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.

Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!

Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.

smärta...

...är att inte kunna röra på sig, eftersom varje liten rörelse sänder en outhärdlig smärta genom hela kroppen. Vi pratar inte aj aj, vi pratar AJ med så inihelvette stora bokstäver.

Jag tittar ner på foten, men ser inte något annat än en lätt blånad på vänster stortånagel. Men jag har nära, så nära, till tårarna.

Jag har haft många blånaglar genom åren, ett pris man betalar för att spela fotboll, men att de framkallar så här mycket smärta har jag nog aldrig varit med om.

Jag var i behov av en huskur. Jag prövar med klassikern, att glödga en nål och smälta hål i nageln för att släppa på trycket. Sagt och gjort. Fram med nål och tändare, glödga, smält. Men det ville sig inte. Jag lyckades inte utså smärtan för att ta mig igenom.

Istället grävde jag fram den minsta borr jag kunde hitta och borrade försiktigt genom att rulla borren mellan fingrararna.

Äntligen hål. Äntligen lite äckligt blod och var som sipprar ut. Äntligen minskar trycket och smärtan är inte längre lika outhärdlig.

Och om det inte framgick tidigare så ja, jag var nära att börja gråta. Av en blånagel.

forza divino ragazzi

Kristina Kappelin skriver idag om Clericus Cup, vatikanens eget FotbollsVM. I vakumet efter kravallerna inom den italienska fotbollen, har plötsligt denna lilla heliga turnering fått oväntat mycket uppmärksamhet. Turneringen bevakas av massvis med media och de vanligtvis så anonyma teologistudenterna och prästerna står plötsligt i centrum.

De ska drabba samman på en välsignad fotbollsplan med Peterskyrkans enorma kupol som bakgrundkuliss. Även om jag inte är det minsta religös, än mindre katolik, så kan jag inte hjälpa att tycka att det är hur fränt som helst! Ett evenemang i klass med VM för hemlösa. Definitivt värt att uppmärksammas.

I Clericius Cup är det inte bara gula och röda kort som delas ut. Man kan även tilldelas ett blått kort, som betyder fem minuters utvisning för att begrunda den orätt man begått. Kanske något jag borde införa för grabbarna jag tränar? Eller kanske inte. Hur som helst är det i alla fall gulligt naivt. Föreställ er en munk, som efter en våldsam tackling får stå vid sidan och klia sig i skägget för att fråga gud varför han blev så arg.

Grabbarna blir i alla fall de första sen Maradona som kommer undan med korstecknet utan att det känns tillgjort.