enligt logikens alla lagar...
...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.
Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.
Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.
Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.
Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.
Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:
I get by, with a little help from my friends.
