på irrvägar i dödens mora-träsk

Jag påstår att döden är komplicerad och får en örfil av mitt undermedvetna som spydigt förkunnar "no flippin' shit sherlock". Men jag pratar inte om döden som filosofiskt begrepp, vad som händer sen och varför, jag pratar om själva dödsögonblicket.

Jag (och antagligen resten av världen med mig) vill inte ha en utdragen död. Jag vill inte dö för sent och heller inte för tidigt. Jag vill inte oväntat ramla ihop men jag vill inte veta exakt när det kommer ske. Men även om jag inte vill ha en mer exakt tidsangivelse än "om jävligt lång tid", så vill jag heller inte gå hädan helt utan planering. Men eftersom man helt enkelt inte får välja ner ridån går ner, så borde man kanske tänka igenom det, om inte annat för er skull.

Jag var ju nyss inne på ämnet och LSMs taktik att utse någon som får rapportera på bloggen om något hemskt skulle hända, är ett steg i den riktningen. Så kära mor, "in case of any mishaps" så faller det på din lott att skriva ett tårdrypande avskedsmeddelande här. Jag vill framför allt att du lyfter fram min förmåga att sortera sockar enligt gråskalan.

Vidare är man kanske är en smula morbid om man pratar testamente som 25(och 11/12, fan för åldersnoja!) år gammal, men här har jag ju en möjlighet att utse arvtagare i bloggvärlden och den chansen vill jag inte missa.

Exempelvis är det solklart att mitt musikbibliotek bör kopieras upp i lämpligt antal kopior och delas ut till de jag tror skulle uppskatta det mest, det vill säga sara, pangea, elin, jenny, egon, kanina och trasselfia. Skulle någon fler anmäla intresse så ska de givetvis också få en kopia. Jag tror mig för övrigt ha fler personer i min länklista än i min vänskapskrets, med samma musiksmak som mig. Slutsats; irl blows!

Moa får min kamera, även om den antagligen inte är värd ett dyft för ett proffs, men hon kanske i alla fall lyckas lista ut hur eländet fungerar! Hittills har jag inte kommit längre än att lyckas göra blixten svagare och instruktionsboken verkar ha konverterat till den mörka sidan.

Den splitternya stekpannan går till egon, Mona-Lisa-klockan till elin och mitt exemplar av I värsta fall : en överlevnadshandbok för extrema situationer till kanina. Mitt superheta duschdraperi (svart med vita dödskallar, official St:Pauli) måste gå till LSM och den fräsiga mockabryggare jag ämnar få i födelsedagspresent går givetvis till trasselfia.

Gitarren får ingen, den vill jag ha med mig ner i graven, harpa i all evighet känns helt enkelt inte som ett alternativ. Att bränna min käraste ägodel kommer inte tal, men jag personligen kan godta en kremering, så plats borde inte vara ett problem. En liten urna och gitarren i en kista, bit av kaka!

Avslutningsvis är det självklart att min cykel måste tillfalla pangea som i helgen blir stolt invånare i Sveriges cykeltätaste stad. Du har väl redan en cykel, men det är även den stad där flest cykelstölder begås, så det är bra att ha en i reserv.

Så pangea, du kan få min gamla cykel om jag dör.

happy fucking birthday

En vän till mig fyllde nyligen år. I samma veva flyttade även han och hans sambo till en ny lägenhet och allt skulle givetvis firas med stor balluns.

Dagen innan samlades vi som var inbjudna, för att försöka resonera fram en bra present till herrskapet. Vi har en tradition i kompisgänget av ogenomtänkta och ofta relativt sjuka presenter, men hade den här gången förhoppningar om att kunna hitta på något fyndigare.

Och tro på fan! Efter flera timmar av googlande, debatterande, telefonerande och priskollande, så kom vi faktiskt fram till ett bra alternativ. Det som gjorde det bra var dels att det kändes väldigt otippat, samt att det trots allt tänkande, fortfarande hade kvar en del av den, för gänget, klassiskt sjuka tonen.

Tyvärr kan jag i dagsläget inte avslöja vad vi till slut kom fram till, eftersom de lyckliga två ännu inte fått sin present. Risken finns nämligen att någon av dem råkar snubbla in här och läsa innan fredag. För det är då det smäller. Men jag kan publicera samma information som de fått, så kanske det finns någon som behagar sig på en gissning.

Klockan 17:00 nu på fredag, ska de infinna sig på en parkeringsplats i de centrala delarna av hemstaden. Där ska de möta upp en, för dem, okänd man vid namn Stefan. Kännetecken är en gul jacka, samt att han uppehåller sig bredvid en silverfärgad jeep. Till denna Stefan ska de överräcka ett plomberat kuvert som vi tillhandahållit och därefter följa hans order.

De har även fått instruktioner om att komma i oömma och varma kläder, samt att ta med sig följande:

Kamera, ombyte (underkläder), sax, visakort, anteckningsmatriel, mössa och vantar, ficklampa, solglasögon, badkläder, miniräknare, cyklop altenativt simglasögon, en innebandyklubba (ej boll), samt toapapper.

Idag ringde nämnde vän för att för trettioelfte gången försöka luska ut vad som egentligen var på g. Jag teg givetvis som muren. Behöver jag förresten säga att gissningar är välkommet, men att de som vet vad det handlar om gör bäst i att knipa igen? Nä, trodde inte det nej.

disträ

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"

enligt logikens alla lagar...

...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.

Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.

Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.

Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.

Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.

Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:

I get by, with a little help from my friends.

coach storey

Jag är många saker. Ibland är jag fotbollstränare.

Har precis avslutat ett träningsläger. De stackars grabbarna är helt slutkörda. Och jag, som inte sprungit så mycket som en meter, utan bara stått på sidan och gormat, är lika slut.

Eller ja, i ärlighetens namn har jag nog inte gormat så mycket. Jag är allt som oftast relativt timid, men femtonåringar snubblar då och då in i situationer som fodrar visst gormande.

Då är det tur att jag har mina hjälptränare och tillika goda vänner. För de kan ta över gormandet när jag måste vila stämbanden. Eller muntra upp, då jag förminskat de stackars femtonåringarna till spädbarn.

Det är inte det att jag är ond, jag berömmer mer än jag skäller. Bara så ni vet. Jag är snäll. Egentligen.

hårt mot hårt

En vän har idkat närkontakt med ett motståndarknä under en fotbollsmatch. Eftersom jag inte längre bor i min hemstad hade jag helt missat händelsen, utan fick istället läsa om den i nätupplagan av hemstadens tidning.

Han hade tydligen fått en smäll fem minuter innan halvtid, spolat lite vatten på huvudet och fortsatt spelat. Under pausen hade han frågat sin tränare vad ställningen var och var de befann sig. Sen frågade han igen, och vips var han på väg till akuten.

Jag skickade följande sms för att kolla hur det var med honom:
- Hör rykten att du uppträtt förvirrat och osammanhängande. Det ska tydligen vara konsekvensen av hånglande med ett norrbottniskt knä. Har du någon kommentar?

Jag får svaret:
- Vem är du?

Jag har roliga vänner.

costas leftovers

Min roomie har återvänt hem och lämnat mig ensam och min lägenhet sargad. Det är trist värre, men jag ser nu hur min gamla lägenhet sakta börjar växa fram ur röran den hårige cyprioten lämnat.

Efter en sondering av terrängen har jag kommit fram till att jag gått plus med följande:

• En gul lök
• Ett blomkålshuvud
• Ett salladshuvud
• 2 ägg
• 1 liter fruktsoppa
• Ett kvarts paket bredbar leverpastej (usch)
• Ett stort paket kycklingbuljong
• Någon slags bakterie-fil
• En matlåda med oidentifierbart innehåll (fisk?)
• Fyra skivor Rasker
• ca 50g fryst bladspenat
• En halv påse frysta wok-grönsaker
• Ett halvt paket müsli
• Två tomma! paket branflakes (tack som fan)
• 2 skivor Falu råg-rut
• En burk tonfisk
• 2 burkar krossade tomater
• Senaste numret av Ordfront (redan läst)
• En datamus av märket Logitech
• En innebandyklubba (felvinklad)
• En halv flaska konstigt schampo
• En laddare till en elektrisk tandborste
• En tandkrämstub innehållande ca 3 ml tandkräm
• En tiokrona och två femtioöringar (yipee, I'm rich)
• En ful brun skjorta (tror dock att det är Stöparns)

när du vadå?

Vännerna hemifrån kom och hälsade på. På väg ner stannade de för att äta. När burgarna var uppätna och läsken slut tänkte de fortsätta färden, men hittar då inte bilnycklarna. Chauffören frågade de andra om någon av dem tagit bilnycklarna, men alla slog ifrån sig. De gick ut till bilen för att se om han kanske lämnat dem i bildörren. Sanningen visade sig vara värre än så.

Nycklarna var inte bara kvar i bilen. De satt i tändningslåset och bilen var fortfarande igång.

Nu var bara frågan hur de skulle ta sig in i den låsta bilen. De hade ju noggrant sett till så att alla dörrar var låsta eftersom bilen var full med ägodelar. Men när man ryckte i dörrarna visade det sig att en av dem hade ignorerat ordern och lämnat sin dörr olåst.

De tog sig alltså in i bilen. Frågan är bara varför ingen annan hade gjort det under de 45 minuter bilen lämnats olåst och obevakad. Ett gratis smörgåsbord för alla biltjuvar.

Men de kom fram och helgen blev fantastisk, med allt sånt som hör en grabbhelg till.

Vid en genomgång i morse visade det sig att vi allihop hade stannat till på statoil på vägen hem från nattklubben. Varenda en av oss hade i olika omgångar, på ett eller annat sätt skämtat/jävlats med kassörskan, ovetandes om varandra. Hon måste haft en kul natt.

Helgens citat: "jag upptäckte det när jag rakade röven i kroatien".