tjugofem grader minus

Det var en sån där dag idag. En dag med en sol som knappt orkade upp över hustaken. En sol som inte värmde någonting, men som trots allt sken med en oförklarlig styrka, den korta stund den sken.

Det var snorkallt ute. Precis så kallt att de spärrar som normalt hindrar vätskan från att bihålorna att rinna rakt ut, dragit sig tillbaka, in mot varmare delar av kroppen. Följden blir gubbsnuva. En konstant droppe vid nästippen hur ofta man än torkar.

Snön under skorna lät som en bil jag hade en gång. Ingen riktig bil, utan en leksaksbil av sorten som man pressar ner och drar bakåt, som sen rullar framåt när man släpper.

Idag var en dag där alla lås stretade emot. Ovilliga att släppa in kylan.


Foto: Lottie Eriksson ©

kick-off

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

vindstilla, varmt och ekande tyst

Jag blev plötsligt tvungen att påminna mig själv att andas. Det var förvånansvärt varma kvällsvindar som strök min något svettiga panna.

Att det kunde vara så skönt att cykla hade jag glömt bort. Min förmåga att bli lurad vid bilköp behöver alltså inte alltid leda till något negativt!

omställningar

Klockan visar dag, kroppen skriker natt.

Sov knappt någonting på planet, jetlagen sliter i alla mina nervtrådar.

Det är arton grader varmt ute. Hyfsatt måste man väl säga, med det är inte Kalifornien, det är inte Missouri. Huden knottrar sig demonstrativt.

Ringde för att beställa taxi och upptäckte att jag hade allvarliga problem med svenskan, när jag plötsligt blev tvingad att använda den igen.

Jag är, mot bättre vetande, hemma igen.

Nu ska jag sova nitton timmar.

ner som en pannkaka, upp som en sol

En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.

En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!

Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:

Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)

det ena med det andra

Å ena sidan...

...så spelas just nu Million Stylez - Ms Fatty på morgonpasset i P3. Jag hatar den låten och mitt goda morgonhumör som nyss var så bra, ruttnar fortare än en död harr i solljus.

...så fick jag bara sova ungefär tre och en halv timme inatt på grund av olika larm.

...så kämpar ögonen inte bara mot sömnbrist utan dessutom mot pollen. Skiten är tillbaka och hindrar mig från att njuta av våren.

Å andra sidan...

...så har jag ju alltid min älskade dumburk till dator, fulltankad med i runda slängar tretusen störtsköna låtar. Återigen; Spoon - I Summon You Mumsfillibabba!

...så kan jag alltid gå ut en sväng och ta mig en tupplur på parkbänken ute på gården. Jag ska ju inte jobba igen förrän ikväll.

...så ska jag ge fan i att klaga på det underbara vädret. Jag har gott om clarityn etc. Det finns inget dåligt väder, bara öhh... Dåliga piller?

en självgod jävel

Fasen vad jag är duktig. Ja, jag är i vanliga fall en stor förespråkare för ödmjukhet, men nu är jag så nöjd med mig själv, att jag bara måste få skryta lite.

För nu har den kommit. Snön alltså. I mängder. Jag har längtat efter den, men samtidigt som jag tittade ut genom fönstret med drömmande blick, så slog det mig. Bilen! Eftersom jag vet hur trött jag kan vara på morgnarna (se bland annat tidigare inlägg), så insåg jag att jag måste ut och skotta redan ikväll.

Jag svidade om. Understället som jag köpte för att ge bort i julklapp men istället behöll själv (mohahaha) gjorde sig utmärkt under täckbyxorna. Utrustad till tänderna med spade, sop och snöskyffel gav jag mig ut i snövädret.

Det tog ungefär en timme att få fram bilen och till min stora stora glädje har det nu slutat snöa. Kan det vara... Nä det kan det väl ändå inte? Eller? Karma!!!


PS: Bilen på bilden har ingenting med historien att göra. Min bil vill även i fortsättningen vara anonym. DS