Jag vet inte hur min fascination för duschar kommit till. Jag är uppväxt i hus och lägenheter med idel badkar. Även min första "riktiga" egna lägenhet hade badkar. Och jag hatade det.
Visst, det går både att duscha och bada i ett badkar, men det blir inte samma sak. Det blir både halkigt och trångt. De allra flesta badkaren är dessutom fula och att att städa badrummet blir ofta ett helvete. När jag rev ut badkaret i min nuvarande lägenhet hade den förra ägaren lämnat ett halvcentimetertjockt lager med skit under badkaret. Rosa, ludet och med en vidrig odör. Och det är klart, det går ju fan inte att komma åt där under!
Sen kan ett bad vara skönt, det håller jag med om. Speciellt om man är mörbultad och slut i kroppen, eller om man har någon att bada med. Men då är det ofta alldeles för trångt. Och så får man den där jäkla kranen i huvudet. Vattnet kallnar dessutom alldeles för snabbt och jag ska inte ens börja prata om russineffekten.
En dusch däremot, en lång varm dusch. Steg för steg skruvar man upp temperaturen tills huden domnat bort så mycket att man inte känner att man är på det hetaste. Värmen kan sitta kvar i kroppen så mycket som en timme. Man slipper dessutom ligga och flyta runt i sin egen smuts och blir istället ren!
En av de största fördelarna med mitt jobb, är att kunna avsluta varje arbetspass med en dusch. Man kan åka hem ren och fräsch i civila kläder. Det blir en skön gräns mellan arbete och fritid.
Men! Lågt tryck, kallt vatten, eller ett munstycke som sprider stålarna som om den försökte blöta allt utom ytan under duschen. Dåliga duschar kan trolla bort ett bra humör som Labero trollar bort kaniner.
Och! Ett dopp i en sjö eller i havet, eller en vedeldad badtunna en sommarnatt, då är det andra bullar. Men det tar vi en annan dag.
Hur som helst så kommer jag även i fortsättningen att titta drömmande mot de där duschkabinerna i 30'000 kronorsklassen. Tänk dig en dusch med massagestrålar och "steamläge". Tills vidare håller jag tillgodo med min duschhörna med mitt läckra St:Pauli-draperi.
