coraçao

Det sitter där, något till vänster om mitten.
Jag har ingen kontroll över det.

Det är lättpåverkat, det är passionerat. Det visar tydligt när något är värt att älska, värt att dela med sig av.

Musik, vänskap, text, så mycket som får det att skena.

Det är vältränat. Kan pumpa i tid och otid, ta mig upp för backar, från hörnflagga till hörnflagga.

Men så ibland rusar det, för tidigt. När jag fortfarande vill mer,
när jag borde orka mer.

Och ibland är det tjurigt, grått, kallt. Reagerar inte när det borde. Fast jag lovordar och säger att alla tecken är rätt, så sätter det sig emot. Hur mycket jag än ber det rusa.

För det sitter där, något till vänster om mitten.
Och jag har ingen kontroll över det.

disträ

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"

skåror i min mentala dörrpost

Då och då slås jag av insikten av att något förändrats. Jag tänker på något som hänt för länge sen och inser plötsligt hur mycket som är annorlunda sen den gången. Hur lång tid som gått, värderingar, mitt sätt att se på saker.

Men jag märker sällan av det medans det sker. Visst, man ändras konstant, men nu pratar jag om de mer fundamentala förändringarna. Då man sammantaget kan konstatera att man inte längre är samma människa, som man var tidigare. De förändringarna man först ser i efterhand.

Men så är inte fallet nu. Jag vet inte vad det beror, eller vad jag är på väg emot, men något förändras. Jag kommer stå där och se mig själv i spegeln, om några månader, eller om ett eller flera år, och minnas något från nu och inse hur mycket något ändrades. Jag undrar vad det är.

det var mannen på balkongen

Tänk om man fick vara ett barn igen. För misstagens skull. Som barn fick man nämligen begå dem. Dels i andras ögon, och kanske framförallt i sina egna.

Av andra kunde man i värsta fall få en utskällning. Men om man var smart nog att då ta till tårarna var man snabbt tillbaka i god dager. Tröst, kramar, mammas hand som rufsar om mitt hår och ett det ordnar sig, var inte orolig.

För utskällningen grundade sig oftast i oro. Man drämde en blomkruka i golvet med ett satans brak och stod kvar på brottsplatsen som den orutinerade bov man var. Mamma kom rusande genom hallen med hjärtat i halsgropen och utbrast redan i dörröppningen; MEN HERREGUD VAD HÅLLER DU PÅ MED!?! Jag står kvar, med ett skrämt ansiktsuttryck, tårar, tröst. Det är ett ganska enkelt recept.

Ibland var det ännu lättare. Som treåring, under ett besök hos min kusin fann jag det lämpligt att kissa på vardagsrumsgolvet. När min far och hans bror strax efter kommer in vägrar jag erkänna. Nej nej, jag har minsann inte kissat på något golv. Det kom in en gubbe, från balkongen, med ett glas vatten. Det var inte jag, det var han som hällde ut sitt vatten. Förvånade ansiktsuttryck, skratt, och jag var förlåten.

Själv grubblade man inte särskilt länge över snedtrampen. Egentligen var man aldrig särskilt orolig över konsekvenserna av själva misstaget. Jag sket fullständigt i blomkrukan, vardagsrumsgolvet, eller vad det nu handlade om. Det enda jag var orolig för var reaktionerna. När de väl var överspelade var jag lika ångerfull som en påtänd guldfisk.

Men nu för tiden är det annorlunda. Nu får man fan sota för sina misstag. Återigen, i andras ögon, men framförallt i sina egna.

En klump i magen tycks kunna återuppstå hur långt som helst efter en fadäs. Åratal i efterhand kan man rodna och vilja sjunka genom marken, om man påminns om hur jävla korkad man ibland faktiskt varit. Uttalanden, raggningsförsök, mer eller mindre kriminella handlingar, det går fan inte att skaka av sig vissa saker.

Men eftersom man nu inte har fjädrar av teflon, så gäller det att hitta andra lösningar för att inte förångas av skam. Min metod verkar vara att betrakta mig själv på distans, med ett rått, ironiskt och ärligt garv. Fy fan vilken idiot jag kan vara, höhöhö. Då är det lite lättare.

Jag praktiserar metoden as we speak. Hur kunde jag tro att det där skulle funka? Allvarligt? Jag har fan inte alla chips i påsen. Faux pas! Haha.

Ha.

pratkvarnen maler

Det är förvånansvärt hur avståndet till primathjärnan aldrig tycks bli längre. Man kanske är något bättre på att minska konsekvenserna de gånger den visar sig, men att den då och då kommer fram, verkar inte gå att undvika.

Att kalla det för primathjärnan kanske egentligen är fel. Jag menar inte alls den ölhävande och slagsmålsvänliga varianten, utan snarare den osäkra och fummliga versionen. Tonårshjärnan, eller nej, lågstadiehjärnan. Den som inte vet hur man beter sig.

Det hjälper inte att man hunnit mer än halvvägs till femtio. Att man faktiskt har lite erfarenhet av flickor. Att man har ett långvarigt samboförhållande, diverse kortare och en del lösare relationer, i bagaget. Då och då hamnar man lik förbannat där. Med tunghäftan, de blossande kinderna och de stammande svaren. Med blicken ner i golvet.

Plötsligt har man hamnat i en situation man inte var beredd på. Som man inte vet hur man ska hantera. Och det är då man tar fram den. Lågstadiehjärnan. Med det vapen som så många av mina fröknar hackat på genom åren. Jag kan fortfarande höra deras röster i bakhuvudet. Med samma mantra, från precis vartenda kvartssamtal. - Jo, storey är duktig och trevlig i skolan. Men han pratar så fasligt mycket.

Det är där jag hamnar. Min försvarsställning. Bla bla bla.

Vissa dagar sitter det. All dålig humor, de snabba svaren, allt meningslöst svammel. Ibland funkar det helt enkelt. Den mitt emot är mottaglig. Hon skrattar, ler och fortsätter samtalet. Det är de gånger man lyckas använda det till sin fördel. Då man lyckas minska konsekvenserna. Andra dagar funkar det inte alls. Man får på sin höjd en rynkad panna och en frågande blick. I värsta fall ett ironiskt skratt och en ryggtavla som går sin väg.

Tänk om alltid kunde vara så där sval och avslappnad som man skulle vilja vara. Så där världsvan och skärpt.

Ja fan, skärpt! Det är så jag vill bli beskriven. - Ja den där storey, det verkar vara en skärpt kille. Jag har i och för sig ingen aning om det går hem hos flickorna, de kanske hellre vill ha en pratkvarn. Hoppas bara de lyckas träffa mig en av de där dagarna när allt sitter. When I'm on fire.

Förresten, en pratkvarn on fire. Eldkvarn?

Om du tyckte det där var roligt, eller i alla fall tråkigt på ett roligt sätt, kanske du är en av dem som skulle stå ut med mig. Eller så förstår du varken svenska eller engelska. Det kanske också funkar. Men då har du förstås ingen aning om vad jag nyss skrivit. Fast jag kanske är något på spåren. En koreanska med dåliga språkkunskaper och dålig humor. Då lär jag vara helt safe.

time is contagious, everybodys getting old

"Time waits for no man".

Synd. För det där med att vara ung och häftig, men samtidigt rik och erfaren, är en ganska svår ekvation. För det är väl så man vill vara. Eller ja, på sätt och vis iallafall. Det finns få saker som är lika patetiska som "fifty-something-gubbar" som verkar tro att de fortfarande är arton. Så ska jag inte bli när jag blir stor. Men att ha packat med erfarenhet i bakfickan, ständigt fortsätta uppdateras och samtidigt ha nära till barnasinnet, det kan vara något.

"Barndomen är den enda tid i livet då vanvett inte bara tillåts utan förväntas av oss".

Nu för tiden behövs en fylla för att det ska vara socialt acceptabelt att exempelvis handvolta på en betongmur. Även om alkoholen antagligen behövdes för att överhuvudtaget våga prova, i just det fallet, (med betoning på fallet, jäklar va ont det gjorde). Men bättre exempel kanske är spontansång, dans eller att hoppa i vattenpölar.

Helst av allt vill man framstå som världsvan och lugn, men samtidigt tokrolig och galen. Hur fan ska man få tiden att räcka så att det går ihop?

singin' in the rain

Jag vet inte hur min fascination för duschar kommit till. Jag är uppväxt i hus och lägenheter med idel badkar. Även min första "riktiga" egna lägenhet hade badkar. Och jag hatade det.

Visst, det går både att duscha och bada i ett badkar, men det blir inte samma sak. Det blir både halkigt och trångt. De allra flesta badkaren är dessutom fula och att att städa badrummet blir ofta ett helvete. När jag rev ut badkaret i min nuvarande lägenhet hade den förra ägaren lämnat ett halvcentimetertjockt lager med skit under badkaret. Rosa, ludet och med en vidrig odör. Och det är klart, det går ju fan inte att komma åt där under!

Sen kan ett bad vara skönt, det håller jag med om. Speciellt om man är mörbultad och slut i kroppen, eller om man har någon att bada med. Men då är det ofta alldeles för trångt. Och så får man den där jäkla kranen i huvudet. Vattnet kallnar dessutom alldeles för snabbt och jag ska inte ens börja prata om russineffekten.

En dusch däremot, en lång varm dusch. Steg för steg skruvar man upp temperaturen tills huden domnat bort så mycket att man inte känner att man är på det hetaste. Värmen kan sitta kvar i kroppen så mycket som en timme. Man slipper dessutom ligga och flyta runt i sin egen smuts och blir istället ren!

En av de största fördelarna med mitt jobb, är att kunna avsluta varje arbetspass med en dusch. Man kan åka hem ren och fräsch i civila kläder. Det blir en skön gräns mellan arbete och fritid.

Men! Lågt tryck, kallt vatten, eller ett munstycke som sprider stålarna som om den försökte blöta allt utom ytan under duschen. Dåliga duschar kan trolla bort ett bra humör som Labero trollar bort kaniner.

Och! Ett dopp i en sjö eller i havet, eller en vedeldad badtunna en sommarnatt, då är det andra bullar. Men det tar vi en annan dag.

Hur som helst så kommer jag även i fortsättningen att titta drömmande mot de där duschkabinerna i 30'000 kronorsklassen. Tänk dig en dusch med massagestrålar och "steamläge". Tills vidare håller jag tillgodo med min duschhörna med mitt läckra St:Pauli-draperi.

dagens i-landsproblem

Vad göra?

Satsa på det sociala och fara på den där festen, planera in diverse kafébesök och våldgästa hos diverse vänner?

Eller låsa in mig zu hause, klippa alla band med omvärlden, bunkra upp med snabbmat, se 17 filmer, go caveman?