Nej inte emotionellt, det är fysisk värk. Tror tamefan det stramar ut i vänster arm också.
Förstår inte varför hypokondrin skulle följa med över kalendergränsen. Den måste ha nästlat sig in tillsammans med tröttheten.
Övrigt lördagsnoterat: när Charlotte Kalle skrek FAAAN så hela världen hörde det blev jag lite förälskad, men jag är nog bara ute efter hennes friska hjärta.
Håret har råkat bli kortare än på länge. Jag snaggade mig. Sen gick det två dagar. Sen såg jag mig själv i spegeln och upptäckte att det inte blivit särskilt jämt. Så det blev en till snaggning. En ännu kortare.
Plötsligt lyser min hårbotten igenom och i spegeln anar jag något misstänkt. Men det är placerat så pass olägligt att jag inte riktigt kan avgöra hur det ser ut.
Så jag riggar filmkameran och förbereder mig för en undersökning i CSI-klass. Med en projicerad bild på tv:n ska jag väl kunna avgöra vad det är där uppe, hur mycket cancer jag har. Men precis när läkaren i mig ska få utlopp för sin hypokondri, så stöter jag på patrull. Jag hittar inte kabeljävlen för att koppla ihop kameran och tv:n! Jag får fortsätta leva i ovisshet. Även om fläcken lär falla i glömska i takt med att håret växer tillbaka.
Må fan ta alla tjuvaktiga hustomtar.
Får man göra hundöron? Någonstans i bakhuvudet ekar mammas ord att man inte får det. Att det på något sätt är en skymf mot författaren. Att hon eller han skulle tycka att man förstörde deras verk. Men jag gör det ändå. Jag viker in hörnet, jag märker boken. Och varje gång känner jag ett stygn av dåligt samvete.
Men det är ju min bok nu! Jag har betalat för den. Och om jag viker en sida är ju det snarare ett tecken på att jag vill fortsätta läsa, än att jag inte bryr mig om papprets välbefinnande. Och om jag läser en bok för en andra gång, så tycker jag om att upptäcka när ett hörn varit vikt. Att se hur långt jag kom den gången, innan tröttheten gjorde orden dyslektiskt otydliga. Bokmärken då? Näe, jag vägrar. De är klumpiga. De ramlar ur när man råkar riva ner boken i sömnen och jag tappar alltid bort dem. I'll keep folding.
Anyway... Har ingen tv just nu och det är det som gjort att jag och min inneboende vänt oss till litteraturen och börjat fundera över hundöron och dylikt. Costa har fastnat i Damernas Detektivbyrå-serien och jag har börjat med Kapten Corellis mandolin. Mycket nyttigare än tv-tittande, men inte alls vad vi planerat.
Men vi har iallafall ingen vinterkräksjuka än så länge. Måtte de vita blodkropparna fortfarande ha energi för tre och en halv veckas ytterligare kamp.
Min fyra-veckors-roomie a.k.a Costa, har gjort sin första praktikdag idag. Han kommer hem med nyheten att hela hans avdelning är satt i karantän på grund av vinterkräksjukan. Sen spenderar han följande halvtimme med att förklara hur aggresivt och smittsamt viruset är. Enligt honom är det bara en fråga om när han, och följdaktligen också jag, ligger raklång på badrumsgolvet. Men det ska inte vara någon fara. Har man tur är det över på några dagar.
Jag inbillar mig att magen redan känns konstig. Undrar om jag kanske borde ta ut lite hyra ändå...
