undrar, sa flundran, om gäddan va en fisk

Vardagslitteraturen, eller om man så vill, det enkla. Finns det en svensk version av det? Den som handlar om en uttråkad kille med en etta i andrahand, som sjukskriver sig en vecka efter att ha bränt handen på en kaffemugg. Tjejen som funderar över sitt yrkesval, eller kvinnan som mest spenderar dagarna med att observera andra.

Finns det svenska motsvarigheter till Nick Hornby, Zadie Smith och Tony Parsons? De som kan få en separation eller medelålderskris att vara lika fängslande som ett intergalatiskt krig, eller ett mordfall. De enda jag kan komma på är bloggare. Och då är det inte längre skönlitteratur.

ålar som vrålar

Ett av ämnena i SVT Morgon:s nöjespanel är personlig integritet, appropå den roman som Martin Svensson skrivit, där mycket av innehållet tros handla om det förra förhållandet med Dilba.

Min morgon förgylls av Karolina Fjällborg, som efter en stunds disskuterande fäller kommentaren;

"Jag är mest fascinerad av att Martin Svensson, som har använt sig av vokabulär som du är så yeah yeah och viskar som fiskar, faktiskt sätter sig ner och skriver en roman."

Jag får ont i magen av lycka! Vem fan kan inte skriva en roman om han kan?

det är mycket man inte vet

Hur är det att vara bibliotikarie? Är all bibliotekspersonal, som jag fördomsfullt vill tro, tystlåtna och blyga människor? Som älskar böcker, tidsskrifter och tystnad.
Vem är det som plastar in böckerna? Är det ett statusjobb vikt endast åt dem med flinka fingrar och mångårig inplastningsvana? Eller är det skitgörat som den senast anställde, eller kanske rent av praktikanten får ägna sig åt? Finns det hierarki även bland bibliotekspersonal?
Hur ser det ut i personalens fikarum? Det borde logiskt sätt vara i just fikarummet på ett bibliotek som den allra första "din mamma jobbar inte här"-skylten sattes upp. För de gillar anslag, de där bibliotikarierna. "Håll samtalston", "Kunskap och språk är makt", "Rätt bok på rätt plats".
Eller har de överhuvudtaget inte fikarum? De kanske trivs bäst med sin kopp kaffe vid lånedisken. Mitt bland horderna av de informations- och upplevelsesuktande besökarna. De underbara besökarna, som vetgirigt suger i sig av all information som finns innanför väggarna. Som när de kör fast, vänder sig till källan av allt vetande, det vill säga bibliotikarien, för hjälp. De där väluppfostrade, till synes tungsinta ungdomarna, som verkar spendera all sin lediga tid till att sitta nedsjunken i bibliotekets skönaste fåtölj. Med näsan nerstucken i verk av Kafka, Poe eller Sartre.
Eller hatar de i själva verket besökarna? De kanske helst av allt skulle vilja ha hela biblioteket för sig själva. Helt tomt från vilsna pensionärer som behöver hjälp med att blädra i tunga verk om första världskrigets verkan och orsaker. Utan snoriga ungdomar som kletar tuggummi under varenda bordskant. Inga slutkörda studenter, som tvunget ska ha tio procents csn-rabbat på de gamla malätna böckerna från "fem-kronor-styck-hyllan", samtidigt som de smugglar ut böcker som inte är för utlåning i ryggsäcken.
40 timmar i veckan till att läsa böcker, sortera tidsskrifter och hänga upp fina planscher på barnavdelningen. Utan att någon kommer och rör till det. Utan att någon tar böcker ur hyllorna och ställer tillbaka dem på fel plats. Utan att någon gör hundöron i inbundna böcker. Där de slipper hitta ett av de där korten, de som sitter i den lilla fickan längst bak i boken, på golvet. Utan ett spår av sin hemvist. Där de slipper hitta det senaste numret av Illustrerad Vetenskap nedtrtyckt bland lecakulorna, in en av de stora krukorna med plastväxter.
Så måste det vara. Nog för nu.

En stjärna kallad Henry, av Roddy Doyle

"Till sist möts de, Henry Smart och Alfie Gandon. Jag tänker inte tala om hur det går"

Den avslutande raden i förordet, som just gett mig en snabblektion i irländsk historia. En försmak på det som snart ska skildras. Jag har fått läsa om människor jag fortfarande vet mycket lite om, namn jag bara i enstaka fall hört förut.

När jag läser det här har jag redan insett att det inte blir något tidigt uppvaknande nästa dag heller. Plötsligt brinner jag av längtan att lära mig mer om det irländska självständighetskriget och dess huvudpersoner. Jag bara måste få veta hur det går när Henry Smart träffar Alfie Gandon. Bara ett kapitel till.

"-Nu ska du bara luta dig tillbaka och tänka på Irland"

Sista raden i del två av fyra. De förväntningar som förordet orsakade är borta. De är redan uppflyllda med råge. Jag hade ställt in mig på en renoldad historisk roman och boken har visat sig vara mycket mer än så. Jag var inte alls beredd på de levnadsöden som de första delarna skildrar.

Huvudpersonen Henry Smart är en av de bäst beskrivna karaktärer jag någonsin läst om. Jag har full insikt i hur han tänker, hur han känner och framförallt vart han kommer ifrån. Men trots det har jag aldrig den blekaste aningen om vad hans nästa steg blir.
Vad det gäller irländarnas historia mår jag nästan dåligt. Jag avundas över att inte ha varit delaktig, att inte själv ha någon frihetskamp på min eller mitt lands repertoar. Kampen är långt ifrån ren och jag har fortfarande inte riktigt greppat alla orsaker till den. Men det är vilt och patriotiskt. Romantiskt och intensivt.

"Ännu en martyr för gamla Irland".

En av de sista raderna i boken, som sägs vara första delen i en planerad trilogi. Så vitt jag vet har inga fler delar kommit än. Jag har längtat efter nästa del i sju år nu. Jag fortsätter vänta.

"Om de däruppe tycks större är det för att ni själva står på edra knän. Res er!" - James Larkin

hundöron och blodkroppar

Får man göra hundöron? Någonstans i bakhuvudet ekar mammas ord att man inte får det. Att det på något sätt är en skymf mot författaren. Att hon eller han skulle tycka att man förstörde deras verk. Men jag gör det ändå. Jag viker in hörnet, jag märker boken. Och varje gång känner jag ett stygn av dåligt samvete.

Men det är ju min bok nu! Jag har betalat för den. Och om jag viker en sida är ju det snarare ett tecken på att jag vill fortsätta läsa, än att jag inte bryr mig om papprets välbefinnande. Och om jag läser en bok för en andra gång, så tycker jag om att upptäcka när ett hörn varit vikt. Att se hur långt jag kom den gången, innan tröttheten gjorde orden dyslektiskt otydliga. Bokmärken då? Näe, jag vägrar. De är klumpiga. De ramlar ur när man råkar riva ner boken i sömnen och jag tappar alltid bort dem. I'll keep folding.

Anyway... Har ingen tv just nu och det är det som gjort att jag och min inneboende vänt oss till litteraturen och börjat fundera över hundöron och dylikt. Costa har fastnat i Damernas Detektivbyrå-serien och jag har börjat med Kapten Corellis mandolin. Mycket nyttigare än tv-tittande, men inte alls vad vi planerat.

Men vi har iallafall ingen vinterkräksjuka än så länge. Måtte de vita blodkropparna fortfarande ha energi för tre och en halv veckas ytterligare kamp.

läser... eller inte

Ibland infinner den sig halvvägs. Ibland är det precis vid slutet. Men det är aldrig kul när den kommer. För ofta är det i de bästa böckerna. Känslan av att nu vänder det.

Jag anar var historien är på väg och jag tycker inte om det. Boken är riktigt bra, men jag vågar knappt läsa längre. Visst var stämningen lite väl bra för att vara sann, det kändes ju, men jag hoppades ändå. Utan vändpunkten blir historien säkert mycket sämre, men just nu struntar jag i det. Jag var i behov av lite "feel-good", ingen jäkla realism.

När det känns så här, får man sluta läsa då? Om man överhuvudtaget kan. Eller vore det ett hån mot författaren? Det är säkert en bedrift och inte ett misslyckande, av författaren att få läsaren att våndas så här. För det gör jag. Ska jag börja läsa något annat nu? Den ligger ju där och skriker på mig. Jäkla skit.