Alldeles nyss i Thomass bil utanför min port kommer en liten tant ut från trappuppgången. Hon kliver sakta men bestämt fram till förarsidan och knackar på. Thomas vevar ner och frågar osäkert;

- Ja? Kan jag jag hjälpa till med något?

- Varför öppnar du inte dörren och hjälper mig in? frågar tanten med barsk röst.

- Va?! Vad menar du? utbrister en uppenbart förvånad Thomas.

- Har jag beställt taxi så har jag, öppna! fortsätter tanten.

- Men det här är ingen taxi, jag ska bara släppa av min kompis.

- Är du säker?

- Ja.

- Jaha då får jag väl gå in och frysa ett tag till då.

- Ja, jag är verkligen ledsen.

- Nä, det tror jag inte alls att du är.

det är mycket man inte vet

Hur är det att vara bibliotikarie? Är all bibliotekspersonal, som jag fördomsfullt vill tro, tystlåtna och blyga människor? Som älskar böcker, tidsskrifter och tystnad.
Vem är det som plastar in böckerna? Är det ett statusjobb vikt endast åt dem med flinka fingrar och mångårig inplastningsvana? Eller är det skitgörat som den senast anställde, eller kanske rent av praktikanten får ägna sig åt? Finns det hierarki även bland bibliotekspersonal?
Hur ser det ut i personalens fikarum? Det borde logiskt sätt vara i just fikarummet på ett bibliotek som den allra första "din mamma jobbar inte här"-skylten sattes upp. För de gillar anslag, de där bibliotikarierna. "Håll samtalston", "Kunskap och språk är makt", "Rätt bok på rätt plats".
Eller har de överhuvudtaget inte fikarum? De kanske trivs bäst med sin kopp kaffe vid lånedisken. Mitt bland horderna av de informations- och upplevelsesuktande besökarna. De underbara besökarna, som vetgirigt suger i sig av all information som finns innanför väggarna. Som när de kör fast, vänder sig till källan av allt vetande, det vill säga bibliotikarien, för hjälp. De där väluppfostrade, till synes tungsinta ungdomarna, som verkar spendera all sin lediga tid till att sitta nedsjunken i bibliotekets skönaste fåtölj. Med näsan nerstucken i verk av Kafka, Poe eller Sartre.
Eller hatar de i själva verket besökarna? De kanske helst av allt skulle vilja ha hela biblioteket för sig själva. Helt tomt från vilsna pensionärer som behöver hjälp med att blädra i tunga verk om första världskrigets verkan och orsaker. Utan snoriga ungdomar som kletar tuggummi under varenda bordskant. Inga slutkörda studenter, som tvunget ska ha tio procents csn-rabbat på de gamla malätna böckerna från "fem-kronor-styck-hyllan", samtidigt som de smugglar ut böcker som inte är för utlåning i ryggsäcken.
40 timmar i veckan till att läsa böcker, sortera tidsskrifter och hänga upp fina planscher på barnavdelningen. Utan att någon kommer och rör till det. Utan att någon tar böcker ur hyllorna och ställer tillbaka dem på fel plats. Utan att någon gör hundöron i inbundna böcker. Där de slipper hitta ett av de där korten, de som sitter i den lilla fickan längst bak i boken, på golvet. Utan ett spår av sin hemvist. Där de slipper hitta det senaste numret av Illustrerad Vetenskap nedtrtyckt bland lecakulorna, in en av de stora krukorna med plastväxter.
Så måste det vara. Nog för nu.