it's a small fucking world

9:e juni 2008.

Jag och Jonatan ar vilse i Salzburg. Vi kliver fram till forsta basta person for att fa en vagbeskrivning och far mer en sa. Vi far en guide for varan hela vistelse i Osterrike.En tjej som visar oss hela staden, som lar oss snapsvisor pa Osterrikisk tyska, som hjalper oss gora inbrott i en femhundra ar gammal park och som sa smaningom, nar natten gjort sitt intag, hjalper oss hitta tillbaka till vandrarhemmet.

2:a oktober 2008.

Jag och Jonatan klivar av taxin fran flygplatsen pa Thailands no:1 backpackergata Khao San Road. Jag plockar ur min vaska ur taxins baksate och hor samtidigt Jonatan med skarrad rost utbrista "oh my god". Tva meter ifran taxin star samma tjej som ca fyra manader tidigare var varan guide i Osterrike. Odds på det tack.

how you doin'

Måndag morgon och jag går hem från jobbet. Om dagen står skrivet bland annat regn, dimma och tvättid och det fan så nära att melankoli-estradören i mig vaknar till liv. Men icke.

För på en av dörrarna i min trappuppgång hänger idag en plastpåse. På påsen står det You Look Great! i stora färgglada bokstäver. Jag stannar upp, fokuserar blicken på dörrens titthål, säger well thank you. Sen skakar jag på huvudet åt mig själv och går vidare upp mot min lägenhet.

New Romantic - Laura Marling (My Manic And I - EP)

Alldeles nyss i Thomass bil utanför min port kommer en liten tant ut från trappuppgången. Hon kliver sakta men bestämt fram till förarsidan och knackar på. Thomas vevar ner och frågar osäkert;

- Ja? Kan jag jag hjälpa till med något?

- Varför öppnar du inte dörren och hjälper mig in? frågar tanten med barsk röst.

- Va?! Vad menar du? utbrister en uppenbart förvånad Thomas.

- Har jag beställt taxi så har jag, öppna! fortsätter tanten.

- Men det här är ingen taxi, jag ska bara släppa av min kompis.

- Är du säker?

- Ja.

- Jaha då får jag väl gå in och frysa ett tag till då.

- Ja, jag är verkligen ledsen.

- Nä, det tror jag inte alls att du är.

nattåget söderut

Jag skulle bara en liten bit och kommer strax sova i min egen säng. Men jag satt i en vagn full med resenärer som hade en tuff natt framför sig. En natt i stolar där redan tusentals rumpor suttit. Stolar med järnhårda avgränsningar och snålt tilltagen lutning. En äldre kvinna till höger om mig frågade, med viss desperation i rösten, konduktören om det fanns lediga ligg- eller sovplatser. Svaret var nej, det var fullt över allt. Kvinnan suckade men verkade ändå vara vid gott mod.

Hon tillhörde ett sällskap jag inte blev riktigt klok på. De var sammanlagt fyra äldre människor i sektionen till höger, och de verkade alla höra samman med två barn som satt längre bort i vagnen. Barnen verkade dessutom höra ihop med en asiatisk kvinna som satt i en annan sektion. Och alla verkade vara nära till det unga paret som satt i min sektion. Bakom min rygg stod dessutom en barnvagn, med det unga parets relativt nyfödda dotter. Och när bebisen så småningom vaknade och pappan plockade upp henne för att få henne att somna igen, upptäckte jag att barnet verkade ha liknande ursprung som den asiatiska kvinnan längre bort. Men barnet tillhörde tydligt det unga paret.

Jag satt där och försökte tolka signaler och lista ut sambandet mellan alla dessa människor, men fick inte alls ihop det. Att barnet var adopterat var lätt att förstå, men jag kunde ändå inte undgå att fantisera ihop någon slag surrogat-historia med kvinnan längre bort i vagnen. Och vilka tillhörde de andra barnen? Alla de till höger var alldeles för gamla för att vara deras föräldrar och paret vid mig, var alldeles för unga. Barnen hade inte heller några som helst asiatiska drag, men behandlade bebisen som om det var ett syskon.

Jag blev som sagt inte klok på det, men kunde i alla fall konstatera, där jag plötsligt satt med bebisen i min famn, som den nyligen utsedda barnvakt jag var, att nattåget ibland kan vara en plats för intressanta skådespel. Men medan tåget rullar vidare söderut och det stora, svårbegripliga sällskapet kämpar med nackstöden, är jag hemma igen, med min säng bara ett par meter bort. God natt.

apparently a nice young man

Häromdagen sprang jag på en granne i tvättstugan. Nivån på min tvätthög hade vida överstigit vad som kan ses som accepterat, men alla tvättider var uppbokade en vecka framöver så jag smög ner i tvättstugan i hopp om att kunna klämma in mig och min tvätt mellan två inbokade. När jag klev in stod hon där och vek sin tvätt. Siv.

Siv är väldigt noga med att städa efter sig i tvättstugan. Hon till och med torkar ur insidan av tvättmaskinen. Sen svabbar hon golven och spolar ur tvättmedelsfacken.

Hon stirrade förvånat på mig och min tvättkorg, tittade ner på sin klocka och fick ett ansiktsuttryck som hade kunnat tillhöra Kenny Starfighter. Hon frågade barskt med typiskt dagens ungdom-röstläge vad jag gjorde där. Jag förklarade min något prekära situation och undrade om jag eventuellt kunde få ta över maskinerna efter henne.

Jag måste ha uttryckt mig väldigt fint, för det kan knappast ha varit mitt utseende. Orakad med morgonfrilla, slitna jeans och en gammal tränings t-shirt utstrålar väl inte direkt svärmorsdröm, men hon fick plötsligt ett mycket vänligare ansiktsuttryck, tillät mig att ta över tvättiden och började prata.

Hon pratade och pratade som om hon precis brutit mot ett femtio år gammalt tystnadslöfte. Hon berättade om när hon flyttade in i huset när det var nybyggt, om sitt arbete innan pensioneringen, om sin lägenhet, om sina vänner. Det var kort sagt väldigt underhållande.

När jag, utan att hon bett mig, rensade luddfiltret i torktumlaren, var hon nära att svimma. Nämen inte behöver du... Nämen? Nä, vilken trevlig ung man! Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn sken hon om möjligt upp ännu mer, för tydligen bar jag samma namn som ett av hennes barnbarn. Hon frågade vilken lägenhet jag bodde i och när jag berättade att jag bodde längst upp utbrast hon; ahh, ateljevåningen!

Ateljevåningen. Det rullar finfint på tungan. Jag bor gärna i ateljevåningen. Jag bor gärna granne med Siv.

ich rufe an

Jag försöker alltid vara trevlig mot "headset-folket". Det vill säga alla stackars satar som har som arbete att svara och prata i telefon, koppla vidar, ta emot klagomål och/eller att svara på allmänt dumma frågor.

Jag säger att jag försöker vara trevlig, för det är inte alltid det går. Det finns alltid de som inte fattat vad det innebär att ha ett serviceyrke. Som snäser, fräser och suckar trött när man ringer. Människorna utan alla indianer i kanoten.

Jag förstår om de hatar sitt jobb, för så jäkla kul kan det inte vara att svara på fakturafrågor på AB Bostaden i Umeå (inga namn nämnda). Och alla har vi väl våra dagar, så visst kanske man förstår att man inte alltid kan låta glad och glättig. Men lite service-minded kan man väl vara? Förmågan att, även de värre dagarna, undvika att idiotförklara kunden. För det kan vara så att jag faktiskt måste ha hjälp av personen i andra änden. Och då kan jag inte göra primathjärnan till viljes. Jag kan inte skrika i luren att idiotjäveln borde se sig om efter ett nytt jobb, istället för att förpesta min dag också! Istället sitter man där och biter sig i tungan tills blodsmaken blir allt för uppenbar. Man försöker låta medlidande och beklagar att man stör dem med sitt ynkliga problem.

Men ibland är de riktigt trevliga, de där som svarar. Och det älskar jag! Då försöker jag vara så trevlig och rolig som möjligt. Jag vill gärna tro att mitt dåliga skämt om telefonbankens kösystem till Charlotte på Swedbank faktiskt gjorde hennes kväll lite bättre. Även om det var ett dåligt skämt. För precis som jag, så kanske hon också anser att allt det som omvärlden kallar dålig humor, egentligen är bra humor. Hon skrattade i alla fall och det lät inte fejkat.

Eller hon på bredbandsbolaget för ett tag sen som var så trevlig att vi fortsatte prata tio minuter efter att själva ärendet var avklarat. Jag var svidande nära att fråga om en dejt, men det var omöjligt att avgöra på rösten om hon var 16 eller 36, så jag avstod. Att fråga om åldern kändes lite väl "och-vad-har-du-för-kläder-på-dig".

ur spår

Jag skulle passera en obevakad järnvägsövergång. Jag saktade in och tittade åt båda hållen, såg inget tåg och tryckte på gaspedalen för att passera. Men halvvägs över så registrerade min hjärna något annat, som fick mig att stanna mitt på övergången och kolla över axeln en gång till.

En bit ner efter spåret står en bil parkerad. Inte på spåret, men inte mer än en halv meter på sidan heller. Eftersom det på ena sidan är ett stängsel och på andra sidan skog, så blev jag något förbryllad. När jag tittar noggrannare så ser jag även att det står en gubbe längre ner. På spåret. Med en gångstol framför sig! (Tror det heter så, som en rullator fast utan hjul).

Jag kör förbi övergången, parkerar bilen och går ner för att se vad det är frågan om. Hjulspåren i snön visar tydligt att han varit tvungen att köra med ena hjulparet på spåret och det andra vid sidan av, för att komma dit han nu är. Jag försöker se vad gubben håller på med, men innan jag kommer fram så hör han att jag kommer.

Han stapplar snabbt över spåret igen, viker ihop gåstolen och sätter sig i bilen. När jag nästan är framme så börjar han köra, så jag blir tvungen att stoppa honom. Gubben vevar långsamt ner rutan och jag frågar, med så vänlig ton som möjligt, om han vet att det faktiskt går tåg här. - Ja, jo, det sa han att han visste och fortsatte bestämt, men inte på helgerna. - Jo, sa jag, det går en del tåg här på helgerna också och det är nog ingen bra idé att befinna sig på spåret då. Eller för den delen att nästan parkera på detsamma. - Nä, sa gubben, att det var det kanske inte, varpå han vevade upp rutan och klämde bilen förbi mig.

Jag tittar efter bilen och ser till min förvåning att trots sin uppenbara brådska, så stannar han när han kommer fram till vägen igen. Han tittar sen väldigt noggrant åt vänster, blinkar höger och kör därifrån. Gåstolen i baksätet blänker i solljuset.

Hela dagen har jag gått och funderat på vad gubben kan ha haft för ärende på spåret. På andra sidan det där stängslet ligger ett reningsverk. Knappast attraktivt att bryta sig in på. Än mindre med tanke på gångstolen och det faktum att den stora grinden, ca 50 meter från där gubben befann sig, stod på vid gavel. Jag tror inte heller att han, av någon tråkig anledning, faktiskt ville att det skulle komma ett tåg. För det är trots allt inte många tåg som går där och de håller inte heller någon särskilt hög hastighet. Hög nog för att han skulle få problem att hinna undan visserligen, men lokföraren skulle troligtvis också hinna stanna. Det finns, kort sagt, bättre spår för sånna ärenden.

När jag stod och tittade efter bilen så såg jag även att det stack ut en kvist från bagageluckan. Kan det vara så att gubben visste, att just precis där, växer norrlands bästa påskris?