viktigaste låtarna under nollnoll-talet

Jag har begrundat, skalat, droppat och plockat upp. Det har varit svårt, tungt och hjärtskärande. Jag menar, hur kan en lista med 00-talets viktigaste låtar inte innehålla något från Band of Horses? Och var är monsterhittarna Grace Kelly och I'm Yours? Sönderspelade må hända, men kanske ändå värda en plats här. Jag vet ärligt talat inte, men jag begränsade mig till 40 låtar och mer logiskt och rättvist än så här får jag inte till det:

12:59 Lullaby - Bedouin Soundclash
A Sunday Smile - Beirut
All Lovers Hell - Kristofer Åström & Hidden Truck
All These Things That I've Done - The Killers
Allt Som Är Ditt - Säkert!
Ana's Song (Open Fire) - Silverchair
Cayman Islands - Kings of Convenience
Come Pick Me Up - Ryan Adams
D.A.N.C.E - Justice
Dy-Na-Mi-Tee - Ms Dynamite
Gone - Jack Johnson
Heartbeats - Jose González
Hide and Seek - Imogen Heap
Fake Empire - The National
First Day of My Life - Bright Eyes
I Bet That You Look Good On The Dancefloor - Arctic Monkeys
I Summon You - Spoon
If You've got the Money - Jamie T
In the Sun - Joseph Arthur
Intuition - Feist
Jag Drar - Timbuktu
Jesus Walks - Kanye West
Let's Push Things Forward - The Streets
Little Bit - Lykke Li
Knock 'Em Out - Lilly Allen
MassDestruction - Faithless
Naive - The Kooks
New Slang - The Shins
Not Ready to Make Nice - Dixie Chicks
Paper Planes - M.I.A
Release Me - Oh Laura
Samson - Regina Spektor
Skinny Love - Bon Iver
The Professor and La Fille Danse - Damien Rice
Walking With a Ghost - Tegan and Sara
Worst Comes To Worst - Dilated Peoples
Yellow - Coldplay
You Are My Sister - Antony & The Johnsons
You! Me! Dancing! - Los Campesinos!
You Take My Breath Away - The Knife

Vill man så kan få listan i Spotify-form här, förutom 12:59 Lullaby, All Lovers Hell, Come Pick Me up och New Slang som inte fanns att tillgå.

Inga låtar från 2009 platsade på den här listan, men de får istället en egen årsbästalista inom en alldeles snar framtid.

misread

Kom att tänka på ett gammalt minne som jag inte riktigt kan ta ställning till. Har tillräckligt med tid passerat för att kunna skratta åt det, eller bör jag fortfarande skämmas?

Det var för sexochetthalvtår sedan och började med att jag slängde ur mig en kommentar i stil med; jo hon är rätt söt. Några dagar senare, på ett fullpackat dansgolv, kliver tjejen i fråga in framför mig. Jag hade aldrig förut pratat med människan, men nu stod hon plötsligt där och tog ett stadigt tag om mina händer och frågade varför jag var så seg.

Så seg på vadå? svarade jag förvånat, men förstod ganska snabbt att en twenty-something variant på viskleken hade ägt rum. Antagligen hade mitt relativt oskyldiga jo hon är rätt söt, passerat genom tillräckligt många läppar och öron, för att förvanskas till något med en mycket starkare innebörd.

Hur som helst var jag inte sen att ta till vara på situationen. Hon var ju som sagt söt, verkade vara trevlig och till råga på allt, intresserad! Jag är visserligen inte den kyskaste gossen i kapellet, men tillfällen som detta växer hur som helst inte på träd.

Så det pratades, dansandes och till slut började lysrören flimra, musiken dö ut och försiktigt undrade jag om hon ville följa med hem. Hon mumlade något om att hon visserligen skulle upp tidigt nästa morgon, men att hon gärna följde med ett tag.

Sen var det plötsligt en ny dag och jag vaknade med armen om henne. Eftersom jag ville framstå som en god värd, skuttade jag snabbt upp och började med frukosten. Sen gick allt ganska fort. Innan jag visste ordet av det hade hon dragit på sig kläderna, glidit ner i skorna och tryckt på knappen till hissen.

Där stod jag som ett frågetecken, med två ägg i stekpannan. Jag var rätt säker på att hon kvällen innan visat ett ganska tydligt intresse, för något som kanske skulle vara längre än en natt. Jag var ännu långt från en förälskelse, men hade definitivt inte haft något emot att träffa henne igen. Men den åsikten verkade alltså inte delas av henne.

Några dagar senare träffade jag en vän till henne och beslutade mig för att höra mig för lite om det som hänt. Hade hon bara varit ute efter en natt? Eller hade hon helt enkelt ångrat sig? Hade jag (hemska tanke) varit värdelös i sängen!? Som svar fick jag en isande blick och trettioelva skällsord, med den gemensamma innebörden av att jag var ett svin.

Återigen stod jag som ett frågetecken och en känsla av att något måste gått snett. Efter en lång stunds bedyrande om att jag inte alls var något svin, eller i alla fall inte insåg hur jag hade varit det, lyckades jag till slut klämma fram vad som hade hänt.

Hade inte du något du skulle göra nu på morgonen?

Jag hade slängt ur mig frågan från köket där jag stod och arbetade med den klassiska morgon-efter-sex-frukosten. Min nittonåriga hjärna var inte kapabel att inse att hennes ska upp tidigt imorgon, inte var ett faktum, utan bara ett kryphål för ångerrätt. Om det exempelvis skulle visa sig att jag tyckte hatthyllan var ett utmärkt förvaringsställe för använt toapapper, skulle hon bara kunna vända i dörren och säga att hon faktiskt skulle upp tidigt imorgon.

Jag har säkert betett mig som ett svin vid nu och då, men jag ser verkligen inte mig själv som ett svin! Jag menade det verkligen som en fråga för att säkerställa att hon inte glömt något viktigt. Jag menade det absolut inte så som hon tydligen hade uppfattat det. Som att jag spelat snäll och trevlig, lurat henne i säng, vaknat morgonen efter av en knorrande mage och sedan slängt ur mig ett syrligt hade inte du något du skulle göra nu på morgonen? som ett underförstått ska inte du gå snart? Måhända att det var klantigt sagt, okänsligt, inte särskilt mysigt osv, men jag menade det inte så!

Och inatt, sexochetthalvt år senare, minns jag. Och jag undrar alltså fortfarande om jag ska skratta eller gråta.

The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...

I must have lived forever

Nog har jag tidiga barndomsminnen. Men i det tidigaste minnet jag säkert kan datera, är jag nog redan fem år gammal. Jag får ibland för mig att det är ovanligt sent för att vara ett första barndomsminne. Men ibland händer det att något tidigare blixtrar till. Som nu. Nu visar de Fame på svt.

Swooooossshhhhh.....

Jag tror att jag är tre-fyra år gammal. Filmen kom egentligen något år innan jag föddes, men den lär väl ha visats flera gånger på tv. Eller så kanske det var serien. Det tar mig hur som helst tillbaka. Till lägenheten vi hade då, när det bara var jag och mamma. Golvet i vardagsrummet och fönstret mot baksidan. De höga tallarna som skymda fotbollsplanen. Mamma någonstans i bakgrunden, sjungandes. Vackert och troligtvis som vanligt med fel text, även om jag knappast uppmärksammade det då. Jag vill även minnas handtagen på köksluckorna. På grund av Fame.

rum och kök

Det börjar bli länge sen nu. Barndomen. Hela familjen på fem barn och två vuxna, inklämda i en lägenhet på fem rum och kök, och senare mer utspridda i en villa på åtta rum och kök.

Idag delas samma hus av två vuxna och ett barn. Så nu börjar mamma prata om att flytta. En lägenhet i stan och ett billigt renoveringsobjekt ute på landsbygden, istället för den stora villan två mil utanför stan. Min mamma och hennes dröm om ett kråkslott. Styvfarsan grymtar lite lätt och får något oroat i blicken. Lillsyrran jublar över den centrala lägenheten, men skruvar på sig när hon inser att hon kommer måsta spendara tid även i kråkslottet.

Jag har väl inget att säga till om. Det är trots allt mer än sex år sen jag flyttade hemifrån. Men jag vill gärna ha någonstans att komma hem till. Som fortfarande är i hemkommunen. Så att man kan göra två flugor på smällen. Att kunna komma hem till både familjen och vännerna.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem. Jag verkar inte kunna inse att alla bröder nu mer eller mindre har flyttat. Och att syrran mest springer hos kompisar. Jag kommer fortfarande hem med inbillningen att alla ska sitta runt middagsbordet och vänta på mig. Som om det fortfarande var år 2000. Men att hela familjen är samlad är numera sällsynt. Det brukar bli två, kanske tre gånger om året. Någon gång på sommaren, påsken om alla kan, och julen. Förutsatt att mitt arbetsschema tillåter det. I år blir det svårt. Den 24:e december är märkt med "Jobba NATT" i min kalender. Jag kanske lyckas byta bort det med någon som kan tänka sig att gå till jobbet efter Kalle Anka och hellre vill vara ledig på nyårsaftonskvällen. Time will tell.

Jag hann växa upp på många ställen. I åtta olika hus och lägenheter. I tre olika kommuner. I två olika länder. Med rötter och dylikt i ytterliggare två. Men ändå så känns det där stora huset ändå mest som hemma. Trots att jag inte spenderade så värst mycket tid där, under de åren jag officiellt hann bo där. Skola, fotboll och vänner slet mig istället in till stan. Kanske för att det är det sista stället som vi hann bo på allihopa, innan vi började flytta hemifrån.

Så det skulle vara tråkigt om de väljer att flytta. Ur min alldeles egna egoistiska synvinkel. Men jag förstår dem. Huset känns säkert både tomt och tråkigt jämfört med när alla var hemma. Och mamma vill därifrån. Hon trivs inte. Jag förstår det också, utan att gå in djupare på varför. Så om det nu blir som hon vill, med lägenhet och kråkslott, så hoppas jag bara att katterna får bo mest på landet. Så att jag slipper droga ner mig på kestin och andra piller, för att överleva hemresorna. Det blir spännande att se. Och vad som än händer, så är jag övertygad om att det nya familjehemmet bli bra. Blir mitt också. Blir hemma.