tre trötta sekunder i många ord

Jag knackade istället för att använda ringklockan och slog knogarna två gånger mot ståldörren med träimitation. Tredje gången vecklade jag ut fingrarna och handflatan landade tyst på dörren. Jag lutade mig framåt och lät även min varma panna vila mot det kalla stålet, som om jag kände och lyssnade efter pulsslag medan jag väntade på att någon skulle öppna. Jag funderade jag på vad jag egentligen gjorde där, men i ett febrigt att försök att analysera tankarna insåg jag att den första frågan snarare var VAR jag överhuvudtaget befann mig.

Med handflatan fortfarande tryggt placerad på dörren tittade jag mig omkring och lyckades konstatera att taket var nymålat, innan den sprängande huvudvärken fick mina ögon att vika sig för belysningen. Ingen verkade komma för att öppna så jag funderade på att gå, men visste inte var annars jag skulle ta vägen. Men jag kunde ju inte gärna stå där, var jag nu var, resten av dagen, så jag lät handen falla och vände mig om för att gå. Det var då jag såg namnet på skylten bredvid dörren och insåg var jag befann mig och vad jag gjorde där.

Min röst är inte sig själv just nu på grund av förkylningen, så det var en något nasal röst som trött muttrade "välkommen hem idiotjävel" till mitt febersjuka jag, samtidigt som jag fingrade upp nycklarna ur fickan. "Välkommen hem!"

k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!

överhäng

Men inget som tre dagar vid den svarta sjön inte kan råda bot på.

Så efter en häktisk midsommardag/natt med arbete, krånglande bil, trettio stressade mil på E4:an, lite vin, lite öl och lite vänner, så tar Storey ytterliggare ett steg norrut.

Så farväl civilisationen. I'm off to where no one can reach me, till skogs kamrater! I'll see you on wednesday.

music for the road

Radion bjöd bara på tveksam underhållning. Tystnad kändes inte heller som något bra alternativ. Istället stannade jag på en rastplats och började gräva bland kassetterna. Blandband med lika många år på nacken, som bilstereon utan cd.

Etiketterna skvallrade om ömsom vin, ömsom vatten. Sixties, Silverchair, Antonio Carlos Jobim, Belle and Sebastian, West-Coast Hip-Hop, Mora Träsk, och bland mycket annat, även ett tomt fodral till Bröderna Lejonhjärta.

Till slut blev det ett mixband med bland annat Lauryn Hill och Billie Myers som fick ackompanjera min resa åt vad som ikväll kändes som fel håll. Hem fast bort.

norrbotten

Frisk luft. En kall sjö. En lägereld. Kall öl. Kliché. Men fan va underbart.

Det var en förfallen brädhög på pålar. Ett gammalt lapphäbre byggt för förvaring någon gång på sjutton- eller artonhundratalet. På platsen min morfar växte upp på. Och hans förfäder innan det. Som min mamma förvandlade, renoverade och inredde.

"Det är hit man kommer när man kommer hem" - Euskefeurat.

Bilden och alla rättigheter tillhör min lilla mor, vänligen respektera äganderätten.

obs: ingen reklam!

En tydlig fördel med att bo högst upp i en vindslägenhet utan hiss i trapphuset, är att djävulens hantlangare, det vill säga reklambuden, inte orkar gå hela vägen upp. Eller så vet de inte om att min lägenhet existerar. Hur som helst skrattar jag skadeglatt varje gång jag kommer hem och ser hur grannarnas tidningshållare står fullproppade med skit. Min är alltid tom. Es ist wunderbaum.

rum och kök

Det börjar bli länge sen nu. Barndomen. Hela familjen på fem barn och två vuxna, inklämda i en lägenhet på fem rum och kök, och senare mer utspridda i en villa på åtta rum och kök.

Idag delas samma hus av två vuxna och ett barn. Så nu börjar mamma prata om att flytta. En lägenhet i stan och ett billigt renoveringsobjekt ute på landsbygden, istället för den stora villan två mil utanför stan. Min mamma och hennes dröm om ett kråkslott. Styvfarsan grymtar lite lätt och får något oroat i blicken. Lillsyrran jublar över den centrala lägenheten, men skruvar på sig när hon inser att hon kommer måsta spendara tid även i kråkslottet.

Jag har väl inget att säga till om. Det är trots allt mer än sex år sen jag flyttade hemifrån. Men jag vill gärna ha någonstans att komma hem till. Som fortfarande är i hemkommunen. Så att man kan göra två flugor på smällen. Att kunna komma hem till både familjen och vännerna.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem. Jag verkar inte kunna inse att alla bröder nu mer eller mindre har flyttat. Och att syrran mest springer hos kompisar. Jag kommer fortfarande hem med inbillningen att alla ska sitta runt middagsbordet och vänta på mig. Som om det fortfarande var år 2000. Men att hela familjen är samlad är numera sällsynt. Det brukar bli två, kanske tre gånger om året. Någon gång på sommaren, påsken om alla kan, och julen. Förutsatt att mitt arbetsschema tillåter det. I år blir det svårt. Den 24:e december är märkt med "Jobba NATT" i min kalender. Jag kanske lyckas byta bort det med någon som kan tänka sig att gå till jobbet efter Kalle Anka och hellre vill vara ledig på nyårsaftonskvällen. Time will tell.

Jag hann växa upp på många ställen. I åtta olika hus och lägenheter. I tre olika kommuner. I två olika länder. Med rötter och dylikt i ytterliggare två. Men ändå så känns det där stora huset ändå mest som hemma. Trots att jag inte spenderade så värst mycket tid där, under de åren jag officiellt hann bo där. Skola, fotboll och vänner slet mig istället in till stan. Kanske för att det är det sista stället som vi hann bo på allihopa, innan vi började flytta hemifrån.

Så det skulle vara tråkigt om de väljer att flytta. Ur min alldeles egna egoistiska synvinkel. Men jag förstår dem. Huset känns säkert både tomt och tråkigt jämfört med när alla var hemma. Och mamma vill därifrån. Hon trivs inte. Jag förstår det också, utan att gå in djupare på varför. Så om det nu blir som hon vill, med lägenhet och kråkslott, så hoppas jag bara att katterna får bo mest på landet. Så att jag slipper droga ner mig på kestin och andra piller, för att överleva hemresorna. Det blir spännande att se. Och vad som än händer, så är jag övertygad om att det nya familjehemmet bli bra. Blir mitt också. Blir hemma.

the more the merrier

I min allra närmaste familj, det vill säga de som jag har växt upp med, de som bott under samma tak, är vi fem syskon och två föräldrar. Inget konstigt i det, förutom det numera något omoderna antalet familjemedlemmar. Snudd på læstadianskt. Men tittar man närmare på det visar det sig att vi fem syskon sammanlagt härstammar från två olika mammor och tre olika pappor.

Min syster och mina tre bröder är alltså egentligen mina två halvsyskon och mina två styvsyskon. Den allra yngsta sladdisen, lillasystern, är den enda som växt upp med båda sina föräldrar och alla sina syskon, hela sitt liv. Vi andra har alltid haft våra övriga föräldrar också, det är allså ingen som har avlidit eller aldrig varit närvarande etc. Styvsyskonen har till och med växt upp med "varannan-vecka-varianten", men de övriga föräldrarna är utspridda på andra adresser. Hamburg, Växsjö, Täfteå och så vidare.

Ovanstående är alltså bara rent blodsmässigt. I hjärtat är vi alla "riktiga" syskon, en "riktig" familj. Den strax tonåriga systern. Den lumpenhatande yngsta brodern. Den ekonomistuderande mellanbrodern. Den nyss utexaminerad civilingengören, som envisas med att vara 19 dagar äldre än mig. Och så jag då.

Samt idésprutan som är min mamma och den virriga professorn till styvfar. Som båda tagit plats som ytterliggare "riktiga" föräldrar för dem som de från början bara var styvföräldrar åt.

Och så finns det logiskt nog även ytterliggare syskon, utanför det jag kallar min familj. Styvbrödernas halvbror, som ironiskt nog är lika gammal som min halvbror. Och nyss nämndas alldeles purfärska distanssyster. Även min far har pratat i ett flertal år nu om eventuell tillökning, men det verkar inte bli av. (Insert funny/mean sentence about my fathers reproductive organs here).

Sammantaget blir det en jäkla röra och jag minns inte vem som sa det först, men jag brukar apa efter och hävda att jag kommer från en modern kärnfamilj. Om tiden för att förklara närmare inte finns grymtar jag bara stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Har jag däremot tid över så skulle en förklaring kunna låta som det jag just skrivit.

the closure on open

För ovanlighetens skull åkte jag buss den här gången.

Försöker inbilla mig själv att jag gjorde det för miljön. Men i ärlighetens namn var det kanske mest självinsikt och förutseende. Jag visste hur trött jag skulle vara. Och jag hade rätt. Men så särskilt mycket sömn blev det inte.

Jag hade fyra tonårstjejer framför mig. Att sitta bakom dem var som att ha huvudet nerstucket i en burk oidentifierbart lösviktstee. Melon? Vanilj? Tant?

Jag ska inte gnälla som någon gammal surgubbe, det var inte som att jag satt och nös i trettio mil. Det var bara det att bakfyllan, som fram tills bussturen inte hade visat sitt fula tryne, då helt plötsligt gjorde entré.

Och eftersom mp3-spelaren på min mobiltelefon rymmer ca fem låtar så försökte jag lyssna på radio istället. Det visade sig bli ett evigt kämpande med mottagningen. Höga Kusten är vackert, men alla berg och dalar innebär också många fläckar med radioskugga. I alla fall med en med en såpass klen mottagare som en mobiltelefon.

Det börjar bli dags att köpa en riktigt mp3-spelare. Och ett par stooora hörlurar! Men med tanke på chocken jag fick av kontoutdraget efter helgens äventyr lär det få vänta. Förutom spelaren ska det bli kamera, reskassa, solglasögon, skor mm. Det är mycket nu.

Men det var en väldigt, ja till och med extremt bra helg. Efter många om och men, utan mycket till förstående från oss andra, så fick den ene sin dos med patriotisk hardcore. Den andre fyllde sitt behov av sköra kvinnoröster och jag var bara allmänt svettig och lycklig, när vi med varsitt maxmål i handen, snavade hemmåt på söndagsmorgonen.

För mig var Laleh och Tingsek bäst. Mest överaskande var Lucky Soul. Störst besvikelse var Ane Brun och Timbuktu. Det var inte deras fel, utan snarare lokalens, publikens och mina egna förväntningars. Men ändå.

Överlägsen etta under helgen var dock mjölken. Det kanske är bara är inbillning, men den känns så mycket godare hemma! Den liter jag sänkte i fyllan i går natt, var bland det godaste jag någonsin druckit. Rätt färg på paketet och allt.

Sammantaget var allt wunderbart. Alltid kul med vännerna. Alltid kul med musik. Alltid kul att komma hem.

en tur till min & björkarnas stad

Jag kan inte sluta nynna och vissla Tingsek - Proud to be a part of these days (myspace).

Tingsek och en massa annat bra på Umeå Open ikväll och imorgon, blir mumma för öronen. Musik, vin, öl, vännerna och annat folk. En helg kan inte ha bättre ingridienser. Omöjligt.

Kryddade dessutom med en sväng till familjen igår. Finast i världen är den, min familj. Ett tag sen sist så en del hade hänt. Syrran har växt ytterligare någon meter, styvfarsan har fått några fler gråa hårstrån och mamma har blivit kompis med sångaren i Alphaville. (Om allt går enligt mammas planer, så kommer vi sitta ett helt gäng runt lägerelden i sommar och sjunga "Forever Young" tillsammans med Marian Gold.)

Inga bröder hemma, vilket inte är så konstigt eftersom alla är utflyttade. Men jag får träffa två av tre nästa helg, eftersom det verkar bli ett litet påsklov i fjällen, med nästan hela lá familia inklämda i stugan. Bara minsta brorsan som inte kan komma. Eller ja, han får inte komma. Jag sa åt honom med myndig storebrorsröst att han skulle fokusera på flickan, när han för en gångs skull är hemma från lumpen. Storebror bestämmer. Så det så!

jag planerar...

...inte att flytta för tillfället. Men jag läste på DN.se att svensken i snitt flyttar tio gånger under sin livstid. Det är jag sedan länge uppe i. Rotad?

wherever I lay my hat

Borta bra men hemma bäst. Men vart är egentligen hemma? Jag bor inte längre i min hemstad. Jag har flyttat till en ny stad. Och även om jag trivs bättre och bättre för varje dag är det ännu inte min hemstad. Det kommer dröja länge, om det någonsin blir så.

Jag är hemma just nu. Inte i min lägenhet alltså, men i min hemstad. Det var ett tag sen. Jag har saknat mina vänner, min familj och staden i allmänhet. Det är egentligen först när jag är här som jag inser hur mycket jag saknat allt. Och det är väl bra. Jag trivs uppenbarligen så bra där jag bor nu, att jag inte tänker så mycket på min hemstad. Men just nu gör jag alltså det.

Jag gick runt på stan idag och slogs av hur fort allting ändras här. Butiker har flyttats och hus har byggts om. Hur länge dröjer det innan allt här bli oigenkännligt?

Inte heller kompisgänget är lika tight längre. Det känns plötsligt som om jag måste slita ont för att dra ihop en kväll med alla grabbar. Det som var så självklart för bara något år sedan. Jag menar absolut inte att alla ska släppa allt bara för att jag råkar vara i stan. Bara att alla verkar ha så mycket mer att göra nu, som drar i dem åt andra håll.

Och så blir det förstås, det är ju egentligen självklart. Tror det kallas utveckling. Det känns bara... ja, otryggt. Det kändes bra att rulla in i min hemstad igen igår kväll, men nu vet jag inte längre.

Jag hoppas att jag inte var naiv nog att tro att ingenting ändras när jag inte är närvarande. I så fall var jag bra jäkla dum. Men men, det är väl ganska troligt. Jag har ju mina stunder.