no more birthday blues

00-talet var förutsägbart. Tekniken skulle bli mindre, modet skulle vara retro, musiken skulle bli hårdare/mer elektronisk/oftare samplad. Kort sagt, för dem som försökte sig på utövandet kan skådandet in i framtiden inte ha ansetts varit särskilt ansträngande.

Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?

Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.

Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.

hennes pappa

Hon har hoppat till av höga smällar och hon har skrikit när hon fått sprutor, men idag var första gången jag såg min dotter bli rädd. På riktigt.
Hon var säkert både trött och hungrig samtidigt, för dammsugaren brukar inte vara nåt problem, men plötsligt stod hon där i sin gåstol med gråt, darr på läppen och armarna sträckta mot mig.
Och det var just det. Armarna utsträckta mot mig. Hon blev rädd och vände sig mot sin pappa och tydligare än någonsin förut kände jag mig som det.
Jag plockade upp henne, kramade om henne och förkunnade lugnt i hennes febervarma öron att det inte var någon fara, att pappa var där. Hennes ena hand greppade min tröja och den andra tog ett fast tag om min arm. Sen slutade hon gråta och rädslan var borta. Hennes pappa hade tagit bort den. Jag hade tagit bort den.

Slipovers, slipsar och slippers

Satt och ögnade igenom diverse annonsblad som alla hade åtminstone en sida med olika förslag till farsdagspresenter. Slipovers, slipsar och slippers. Röjsågar, trisslotter och rakapparater. Jag konstaterade nöjt att jag inte behövde bry mig om alla dessa skitsaker, eftersom min egen far inte har någon aning om när farsdag inträffar i Sverige. Han vet när det är farsdag i Tyskland och USA, men förutsätter att jag inte vet det, varpå vi båda lämnar hela fenomenet därhän. Rätt skönt kan jag tycka. Vem behöver ytterligare en högtid liksom?

Sedan började plötsligt en elektrisk impuls sakta vandra genom det garnnystan av nervtrådar som bildar min föga imponerande hjärna. Till slut nåde den fram till platsen i hjärnan där ord formuleras. Det gäller ju mig nu. Jag är inte längre bara en som, av naturliga skäl, har en far. Jag är en far. Jag har två döttrar nu. Farsdag är min dag. Också.

Bonusdottern Ella som nyss suckade högljutt över min attackkram gör att det är min dag. Den mycket mindre dottern Edith, hon med isterbuken som nyss somnade till mitt gitarrspelande, gör det till min dag. Också. Jag hoppas på en kopp kaffe. Och kanske en slipover, ett par slippers eller varför inte en slips.

halv marmor och bonus. vad vi är för varann

Jag har försökt förklara komplexiteten i det som är min familj vid ett tidigare tillfälle. Därför låter jag grunderna vara och fokuserar istället handlingen på det som är nytt.

Som jag tidigare nämnt finns det numera en flickvän, även om epitetet "flickvän" enligt alla impulser i både kropp och själ är ett sjujäkla understatement. Statusen övergår officiellt till "sambo" om någon vecka eller två, men jag ser redan resten av kedjan, de framtida uppgraderingarna, fullständigt klart framför mig.

Men till råga på allt kan jag i "konstellationen som är jag och min familj" nu även räkna in en bonusdotter. Allt vad hon betyder i fyrdubbel glädje och stolthet, samt givetvis också ansvar och en del svårigheter, är en lång historia som jag inte hade tänkt avhandla nu. Men jag kan i alla fall kosta på mig att berätta om idag, när hon tittade på mig med ögon så extremt mycket klokare än sin egentliga ålder, och på helt eget initiativ lugnt förkunnade; du är min bonuspappa. Då, mina damer och herrar, lyfte jag högre från marken än vad David Blaine någonsin kommer göra.

Men det som från början var tanken med detta inlägg var egentligen inte vad allt det här betyder för mig, utan hur hennes existens innebär ytterligare svårigheter att reda ut titlar och epitet i min redan så invecklade familj. Det var ju redan som det var fullt av hel, halv, styv, plast och bonus. Framförallt är det nu min kära mamma som funderat lite extra.

Hon inledde med att förkunna att hon inte kunde bli farmor till flickebarnet, eftersom det redan finns en sån och eftersom jag faktiskt inte är flickans biologiska pappa. Och det epitet som jag alltid använt om min styvpappas mamma; styvfarmor dög inte heller. (Överhuvudtaget verkar inte mänskligheten ha hämtat sig efter Askungen och tillägget "styv-" verkar avskys i alla läger utom mitt eget.) Jag försökte då istället vara lustig och lägga förslaget; bonmor som förkortning på bonusfarmor, men även det förslaget ratades. Istället kom mamma fram till att hon enligt all logik (läs; hennes egen) kunde kalla sig marmor åt flickan. Var första halvan av den titeln har sitt ursprung förtäljer dock inte historien, men logiskt eller inte, marmor skulle det vara.

Men till sist visade sig allt besvär för att komma fram till ett lämpligt epitet ändå vara förgäves. Flickan råkade nämligen själv få bevittna min mamma mitt i sin allra käraste omgivning, nämligen på en loppmarknad. En liten stunds undrande blickar och funderande, sen tog flickan och blandade ihop min mammas största passion med hennes förnamn Lottie och hade därmed själv hittat den finaste och solklart mest geniala titeln. Min mamma, eller om man så vill, hennes marmor, går numera under namnet Loppis.

Slutligen kan jag bara konstatera att oavsett titlar och epitet så är familjen fortfarande det jag kallat den tidigare. Stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Med den skillnaden att allt det nyss nämnda har ökat.

nittonhundraåttiosju

Jag läste det här och tänker på att jag antagligen fick flerdubbelt på min förra lön, mot för vad min mamma tjänade nittonhundraåttiosju. Hon var ensam med mig då och när jag tänker på dagen med cirkusen tjocknar vätskan i mina ögonvrår.

Jag hade sett någon av de hundratals affischer som satt upptejpade över hela stan och sen tjatat om det tills mamma inte längre kunde stå emot. Det var sommar och stadsdelen var tömd på allt vad lekkamrater hette, så det var troligtvis medlidandet som fick mamma att trots allt sätta sig på bussen med mig. Hon, eller vi, hade inga pengar men jag ville gå på cirkus. Den sista hundralappen fick gå till tanten i biljettkassan.

När föreställningen var över var jag helt utpumpad av glädje och fascination och mamma insåg att det inte var något alternativ att promenera hem. Hon var stark och van att hantera en trött och bångstyrig femåring, men att göra det i åtta kilometer var en annan sak. Problemet var bara att dagen var rödmärkt i almanackan och på den tiden betydde det att inga bussar rullade efter fem. Situationen löste sig inte förrän en godhjärtad taxichaufför kunde tänka sig att skjutsa oss till ett rabatterat pris, som han dessutom beviljade kredit på.

Mina egna minnesbilder av den här dagen är något suddiga, men jag har pusslat ihop bitarna med detaljer från mammas fragmentariska minne. Men hur väl jag minns de dansande elefanterna eller den godhjärtade taxichauffören är inte särskilt intressant. Det som fascinerar mig är att det alltid var så här. Det fanns aldrig några pengar, men jag minns trots det inte min barndom som det minsta fattig. Nog minns jag att det fanns leksaker jag ville ha men aldrig fick, men att jag och mamma i princip ständigt befann oss under existensminimum är inget som alls reflekterar min egen bild av barndomen.

Visst är det fler från min gamla lekpark än från den genomsnittliga sandlådan som gått ner sig i diverse träsk, men för min del har det ändå gått rätt bra. Det är mammas förtjänst och tyvärr kan jag varken skicka pengar genom tiden eller tacka henne nog. Det jag kan göra är att försäkra henne att jag alltid haft det bra, jag upplevde inte kriserna.

Backspegeln du påstår att du inte vågar titta i, den tittar jag i hela tiden. Där syns bara en lycklig barndom.

knappen var garanterat röd

Det var pappa som sa det häromdagen.

Jag fick höra alla historier i somras. Historier av den sorten som inte får gå förlorade, som inte får dö ut. Jag fick som sagt höra dem alla i somras, men jag hade inte lagt ihop ett och ett.

Uncle Rudy, min farfars morbror, blev inkallad i tyska armén strax efter första världskriget. Det var väl knappast särskilt lockande efter att just ha upplevt ett världskrig från den förlorande sidan, så det var väl inte alltför överaskande att han så småningom tog sig ur armén och emigrerade till Kansas City, Missouri istället.

Men helt oskadd klarade han sig inte undan. En olycka i det militära ledde till att uncle Rudy fick steloperera sitt ena ben. Ett faktum som min pappa och hans bröder minns mycket väl, eftersom detta gjorde uncle Rudy till en högst ryckig chaufför. För att trycka ner gaspedalen kunde han nämligen inte bara vika ner foten som alla andra, utan fick istället flytta över och trycka ner hela sin kroppsvikt på pedalen. Det gick jäkligt fort och det var jäkligt ryckigt. Det gjorde helt enkelt ont att åka bil med honom, or so I'm told.

Uncle Rudy hette egentligen Rudolph och var alltså i grunden tysk. Han lärde sig prata engelska när han kom till USA, men det sägs att han aldrig blev kvitt sin brytning. Han använde sig också av uttryck som egentligen inte fanns, vare sig på engelska eller tyska, men som han helt enkelt tyckte lät passande i vissa situationer. Första gången han var och hälsade på i kalifornien och för första gången fick se Stilla Havet, lär han upphetsat ha ropat; Look! Look! Up over down there is den lake pacific!!!

Men det som är allra mest intressant i historien om uncle Rudy, är vad han tog sig till när han kom till USA. Han utbildade sig och började arbeta som skräddare. I sig kanske inte världens mest upphetsande yrke, men han var tydligen en duktig sådan. Bland hans kunder fanns nämligen president Harry S Truman.

Och det var som sagt min pappa som la ihop ett och ett häromdagen.

Den 9:e augusti 1945 tryckte den dåvarande presidenten av USA, Harry S Truman på knappen och släppte därmed atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Och han gjorde det högst troligt, iförd ett par byxor sydda av min farfars morbror uncle Rudy.

but still no earthquake...

Jag har aldrig haft en sa bra semester! Jag upplever den fortfarande, darav avsaknaden av svenska bokstaver. Men om bara tva-tre ynka dagar sitter jag, tyvarr, pa planet hem igen.

Kom nyss tillbaka till civilisationen igen efter en vecka vid varldens kanske haftigaste plats, Lake of the Ozarks, Missouri. Jag har en misstanke om att jag kommer skriva spaltmeter om diverse upplevelser, val tillbaka pa hemmaplan, men for tillfallet far det racka med tva konstateranden:

1: Jag har aldrig forut kant mig sa hemma har borta, som nu. Haromdagen kom jag pa mig sjalv med att fundera pa att faktiskt bosatta mig har. Men nej, det kommer inte handa. Om det bara vore for alla slaktingar sa kanske, men det finns alldeles for mycket jag inte tollererar med det har landet. Men jag kan sakert saga att det kommer vara sa inihelvete tungt att aka hem igen.

2: Att arrangerande aktenskap forekommer i USA kom som en overaskning for mig. Den amerikanska halvan av min familj har tydligen utsett en sot mexikanska, som min blivande fru. Men jag har i alla fall traffat henne och hon verkar trevlig, sa det blir sakert bra. Men appropa pastaende nummer ett, undrar vad stackarn skulle saga om lilla kalla sverige?

Uncle Paul: What would you call a black guy flying an airplane?
Me: Uhm, I don't know.
Uncle Paul: A pilot, you fucking rasist!

k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!

937

The seven-storey building. Huset där fem bröder växte upp. Även om ingen växte upp.

De fem bröderna som, trots en uppenbar medelålder, hänger fast vid barnasinnet likt en sugfisk på en valmage. Bröder som var, är och förblir pojkar.

Pojkar som smitit från ordningsmakten i ett flertal länder. Pojkar som periodvis livnärt sig på inget annat än öl och gräs. Pojkar som hittade flickor i sverige, i tyskland, i belgien, i mexico, men bara en på hemmaplan.
Bröder som gett sin mor barnbarn på olika kontinenter. Barnbarn som hitills i de allra flesta fallen, visat sig vara just; pojkar.
Dessa yngre pojkar kommer aldrig bli kvitt den egenskap som stenhårt präntas in i dem, av de fem äldre pojkarna. Den dåliga och omogna humorn. Undertecknad är ett levande bevis.

"Promise not to laugh when you get here and walk through the door, but your other uncle has gained about 200 pounds, but he doesn't like it when people notice."

Där är släktbanden som allra tydligast.

937. Huset står där än. Trots jordbävningar. Trots de fem vilda bröderna och deras vilda barn. Där jag konstigt nog är hemma. Trots nästan tusen mil i avstånd.

rum och kök

Det börjar bli länge sen nu. Barndomen. Hela familjen på fem barn och två vuxna, inklämda i en lägenhet på fem rum och kök, och senare mer utspridda i en villa på åtta rum och kök.

Idag delas samma hus av två vuxna och ett barn. Så nu börjar mamma prata om att flytta. En lägenhet i stan och ett billigt renoveringsobjekt ute på landsbygden, istället för den stora villan två mil utanför stan. Min mamma och hennes dröm om ett kråkslott. Styvfarsan grymtar lite lätt och får något oroat i blicken. Lillsyrran jublar över den centrala lägenheten, men skruvar på sig när hon inser att hon kommer måsta spendara tid även i kråkslottet.

Jag har väl inget att säga till om. Det är trots allt mer än sex år sen jag flyttade hemifrån. Men jag vill gärna ha någonstans att komma hem till. Som fortfarande är i hemkommunen. Så att man kan göra två flugor på smällen. Att kunna komma hem till både familjen och vännerna.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem. Jag verkar inte kunna inse att alla bröder nu mer eller mindre har flyttat. Och att syrran mest springer hos kompisar. Jag kommer fortfarande hem med inbillningen att alla ska sitta runt middagsbordet och vänta på mig. Som om det fortfarande var år 2000. Men att hela familjen är samlad är numera sällsynt. Det brukar bli två, kanske tre gånger om året. Någon gång på sommaren, påsken om alla kan, och julen. Förutsatt att mitt arbetsschema tillåter det. I år blir det svårt. Den 24:e december är märkt med "Jobba NATT" i min kalender. Jag kanske lyckas byta bort det med någon som kan tänka sig att gå till jobbet efter Kalle Anka och hellre vill vara ledig på nyårsaftonskvällen. Time will tell.

Jag hann växa upp på många ställen. I åtta olika hus och lägenheter. I tre olika kommuner. I två olika länder. Med rötter och dylikt i ytterliggare två. Men ändå så känns det där stora huset ändå mest som hemma. Trots att jag inte spenderade så värst mycket tid där, under de åren jag officiellt hann bo där. Skola, fotboll och vänner slet mig istället in till stan. Kanske för att det är det sista stället som vi hann bo på allihopa, innan vi började flytta hemifrån.

Så det skulle vara tråkigt om de väljer att flytta. Ur min alldeles egna egoistiska synvinkel. Men jag förstår dem. Huset känns säkert både tomt och tråkigt jämfört med när alla var hemma. Och mamma vill därifrån. Hon trivs inte. Jag förstår det också, utan att gå in djupare på varför. Så om det nu blir som hon vill, med lägenhet och kråkslott, så hoppas jag bara att katterna får bo mest på landet. Så att jag slipper droga ner mig på kestin och andra piller, för att överleva hemresorna. Det blir spännande att se. Och vad som än händer, så är jag övertygad om att det nya familjehemmet bli bra. Blir mitt också. Blir hemma.

say papa

Det kanske är vårkänslor. Det kanske är en allt högre tickande biologisk klocka. (Har män biologiska klockor? Det känns så, och jag vet fler som håller med mig, men folk av det motsatta könet brukar stirra förvånat när ämnet kommer på tal.)

Hur som helst så har jag gått runt den sista veckan och längtat efter barn. En något komplicerad önskan då den blivande modern lyser med sin frånvaro. Jag vet inte riktigt vart jag ska lägga krutet. På att hitta henne med stort H, eller på att hitta någon som kan tänka sig att bli surrogatmamma. Samtidigt som det vore tufft, så skulle det samtidigt vara rätt häftigt att vara ensamstående pappa. Jag skulle nog dö. Men det skulle vara fränt.

Just nu så längtar jag i alla fall efter att få uppleva känslan av det där lilla lilla fingret som kniper runt mitt finger. Som just då kommer kännas större och skakigare än både förr och senare. Det kanske bara är en fas. Det kanske går över.

Snittåldern för förstföderskor i Sverige ska tydligen vara runt 30 nu. För förstagångspappor ska den ligga närmare 32. Oavsett om det är nyttigt eller ej, så visar det i alla fall att det finns tid. Min mamma var 20 när hon fick mig. Jag hade inte velat haft barn när jag var 20, men jag vill nog ändå bli pappa innan jag är 32.

Sen blir det även allt vanligare med barnlöshet. Hemska tanke. Tror jag. Jag vet inte. Det lönar sig väl inte att fundera på det nu. Jag har fortfarande så otroligt mycket jag ska hinna med innan det skulle passa. Och jag vet inte om jag skulle våga. Jag skulle antagligen bli ett ännu större nervvrak och ännu mer hönsaktig, än vad min mamma är och var. Sen var det som sagt det där problemet med den andra deltagaren. Ekvationen var väl 1+1=1.

syskon

Det finns en hel del syskon till kändisar, som även själva försökt sig på en karriär inom samma sektor, som det mer kända syskonen. I vissa fall kanske det till och med var den mindre kända som inledde kärriären. Att den andre helt enkelt körde om. En del av dessa kanske fortfarande har chansen att bli mer framgångsrik än sitt syskon. Inte nödvändigtvis så att alla vill det. Brorsan betalar är i alla fall ett koncept som jag skulle kunna finna mig i. Men ändå!

Thomas Wiehe, Ralf Schumacher, Andreas Ravelli, Stig Salming, Ellen Travolta, Carolina Miskovsky, Nassim Al Fakir, Dannii Minogue, (Super?)Luigi, Karin Glenmark, Jeb Bush, Simone Inzaghi, Patrick McEnroe, Charlotta Sörenstam, Frank Stallone.

Alla kända svenska syskon jag lyckas komma på tycks ha annorlunda efternamn. Luigi har mig veterligen inget efternamn alls. Nu ska jag sluta tänka på namn. Tänka efter. Fan va trött jag är.

the more the merrier

I min allra närmaste familj, det vill säga de som jag har växt upp med, de som bott under samma tak, är vi fem syskon och två föräldrar. Inget konstigt i det, förutom det numera något omoderna antalet familjemedlemmar. Snudd på læstadianskt. Men tittar man närmare på det visar det sig att vi fem syskon sammanlagt härstammar från två olika mammor och tre olika pappor.

Min syster och mina tre bröder är alltså egentligen mina två halvsyskon och mina två styvsyskon. Den allra yngsta sladdisen, lillasystern, är den enda som växt upp med båda sina föräldrar och alla sina syskon, hela sitt liv. Vi andra har alltid haft våra övriga föräldrar också, det är allså ingen som har avlidit eller aldrig varit närvarande etc. Styvsyskonen har till och med växt upp med "varannan-vecka-varianten", men de övriga föräldrarna är utspridda på andra adresser. Hamburg, Växsjö, Täfteå och så vidare.

Ovanstående är alltså bara rent blodsmässigt. I hjärtat är vi alla "riktiga" syskon, en "riktig" familj. Den strax tonåriga systern. Den lumpenhatande yngsta brodern. Den ekonomistuderande mellanbrodern. Den nyss utexaminerad civilingengören, som envisas med att vara 19 dagar äldre än mig. Och så jag då.

Samt idésprutan som är min mamma och den virriga professorn till styvfar. Som båda tagit plats som ytterliggare "riktiga" föräldrar för dem som de från början bara var styvföräldrar åt.

Och så finns det logiskt nog även ytterliggare syskon, utanför det jag kallar min familj. Styvbrödernas halvbror, som ironiskt nog är lika gammal som min halvbror. Och nyss nämndas alldeles purfärska distanssyster. Även min far har pratat i ett flertal år nu om eventuell tillökning, men det verkar inte bli av. (Insert funny/mean sentence about my fathers reproductive organs here).

Sammantaget blir det en jäkla röra och jag minns inte vem som sa det först, men jag brukar apa efter och hävda att jag kommer från en modern kärnfamilj. Om tiden för att förklara närmare inte finns grymtar jag bara stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Har jag däremot tid över så skulle en förklaring kunna låta som det jag just skrivit.

en tur till min & björkarnas stad

Jag kan inte sluta nynna och vissla Tingsek - Proud to be a part of these days (myspace).

Tingsek och en massa annat bra på Umeå Open ikväll och imorgon, blir mumma för öronen. Musik, vin, öl, vännerna och annat folk. En helg kan inte ha bättre ingridienser. Omöjligt.

Kryddade dessutom med en sväng till familjen igår. Finast i världen är den, min familj. Ett tag sen sist så en del hade hänt. Syrran har växt ytterligare någon meter, styvfarsan har fått några fler gråa hårstrån och mamma har blivit kompis med sångaren i Alphaville. (Om allt går enligt mammas planer, så kommer vi sitta ett helt gäng runt lägerelden i sommar och sjunga "Forever Young" tillsammans med Marian Gold.)

Inga bröder hemma, vilket inte är så konstigt eftersom alla är utflyttade. Men jag får träffa två av tre nästa helg, eftersom det verkar bli ett litet påsklov i fjällen, med nästan hela lá familia inklämda i stugan. Bara minsta brorsan som inte kan komma. Eller ja, han får inte komma. Jag sa åt honom med myndig storebrorsröst att han skulle fokusera på flickan, när han för en gångs skull är hemma från lumpen. Storebror bestämmer. Så det så!