jesus, björnen och påskharen

Jag kan föreställa mig att känslan motsvarar ungefär det en trött björn känner när den kryper upp ur sitt vinteride. Skillnaden är väl att idet som björnen kommer från tycks vara ganska bekvämt, vilket jag inte kan påstå gäller för mitt dito. I mitt fall handlar det nämligen inte om en varm, gossig och trygg sovplats, skyddad från omvärlden. Nej för mig har det handlat om en av svett sjöblöt, men ändå gåshudsframkallande kall plats, snarare isolerad än skyddad från omvärlden. Men om det finns någon trött björn som kliver upp ur idet idag, sträcker på nacken och stirrar vårsolen i ansiktet, så tror jag att vi känner ungefär likadant. Åh fan, det är alltså så här det känns att vara vaken!

Det jag försöker beskriva på ett överdrivet romantiserat sätt är alltså att jag spenderat veckan med feberfrossa och paniksvettningar. Jag har kallat det för influensa men det är måhända inget annat än en vanlig förkylning i strid med ett ovanligt svagt immunförsvar. Men jag struntar egentligen i diagnostiseringen. Jag har känt mig sjuk som en svan i ett hav av råolja, punkt jävla slut.

Hur som helst, när jag för tredje natten i rad var tvungen att stiga upp någon gång mellan tre och fem, enbart för att ge täcket och kuddarna en chans att torka, råkade jag se mig själv i badrumsspegeln. Ögonen som tittade tillbaka på mig hade mer gemensamt med Rentons ögon under hans värsta avtändning, (Trainspotting, bebis i taket, huu) än med mina egna.

Jag är otrolig (dvs icke troende) och ändå kan jag lätt identifiera det något bibliska i att jag nu återuppstår på den tredje dagen. Killen i bibeln somnade visserligen in idag och återuppstod på påskdagen, men när till och med de troende erkänner att bokskrället är lite väl mossig för att följas slaviskt, så ska väl jag inte behöva bry mig. Nej istället tänker jag späka mig själv i duschen och sedan bege mig till arbetet som jag hoppas orka med nu. Med mig till tar jag påsen med fruktbarhetssymboler i choklad och när kollegorna kastar lystna blickar ska jag säga: ask, and it will be given you.

tre trötta sekunder i många ord

Jag knackade istället för att använda ringklockan och slog knogarna två gånger mot ståldörren med träimitation. Tredje gången vecklade jag ut fingrarna och handflatan landade tyst på dörren. Jag lutade mig framåt och lät även min varma panna vila mot det kalla stålet, som om jag kände och lyssnade efter pulsslag medan jag väntade på att någon skulle öppna. Jag funderade jag på vad jag egentligen gjorde där, men i ett febrigt att försök att analysera tankarna insåg jag att den första frågan snarare var VAR jag överhuvudtaget befann mig.

Med handflatan fortfarande tryggt placerad på dörren tittade jag mig omkring och lyckades konstatera att taket var nymålat, innan den sprängande huvudvärken fick mina ögon att vika sig för belysningen. Ingen verkade komma för att öppna så jag funderade på att gå, men visste inte var annars jag skulle ta vägen. Men jag kunde ju inte gärna stå där, var jag nu var, resten av dagen, så jag lät handen falla och vände mig om för att gå. Det var då jag såg namnet på skylten bredvid dörren och insåg var jag befann mig och vad jag gjorde där.

Min röst är inte sig själv just nu på grund av förkylningen, så det var en något nasal röst som trött muttrade "välkommen hem idiotjävel" till mitt febersjuka jag, samtidigt som jag fingrade upp nycklarna ur fickan. "Välkommen hem!"