tre trötta sekunder i många ord

Jag knackade istället för att använda ringklockan och slog knogarna två gånger mot ståldörren med träimitation. Tredje gången vecklade jag ut fingrarna och handflatan landade tyst på dörren. Jag lutade mig framåt och lät även min varma panna vila mot det kalla stålet, som om jag kände och lyssnade efter pulsslag medan jag väntade på att någon skulle öppna. Jag funderade jag på vad jag egentligen gjorde där, men i ett febrigt att försök att analysera tankarna insåg jag att den första frågan snarare var VAR jag överhuvudtaget befann mig.

Med handflatan fortfarande tryggt placerad på dörren tittade jag mig omkring och lyckades konstatera att taket var nymålat, innan den sprängande huvudvärken fick mina ögon att vika sig för belysningen. Ingen verkade komma för att öppna så jag funderade på att gå, men visste inte var annars jag skulle ta vägen. Men jag kunde ju inte gärna stå där, var jag nu var, resten av dagen, så jag lät handen falla och vände mig om för att gå. Det var då jag såg namnet på skylten bredvid dörren och insåg var jag befann mig och vad jag gjorde där.

Min röst är inte sig själv just nu på grund av förkylningen, så det var en något nasal röst som trött muttrade "välkommen hem idiotjävel" till mitt febersjuka jag, samtidigt som jag fingrade upp nycklarna ur fickan. "Välkommen hem!"