i am janne!

Upprörd och besviken står jag och stampar vid ägghyllan i min ica-butik, då jag upptäcker att de billigaste äggen påstås komma från höns i trivselbur. Come again?! Trivselbur? I min värld går bur och trivsel lika bra ihop som pacifism och automatvapen. När hönsen sen når åldern där värpande av ägg inte längre är aktuellt, antar jag att de nackar dem med en bekvämlighetsgiljotin?

Att kartongen dessutom smyckats med nån sorts symbol (krav, nyckel eller nån slags fågelhelvete) förvirrar bara ännu mer. Det känns som om någon medvetet gör det svårare att vara medveten.

kick-off

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

maybe I can sleep in?

En säng ska, förutom mjuk och skön, framförallt vara sval. Temperaturen är viktigast. Sval när man lägger sig i den, för att sedan långsamt söka samma temperatur som kroppen, någon grad i taget. Men det får inte bli för varmt. Hinner man inte somna fort nog, bör den vara stor nog att fortfarande ha en del som ännu inte värmts upp.

En säng ska överhuvudtaget inge känslan av trygghet. Varje gång man går och lägger sig bör sängen vara så välkomnande att man frågar sig varför man inte gick och la sig tidigare.

Ens egen säng är alltid bäst. Med grunda osynliga avgjutningar där man oftast placerat sin tyngd. Men även en ovan säng kan vara bra. Bara den är sval.

Ironiskt att jag har såpass bestämda åsikter i ämnet. Sömn har alltid varit ett problem för mig. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft svårt att gå och lägga mig, svårt att bli trött, svårt att somna. Oavsett säng. Vänder, vrider, väser.

Eftersom samhället inte har samma dygnsrytm som mig har det alltid inneburit ett problem. Nästintill varenda kväll/natt känner jag stressen för att gå och lägga mig. Nästintill varenda kväll/natt säger kroppen ifrån. Alfons Åberg reinkarnerad. Jag ska bara...

Problemet ligger såklart i att lika pigg som jag är på nätterna, är jag trött på morgnarna. Mina system fungerar inte som de ska förrän det är kväll igen. Och då blir det samma visa igen.

Inatt skulle jag bara läsa lite. Och innan det var färdigt, även bara skriva lite. Men nu säger plötsligt kroppen ifrån. Det är dags. Jag har en bra bok också. Varför gick jag inte och la mig tidigare?

slip me a pill

Jag låg ner. Huvudet nedborrat i kudden. Den obekväma kudden. Så jag bytte till den andra. Täcket var för varmt, så jag sparkade av mig det. Det blev för kallt, så jag drog det över mig igen. Jag jäspade, blundade, stirrade på insidan ögonlocken. Hjärnan svämmade över av tankar. Inte en enda tydlig. Ett konstant flimmer. Jag vände, vred, väste. Jag gick upp igen.

Klockan var närmare fem innan jag somnade. Klockan sju klev jag upp igen. Iväg till arbetet. En dag i dimmorna. Något disträ, för att uttrycka det milt. Nu sitter jag här. För trött för att blunda.

------------------------------------------------------

Nu har jag sovit två av de senaste trettiosju timmarna. Den här kroppen är ostoppbar!

kaffe, kollegor och ögongrus

I morse försov jag mig. Igen.

Jag har två väckarklockor. Jag har en mobiltelefon. Jag har en stereo. Alla dessa slår igång. Jag sover. Och så sover jag lite till.

Som om allt detta inte räckte (vilket det bevisligen alltså inte gör), så har jag ytterliggare en buffert. Min kära kollega Thomas. Han kommer nämligen och hämtar mig på morgnarna, så om jag inte vaknat tidigare kommer han och bankar på dörren. Men inte i morse. För han försov sig. Han också.

Kvart över åtta ringde mobilen. Då vaknar jag. Även det en smula skumt. Varför då men inte när den larmade. Hursom. Det var i alla fall han jag skulle ha möte med på morgonen, som undrade om han skulle köpa med fika till mötet som började om fem minuter.

Vad fan säger man? Kan du vänta en halvtimme? Jag ska bara spola bort ögongruset, väcka min kära kollega och kryssa genom rusningstrafiken. Nu minns jag inte ens vad jag sa. Jag borde inte sagt någonting. Med whiskeyrösten jag fått som ett brev på posten av den senaste förkylningen, skulle jag kunna agera stand-in åt Bengt Magnusson.

Imorgon ska jag vakna i tid. Det besvärliga är bara att för att försäkra sig om det, bör man även somna i tid. Och här sitter jag nu. Kaffesugen med hjärnan på högvarv. Man får helt enkelt lita på att kollegan vaknar. Det känns ju tryggt...

tick tack...

Om man räknar på det, vilket jag nu alltså gjort, så upptäcker man att en helg består av 63 timmar. Av dessa 63 försvinner ca 21 timmar i sömn (ca 7 timmar/natt för en normal person). Jag däremot, som valt att snitta ca 5 timmar per natt under veckan, måste givetvis öka min dos under helgen.

Därför kommer jag ha sovit ungefär 28 timmar efter den här helgen. Förutsatt att jag får sova mina 7 timmar i natt. Då återstår det alltså 35 timmar helg. Sen har ca 5 timmar försvunnit till sådana tråkiga aktiviteter som städning, tvättning, inköp av matvaror osv. Ytterligare ca 5 timmar försvinner i resor till och från arbetet, morgonkoma och matlagning. Nu har jag alltså ca 25 timmar kvar.

Fortfarande mycket tid. (25 timmar är lite drygt 16 fotbollsmatcher, eller ca 37 avsnitt av en typisk amerikansk tv-serie.) Jo, jag har ju sett en fotbollsmatch på tv och jag har tittat på ett avsnitt av Prison Break. Då har jag 22 timmar och 50 minuter kvar. 50 minuter kan jag nog ha spenderat på den långa dusch jag tog i morse (med tillhörande nagelklippning osv). Sen har jag spenderat en del tid med att skriva här, säg ca 2 timmar sammanlagt när det här inlägget är klart.

Det rinner fort, men fortfarande har jag 20 timmar kvar. Ca 7 av dessa timmar gick igår kväll, när god vän med respektive var på besök. Det blev mycket musik, mycket vin och följaktligen mycket trevligt! Men de 7 timmarna är också i stort sett de enda av helgens timmar som spenderats, som helgens timmar ska spenderas. Och sen är det fortfarande 13 timmar kvar. Och dessa timmar har gått! För nu är det mest tandborstning, sömn, frukost och resa till arbetet kvar.

Vart tog de vägen? Slösades de på någonting helgaktigt?! Tror knappast det. Stress stress stress. Stress som kommer av att jag troligen tagit det för lugnt i helgen. Hur går det ihop?

Jag måste helt enkelt lära mig att använda helgerna mer effektivt. Nästa helg blir det bara en massa "ut och ta en öl", "fika på stan" samt eventuellt "shopping". Men då kommer förstås nästa stressmoment som ett brev på posten. Hur ska pengarna räcka till? Jag måste gå till frisören...