hennes pappa

Hon har hoppat till av höga smällar och hon har skrikit när hon fått sprutor, men idag var första gången jag såg min dotter bli rädd. På riktigt.
Hon var säkert både trött och hungrig samtidigt, för dammsugaren brukar inte vara nåt problem, men plötsligt stod hon där i sin gåstol med gråt, darr på läppen och armarna sträckta mot mig.
Och det var just det. Armarna utsträckta mot mig. Hon blev rädd och vände sig mot sin pappa och tydligare än någonsin förut kände jag mig som det.
Jag plockade upp henne, kramade om henne och förkunnade lugnt i hennes febervarma öron att det inte var någon fara, att pappa var där. Hennes ena hand greppade min tröja och den andra tog ett fast tag om min arm. Sen slutade hon gråta och rädslan var borta. Hennes pappa hade tagit bort den. Jag hade tagit bort den.

Slipovers, slipsar och slippers

Satt och ögnade igenom diverse annonsblad som alla hade åtminstone en sida med olika förslag till farsdagspresenter. Slipovers, slipsar och slippers. Röjsågar, trisslotter och rakapparater. Jag konstaterade nöjt att jag inte behövde bry mig om alla dessa skitsaker, eftersom min egen far inte har någon aning om när farsdag inträffar i Sverige. Han vet när det är farsdag i Tyskland och USA, men förutsätter att jag inte vet det, varpå vi båda lämnar hela fenomenet därhän. Rätt skönt kan jag tycka. Vem behöver ytterligare en högtid liksom?

Sedan började plötsligt en elektrisk impuls sakta vandra genom det garnnystan av nervtrådar som bildar min föga imponerande hjärna. Till slut nåde den fram till platsen i hjärnan där ord formuleras. Det gäller ju mig nu. Jag är inte längre bara en som, av naturliga skäl, har en far. Jag är en far. Jag har två döttrar nu. Farsdag är min dag. Också.

Bonusdottern Ella som nyss suckade högljutt över min attackkram gör att det är min dag. Den mycket mindre dottern Edith, hon med isterbuken som nyss somnade till mitt gitarrspelande, gör det till min dag. Också. Jag hoppas på en kopp kaffe. Och kanske en slipover, ett par slippers eller varför inte en slips.

uppehåll slut

uppehåll

it's a small fucking world

9:e juni 2008.

Jag och Jonatan ar vilse i Salzburg. Vi kliver fram till forsta basta person for att fa en vagbeskrivning och far mer en sa. Vi far en guide for varan hela vistelse i Osterrike.En tjej som visar oss hela staden, som lar oss snapsvisor pa Osterrikisk tyska, som hjalper oss gora inbrott i en femhundra ar gammal park och som sa smaningom, nar natten gjort sitt intag, hjalper oss hitta tillbaka till vandrarhemmet.

2:a oktober 2008.

Jag och Jonatan klivar av taxin fran flygplatsen pa Thailands no:1 backpackergata Khao San Road. Jag plockar ur min vaska ur taxins baksate och hor samtidigt Jonatan med skarrad rost utbrista "oh my god". Tva meter ifran taxin star samma tjej som ca fyra manader tidigare var varan guide i Osterrike. Odds på det tack.

see ya! but I wouldn't wanna be ya.

Semester va ordet, sa Bull. Resa va ordet, sa Bill. Separationsångest är ordet, säger jag.

Om ett dygn är jag på väg på mitt livs hittills fränaste resa och zlatan vad jag kommer sakna. Men jag tar i som Steffi Graaf på en trip av sportdryck och ryssfemmor för att fokusera på allt det roliga som väntar. Allt vad jag kan alltså. Hoppas det räcker.

Resan lär väl knappast innebära någon större förändring i publiceringsfrekvensen här, men jag kanske gör nån avundsjuk.

Anywho, I'm off to Asia. Och baby, I wont forget my to-do-list.

urban legends; fickparkeringen

Umeå, någon gång under åren 1998-2000.

En ej namngiven kille i artonårsåldern, hade i sin strävan efter körkort nått fram till den förhatliga uppkörningen. Det gick ganska bra för killen tills mot slutet av proceduren, då uppkörningsförrättaren beordrade att han skulle svänga in på Kajen, en parkeringsplats i centrala Umeå. Det var en förmiddag mitt i veckan så det var långt ifrån fullt.

- Jag vill att du försöker hitta en plats att parkera på. Föreställ dig att det är fullt med bilar här, sa den som vanligt fåordiga och bistra gubben från vägverket och tittade ner i sitt protokoll.

Killen krypkörde nervöst in och smög framåt samtidigt som han såg sig om efter en lämplig plats. Han körde längre och längre och till slut hade han passerat alla rader med parkeringsplatser, varpå han styrde bilen mot utfarten och signalerade för att köra ut på vägen igen.

- Vad håller du på med? Du skulle ju parkera, sa gubben irriterat.

Killen vände sig mot gubben, ryckte på axlarna och utbrast; det var fullt, och styrde sen ut på vägen igen.

Killen ska sedan ha fått styra direkt tillbaka till vägverket och väl där fått en lapp i handen, med ett tydligt kryss i rutan för godkänd.

vid köksbordet kan man också filosofera

Framför mig låg ett nummer av Kommunalarbetaren. Jag bläddrade slött och läste om en personlig assistent vars arbete krävde kramar med sin brukare, en söt liten tjej med downs syndrom. Jag läste igenom artikeln, torkade bort en liten tår och sneglade sen upp mot mona-lisaklockan. Hon var tolv, eller "hel" som man också kan säga, vilket i det här fallet kan tyckas lämpligare eftersom tolvslaget är den enda tiden på dygnet då hon faktiskt är just det. Hel alltså.

Jag kände plötsligt hur fruktansvärt trött jag var och beslöt mig för att lämna de övriga berättelserna i KA därhän. Långsamt sköt jag ut stolen från bordet, på ett sätt som jag föreställer mig är typiskt för äldre norrländska män, eller "gubbar" if you will. Jag suckade irriterat åt min egna associationsbanor och reste mig upp.

Jag sneglade mot badrumsdörren men bestämde mig för att skita i tandborstningen. Jag var helt enkelt för trött och det enda jag fortsättningsvis lyckades med i kategorin making yourself bedready var att släcka lamporna på min väg mot sängen. Jag hade ertappat mig själv med en sån överraskande trötthet att jag lika gärna kunnat somna halvvägs till sängen i vardagsrummet. Det var med nöd och näppe jag fick av mig kläderna, som den långsamma kvällen till ära var en berömvärd konstellation av militärunderställ och tjocksockar.

Men så fick jag äntligen känna de svala lakanens mjuka yta tillsammans med täckets underbara omfamning. Tankarna drev snart iväg men precis när jag doppade tårna i nattens första dröm, påminde mitt undermedvetna mig om morgondagens åtaganden. Jag blev alltså tvungen att pallra mig upp igen för att rigga mina fyra väckningshjälpmedel, innan jag återigen kunde försöka driva iväg. Men då var plötsligt all trötthet borta. En enda lite ansträngning på ca trettio sekunder och all tillstymmelse till tunga ögonlock var bortblåst. Och plötsligt sitter jag vid en dator och skriver det här. Minst sagt irriterande. Det var bara det jag ville säga.

Jag var vänd åt rätt håll, sett ur hjärtats synvinkel, men fel i förhållande till tågets färdriktning. Mitt i en grupp kvinnor med för mycket och för stark parfym satt jag och stirrade längtande tillbaka. Över landskap där grusvägarna fortfarande är i majoritet över asfaltsvägarna. Jag mådde så bra att en helgs arbete höll på att ta död på mig.

urbaneye - storebror tjuvkikar

I våras läste jag för första gången George Orwells 1984. I samma veva besökte jag för första gången London och slogs av hur mycket i boken som faktiskt övergått från att vara fiktivt till verklighet. Det finns kort sagt inte många oövervakade kvadratcentimetrar av centrala London, CCTV täcker in allt.

Jag har väldigt klart för mig att jag är emot övervaknings- samhället och det är förbannat lätt att säga. Men när jag gick runt i London och försökte motivera för mina kollegor varför det var åt helvete med alla kameror, kom jag inte längre än att använda samma motivering som JD gör för fenomenet "shower-shorts".

FoR the mAn who has nothing to hide, but still wants to.

Tur då att det finns dem som uttrycker sig bättre: