Jag har sett en del av världen och jag vill se mer, mycket mer. Vi svenskar reser ofta och mycket och var än i världen man landar, kan man slå sig i backen på att de finns landsmän där. Ibland slår det mig dock att många är alldeles för dåliga på att resa inom våra egna gränser.
Jag minns den medelålders mannen på tåget för några år sen, som utbrast -titta älskling, fjäll! på bred småländska. Det han såg var kullarna på ca 200m över havet, vid Nyåker strax innan Umeå.
Eller studiekamraterna från västkusten som trodde att de skulle börja på en skola nära Treriksröset. Bara för att inse att Räddningsverkets skola Sandö, mitt i Ångermanälven, bara är halvvägs upp.
Eller skåningen som nyss börjat vikariera på min arbetsplats, som erkände att han innan intervjun till jobbet, aldrig varit norr om Uppsala.
Jag vill inte på något sätt tala illa om södra Sverige. Det finns mycket som är väldigt vackert och sevärt även där. Men om en svensk åker till GrandCanyon och blir tagen av landskapet, så borde han eller hon få berättat för sig att vi faktiskt har lika storslagen natur här hemma.
2006 års fjälltur
Hur som helst. I somras så var jag och en vän som vanligt iväg på vår årliga vandrings- och fisketur. 2006 var det de jämtländska fjällen som fick besök. Vi startade i Gäddede nära norska gränsen och avslutade fyra dygn senare, återigen i Gäddede. Det ska sägas att vi var lite tveksamma. Det var ju så långt söderut, kunde man verkligen klassa det här som fjällen?
Vi trampade i alla fall iväg mot zonen vi hade köpt fiskekort för, slog läger och spenderade några dygn där. Tills den fjärde dagen, då värmen kom.
Då vaknade nämligen knotten/knorten/schwiarn och bremsen/bromsen (kalla dem vad ni vill). Trots vår vana vid flygfän var det olidligt. Inte ens myggtäta somrar i Norrbotten kommer i närheten. Vi packade snabbt ihop tält med mera och hastade iväg mot civilisationen igen. På vägen ner möttes vi först av stekande värme, sen av ösregn. Vi hade drygt två mil i terräng till bilen.
När vi väl kom ner såg vi ut som två spelare i Lerfotbolls-VM i Storuman. Min käre vän hade varit smart nog att förvara ett par rena skor i bilen, men det var tyvärr inget jag tänkt på. Jag hade visserligen tagit med mig ett par sandaler, men de råkade jag slita sönder redan första dagen.
Den korta matrasten vid en bäck på vägen ner hade börjat förlora i verkan. Hungern slet i våra magar och vi snabbade oss ner till Gäddede centrum för att få oss en bit mat. Vi spanade in byns enda pizzeria, men insåg att jag inte kunde gå in där, så som jag såg ut.
Ok att man var orakad, svettig och full av insektsbett. Vi hade badat i en svinkall fjälltjärn kvällen innan, så man luktade i alla fall inte fisk längre. Ett par rena jeans hade legat och väntat i bilen, men kängorna såg ut som sju svåra år. Jag behövde nya skor, flipflops eller i värsta fall ett par träskor.
Metropolen Gäddede
Gäddede centrum. Ica, OKQ8, pizzerian och ett hotel. Något mer kanske, men inte mycket. Ica-butiken var dock överaskande välsorterad för sin storlek, så hoppet steg lite. Förklaringen, slog det mig, var att det här faktiskt var en gränshandel, ett mecka för ekonomiska norrmän. Väl därinne sjönk dock hoppet snabbt igen, våffeljärn, stereoapparater och kabelvindor, men inget som lämpade sig som skor. Men en hjälpsam kassörska gav mig rådet att pröva hos lanthandlarn.
- Men vi körde förbi där och det såg rätt stängt ut?
- Ja han stängde för fem år sen, men han öppnar igen om ni knackar på dörrn.
Förundrad över hur den ekvationen gick ihop, gick jag i alla fall ut till bilen igen och styrde mot lanthandeln. Precis när jag knackat på dörren så svänger en rostig Volvo in på gårdsplanen. Ut hoppar en liten gubbe, som på nästintill oförståelig jamtska förklarar att han från avstånd sett att det vankades kunder. Trots annalkande skrattanfall lyckades jag förklara mitt ärende och han skuttade in i butiken för att hjälpa mig. Fem minuter senare stod jag som lycklig ägare till ett par två storlekar för små Converse-kopior, till det makalösa priset av 25 kronor! Trött och fortfarande hungrig, men oerhört imponerad av bya-mentaliteten och de svenska fjällen!
Pizzan kostade desto mer. En Rolfs-Royce med oxfilé och beasås gick lös på 90 kronor, exklusive sallad, bröd och dricka. Bristen på konkurrens och rika norrmän är bra för handlarna, men kanske inte för kunderna. Men efter fyra dygn på frystorkat och halstrad öring var det ändå värt det.
Fisket då? Jodå. Klart godkänt. Fin och aggressiv öring som högg när man minst anade det. Utan hänsyn till allt man någonsin lärt sig om väder och vind och fiskbeteende.
