en fotografisk sammanfattning, typ

1)Smog over LA. 2) Billy Banjo.

3) Another point of wiew, Walt heiling with a mickey-hard-on. 4) Chavez Ravine.

5) Jag, i skuggan med en kall. 6) Vattentornet i Laurie.

7) Uncle Bill. 8) Missouri Wildlife.

9) Kanske det roligaste namnet på en bar någonsin. 10) Vägledning?

11) The cup-tree. 12)Mid-western art.

13) Solnedgång över Lake of the Ozarks. 14) Inget man hittar hemma.

15) Solen stiger över Skandinavien. 16) Descending.

PS. Alla bildrättigheter tilhör mig. DS

omställningar

Klockan visar dag, kroppen skriker natt.

Sov knappt någonting på planet, jetlagen sliter i alla mina nervtrådar.

Det är arton grader varmt ute. Hyfsatt måste man väl säga, med det är inte Kalifornien, det är inte Missouri. Huden knottrar sig demonstrativt.

Ringde för att beställa taxi och upptäckte att jag hade allvarliga problem med svenskan, när jag plötsligt blev tvingad att använda den igen.

Jag är, mot bättre vetande, hemma igen.

Nu ska jag sova nitton timmar.

but still no earthquake...

Jag har aldrig haft en sa bra semester! Jag upplever den fortfarande, darav avsaknaden av svenska bokstaver. Men om bara tva-tre ynka dagar sitter jag, tyvarr, pa planet hem igen.

Kom nyss tillbaka till civilisationen igen efter en vecka vid varldens kanske haftigaste plats, Lake of the Ozarks, Missouri. Jag har en misstanke om att jag kommer skriva spaltmeter om diverse upplevelser, val tillbaka pa hemmaplan, men for tillfallet far det racka med tva konstateranden:

1: Jag har aldrig forut kant mig sa hemma har borta, som nu. Haromdagen kom jag pa mig sjalv med att fundera pa att faktiskt bosatta mig har. Men nej, det kommer inte handa. Om det bara vore for alla slaktingar sa kanske, men det finns alldeles for mycket jag inte tollererar med det har landet. Men jag kan sakert saga att det kommer vara sa inihelvete tungt att aka hem igen.

2: Att arrangerande aktenskap forekommer i USA kom som en overaskning for mig. Den amerikanska halvan av min familj har tydligen utsett en sot mexikanska, som min blivande fru. Men jag har i alla fall traffat henne och hon verkar trevlig, sa det blir sakert bra. Men appropa pastaende nummer ett, undrar vad stackarn skulle saga om lilla kalla sverige?

Uncle Paul: What would you call a black guy flying an airplane?
Me: Uhm, I don't know.
Uncle Paul: A pilot, you fucking rasist!

k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!

music for the road

Radion bjöd bara på tveksam underhållning. Tystnad kändes inte heller som något bra alternativ. Istället stannade jag på en rastplats och började gräva bland kassetterna. Blandband med lika många år på nacken, som bilstereon utan cd.

Etiketterna skvallrade om ömsom vin, ömsom vatten. Sixties, Silverchair, Antonio Carlos Jobim, Belle and Sebastian, West-Coast Hip-Hop, Mora Träsk, och bland mycket annat, även ett tomt fodral till Bröderna Lejonhjärta.

Till slut blev det ett mixband med bland annat Lauryn Hill och Billie Myers som fick ackompanjera min resa åt vad som ikväll kändes som fel håll. Hem fast bort.

the closure on open

För ovanlighetens skull åkte jag buss den här gången.

Försöker inbilla mig själv att jag gjorde det för miljön. Men i ärlighetens namn var det kanske mest självinsikt och förutseende. Jag visste hur trött jag skulle vara. Och jag hade rätt. Men så särskilt mycket sömn blev det inte.

Jag hade fyra tonårstjejer framför mig. Att sitta bakom dem var som att ha huvudet nerstucket i en burk oidentifierbart lösviktstee. Melon? Vanilj? Tant?

Jag ska inte gnälla som någon gammal surgubbe, det var inte som att jag satt och nös i trettio mil. Det var bara det att bakfyllan, som fram tills bussturen inte hade visat sitt fula tryne, då helt plötsligt gjorde entré.

Och eftersom mp3-spelaren på min mobiltelefon rymmer ca fem låtar så försökte jag lyssna på radio istället. Det visade sig bli ett evigt kämpande med mottagningen. Höga Kusten är vackert, men alla berg och dalar innebär också många fläckar med radioskugga. I alla fall med en med en såpass klen mottagare som en mobiltelefon.

Det börjar bli dags att köpa en riktigt mp3-spelare. Och ett par stooora hörlurar! Men med tanke på chocken jag fick av kontoutdraget efter helgens äventyr lär det få vänta. Förutom spelaren ska det bli kamera, reskassa, solglasögon, skor mm. Det är mycket nu.

Men det var en väldigt, ja till och med extremt bra helg. Efter många om och men, utan mycket till förstående från oss andra, så fick den ene sin dos med patriotisk hardcore. Den andre fyllde sitt behov av sköra kvinnoröster och jag var bara allmänt svettig och lycklig, när vi med varsitt maxmål i handen, snavade hemmåt på söndagsmorgonen.

För mig var Laleh och Tingsek bäst. Mest överaskande var Lucky Soul. Störst besvikelse var Ane Brun och Timbuktu. Det var inte deras fel, utan snarare lokalens, publikens och mina egna förväntningars. Men ändå.

Överlägsen etta under helgen var dock mjölken. Det kanske är bara är inbillning, men den känns så mycket godare hemma! Den liter jag sänkte i fyllan i går natt, var bland det godaste jag någonsin druckit. Rätt färg på paketet och allt.

Sammantaget var allt wunderbart. Alltid kul med vännerna. Alltid kul med musik. Alltid kul att komma hem.

en tur till min & björkarnas stad

Jag kan inte sluta nynna och vissla Tingsek - Proud to be a part of these days (myspace).

Tingsek och en massa annat bra på Umeå Open ikväll och imorgon, blir mumma för öronen. Musik, vin, öl, vännerna och annat folk. En helg kan inte ha bättre ingridienser. Omöjligt.

Kryddade dessutom med en sväng till familjen igår. Finast i världen är den, min familj. Ett tag sen sist så en del hade hänt. Syrran har växt ytterligare någon meter, styvfarsan har fått några fler gråa hårstrån och mamma har blivit kompis med sångaren i Alphaville. (Om allt går enligt mammas planer, så kommer vi sitta ett helt gäng runt lägerelden i sommar och sjunga "Forever Young" tillsammans med Marian Gold.)

Inga bröder hemma, vilket inte är så konstigt eftersom alla är utflyttade. Men jag får träffa två av tre nästa helg, eftersom det verkar bli ett litet påsklov i fjällen, med nästan hela lá familia inklämda i stugan. Bara minsta brorsan som inte kan komma. Eller ja, han får inte komma. Jag sa åt honom med myndig storebrorsröst att han skulle fokusera på flickan, när han för en gångs skull är hemma från lumpen. Storebror bestämmer. Så det så!

transportsträcka

Jag visste var alla skyltar satt, jag kunde alla ortsnamn och jag hade stenkoll på alla omkörningställen. Jag visste var kaffet var gratis, jag kände till varenda sten i asfalten och jag kunde lutningen i alla kurvor. I alla fall då. Men uppenbarligen inte något år senare, när resornas antal minskat i frekvens.

Tittade jag på klockan efter rondellen vid flygplatsen visste jag exakt när jag skulle nå bron och slutligen också ön. Om det var dit jag var på väg.

Under två års tid avverkade jag nästan 20 000 km på E4:an. Det är som från Sverige till Nya Zeeland och en bra bit till. Det var veckopendling till och från skolan. Det var månadspendling mellan lägenheten och sommarvikariatet/praktiken. Det var resor hem, resor bort, resor hit, resor dit.

Ibland var vi flera i bilen. Ibland var jag själv. Ibland kunde jag ostört sitta och skråla med till något gammalt kassetband med kasst ljud. Lauryn Hill, Elliott Smith, Silverchair mm.
Ibland var jag och Raggarn tvungna att lyssna i två timmar på den där jäkla mytomanen, som aldrig aldrig aldrig kunde hålla käften. Ibland fick man lyssna på "fredagsflörten".

Första resan, tror det var söndag den tredje september tvåtusentre, så skrek jag så högt jag kunde, när vi passerade skylten till Skrike. Jag hade känt de två andra i bilen i ca tretton mil. En tradition var påbörjad.

Vissa dagar var man glad att vara på väg åt ett visst håll. Andra dagar hade John Mayers ord passat bättre; Four more exits to my apartment, but I am tempted to keep the car in drive, and leave this shit behind.

Speciellt under de där hemska veckorna. I den där korridoren. Där rummet luktade gammal fimp, huset gammalt damm och köket gammalt dött djur.
Första dagen, i september, hittade jag ett paket köttfärs i kylskåpet, förpackat i april. Någon vecka till så hade paketet antagligen kunnat vandra själv till sopnedkastet, med egenodlade larvfötter. Till saken hör att dessa veckor även var de enda under hela två-årsperioden utan sambo, rumskamrat eller internatgrannar. De genomleds även utan tv-antenn och bredband.

Men förutom just de veckorna så hade jag egentligen ingenting emot alla tiotusentals kilometer. Det var alltid skönt att komma fram. Sätta ner väskan. Säga hej.
Till de dåvarande klasskamraterna, de dåvarande rumskompisarna, den dåvarande flickvännen.
Jag gjorde precis det jag ville göra. Fast inte alltid exakt där jag hade velat göra det. Sverige är ett långt land.

Det blir inte lika ofta nu längre och utgångspunkten är flyttad till den södra änden av den gamla sträckan. Men det är fortfarande tradition att skrika i Skrike.

kändisbloggar

På ett café någonstans i Los Angeles. Min farbror hade dragit med mig dit, eftersom det var enda stället i kalifornien som sålde te på lösvikt. Han gick in först och jag lunkade på i bakhasorna. En bit in står en kvinna lutad över ett bord och samtalar med någon. Precis när jag ska gå förbi sträcker hon på sig och vänder sig om. Kollisionen är oundviklig.

- Oh I'm so sorry, are you alright? Jag tittar upp, men får inte fram mer än ett -öhh. Framför mig, med sin hand på min axel, står inte så okänd hollywoodkändis. Min förvånade blick dröjer kvar någon sekund för länge för att inte passera pinsamhetströskeln. Till slut rodnar jag, sänker blicken, mumlar något ohörbart och snubblar vidare in mot kassan.

När vi kommer ut till bilen igen frågar min farbror om jag såg Jamie Lee Curtis där inne. Jag ville hävda att jag inte bara såg henne, utan dessutom samtalade med henne, men så värst mycket till samtal var det förstås inte.

att sko sig i fjällen

Jag har sett en del av världen och jag vill se mer, mycket mer. Vi svenskar reser ofta och mycket och var än i världen man landar, kan man slå sig i backen på att de finns landsmän där. Ibland slår det mig dock att många är alldeles för dåliga på att resa inom våra egna gränser.

Jag minns den medelålders mannen på tåget för några år sen, som utbrast -titta älskling, fjäll! på bred småländska. Det han såg var kullarna på ca 200m över havet, vid Nyåker strax innan Umeå.

Eller studiekamraterna från västkusten som trodde att de skulle börja på en skola nära Treriksröset. Bara för att inse att Räddningsverkets skola Sandö, mitt i Ångermanälven, bara är halvvägs upp.

Eller skåningen som nyss börjat vikariera på min arbetsplats, som erkände att han innan intervjun till jobbet, aldrig varit norr om Uppsala.

Jag vill inte på något sätt tala illa om södra Sverige. Det finns mycket som är väldigt vackert och sevärt även där. Men om en svensk åker till GrandCanyon och blir tagen av landskapet, så borde han eller hon få berättat för sig att vi faktiskt har lika storslagen natur här hemma.

2006 års fjälltur
Hur som helst. I somras så var jag och en vän som vanligt iväg på vår årliga vandrings- och fisketur. 2006 var det de jämtländska fjällen som fick besök. Vi startade i Gäddede nära norska gränsen och avslutade fyra dygn senare, återigen i Gäddede. Det ska sägas att vi var lite tveksamma. Det var ju så långt söderut, kunde man verkligen klassa det här som fjällen?

Vi trampade i alla fall iväg mot zonen vi hade köpt fiskekort för, slog läger och spenderade några dygn där. Tills den fjärde dagen, då värmen kom.

Då vaknade nämligen knotten/knorten/schwiarn och bremsen/bromsen (kalla dem vad ni vill). Trots vår vana vid flygfän var det olidligt. Inte ens myggtäta somrar i Norrbotten kommer i närheten. Vi packade snabbt ihop tält med mera och hastade iväg mot civilisationen igen. På vägen ner möttes vi först av stekande värme, sen av ösregn. Vi hade drygt två mil i terräng till bilen.

När vi väl kom ner såg vi ut som två spelare i Lerfotbolls-VM i Storuman. Min käre vän hade varit smart nog att förvara ett par rena skor i bilen, men det var tyvärr inget jag tänkt på. Jag hade visserligen tagit med mig ett par sandaler, men de råkade jag slita sönder redan första dagen.

Den korta matrasten vid en bäck på vägen ner hade börjat förlora i verkan. Hungern slet i våra magar och vi snabbade oss ner till Gäddede centrum för att få oss en bit mat. Vi spanade in byns enda pizzeria, men insåg att jag inte kunde gå in där, så som jag såg ut.

Ok att man var orakad, svettig och full av insektsbett. Vi hade badat i en svinkall fjälltjärn kvällen innan, så man luktade i alla fall inte fisk längre. Ett par rena jeans hade legat och väntat i bilen, men kängorna såg ut som sju svåra år. Jag behövde nya skor, flipflops eller i värsta fall ett par träskor.

Metropolen Gäddede
Gäddede centrum. Ica, OKQ8, pizzerian och ett hotel. Något mer kanske, men inte mycket. Ica-butiken var dock överaskande välsorterad för sin storlek, så hoppet steg lite. Förklaringen, slog det mig, var att det här faktiskt var en gränshandel, ett mecka för ekonomiska norrmän. Väl därinne sjönk dock hoppet snabbt igen, våffeljärn, stereoapparater och kabelvindor, men inget som lämpade sig som skor. Men en hjälpsam kassörska gav mig rådet att pröva hos lanthandlarn.

- Men vi körde förbi där och det såg rätt stängt ut?

- Ja han stängde för fem år sen, men han öppnar igen om ni knackar på dörrn.

Förundrad över hur den ekvationen gick ihop, gick jag i alla fall ut till bilen igen och styrde mot lanthandeln. Precis när jag knackat på dörren så svänger en rostig Volvo in på gårdsplanen. Ut hoppar en liten gubbe, som på nästintill oförståelig jamtska förklarar att han från avstånd sett att det vankades kunder. Trots annalkande skrattanfall lyckades jag förklara mitt ärende och han skuttade in i butiken för att hjälpa mig. Fem minuter senare stod jag som lycklig ägare till ett par två storlekar för små Converse-kopior, till det makalösa priset av 25 kronor! Trött och fortfarande hungrig, men oerhört imponerad av bya-mentaliteten och de svenska fjällen!

Pizzan kostade desto mer. En Rolfs-Royce med oxfilé och beasås gick lös på 90 kronor, exklusive sallad, bröd och dricka. Bristen på konkurrens och rika norrmän är bra för handlarna, men kanske inte för kunderna. Men efter fyra dygn på frystorkat och halstrad öring var det ändå värt det.

Fisket då? Jodå. Klart godkänt. Fin och aggressiv öring som högg när man minst anade det. Utan hänsyn till allt man någonsin lärt sig om väder och vind och fiskbeteende.