disträ
För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.
P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."
Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?
J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.
Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.
J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"
Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.
S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.
P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."
Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?
J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.
Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.
J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"
Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.
S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"
