nattåget söderut

Jag skulle bara en liten bit och kommer strax sova i min egen säng. Men jag satt i en vagn full med resenärer som hade en tuff natt framför sig. En natt i stolar där redan tusentals rumpor suttit. Stolar med järnhårda avgränsningar och snålt tilltagen lutning. En äldre kvinna till höger om mig frågade, med viss desperation i rösten, konduktören om det fanns lediga ligg- eller sovplatser. Svaret var nej, det var fullt över allt. Kvinnan suckade men verkade ändå vara vid gott mod.

Hon tillhörde ett sällskap jag inte blev riktigt klok på. De var sammanlagt fyra äldre människor i sektionen till höger, och de verkade alla höra samman med två barn som satt längre bort i vagnen. Barnen verkade dessutom höra ihop med en asiatisk kvinna som satt i en annan sektion. Och alla verkade vara nära till det unga paret som satt i min sektion. Bakom min rygg stod dessutom en barnvagn, med det unga parets relativt nyfödda dotter. Och när bebisen så småningom vaknade och pappan plockade upp henne för att få henne att somna igen, upptäckte jag att barnet verkade ha liknande ursprung som den asiatiska kvinnan längre bort. Men barnet tillhörde tydligt det unga paret.

Jag satt där och försökte tolka signaler och lista ut sambandet mellan alla dessa människor, men fick inte alls ihop det. Att barnet var adopterat var lätt att förstå, men jag kunde ändå inte undgå att fantisera ihop någon slag surrogat-historia med kvinnan längre bort i vagnen. Och vilka tillhörde de andra barnen? Alla de till höger var alldeles för gamla för att vara deras föräldrar och paret vid mig, var alldeles för unga. Barnen hade inte heller några som helst asiatiska drag, men behandlade bebisen som om det var ett syskon.

Jag blev som sagt inte klok på det, men kunde i alla fall konstatera, där jag plötsligt satt med bebisen i min famn, som den nyligen utsedda barnvakt jag var, att nattåget ibland kan vara en plats för intressanta skådespel. Men medan tåget rullar vidare söderut och det stora, svårbegripliga sällskapet kämpar med nackstöden, är jag hemma igen, med min säng bara ett par meter bort. God natt.

disträ

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"