an idiot? no sir, I'm a dreamer.

Som jag skrattade första gången jag hörde den här repliken, och som jag kände igen mig. Cynikern vs. drömmaren, mitt livs historia, även om det i mitt fall inte handlar om en fysisk motpart som kväver drömmar eller lyfter humör. Min egen version av den eviga kampen mellan gott och ont sker istället inom de fyra väggarna av mitt eget huvud.

Jag författade en gång ett inlägg (opublicerat) om hur jag skulle se det positiva i den skit som då var mitt liv, som just då bestod mest i en spyhink till bil samt ett krånglande kärleksliv. Inlägget i fråga fick rubriken catch me on the flip side som ett slags anglosaxisk påbud om att jag ett tag framöver skulle förmå mig att omvandla de sunkigaste av dynghål till oaser av guld. Hitta det positiva i även de mörkaste av hål och sånt där skitsnack. Det höll som väntat inte den gången. Cynikern i mig attackerade själva idén innan jag ens sjösatt den och fintade bort eventuella uppmuntrande ord från drömmaren i mig, genom att kasta en välriktad bävernäve på allt vad positiva framtidsutsikter hette. Det var påbud om att pessimism minskar risken att bli besviken. Det var tankar om att jag snarare behövde en ökad dos cynism. Det var... då det.

Nu rensar jag bland utkasten och kan inte tro att det inte ens har gått ett år sedan dess. Sedan mitt cyniska jag övertalade drömmaren i mig att låta ett positivt inlägg ligga kvar bland utkasten och samla damm. Idag har cynikern inte lika mycket att säga till om.

how you doin'

Måndag morgon och jag går hem från jobbet. Om dagen står skrivet bland annat regn, dimma och tvättid och det fan så nära att melankoli-estradören i mig vaknar till liv. Men icke.

För på en av dörrarna i min trappuppgång hänger idag en plastpåse. På påsen står det You Look Great! i stora färgglada bokstäver. Jag stannar upp, fokuserar blicken på dörrens titthål, säger well thank you. Sen skakar jag på huvudet åt mig själv och går vidare upp mot min lägenhet.

New Romantic - Laura Marling (My Manic And I - EP)

ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt

Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.

Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.

Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.

Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.

Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.

Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.

Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.

Nothin' No - David Vandervelde

catch me on the flip side

Jag skrev alldeles nyss i en kommentar att plus plus plus blir plus. Lika självklar matematik som att plus plus minus blir minus.

Nu får det, som gubben i reklamen sa för vad som nu måste vara många år sen, vara nog! Det handlar inte om att blunda för detaljerna som stör, det handlar om att omvandla dem. Att se, eller hitta det positiva i det som annars bryter ner en. SÅ jag gör mitt bästa för att vrida och vända på mina eländen.

Man, det vill säga jag, bor inte i ett renoveringsobjekt. Jag bor i en väldigt charmig "ateljevåning" med små egenheter jag ämnar lämna till nästa ägare.
(Oroa er inte T&E. Blir det ni som köper den så lovar jag att sätta dit golvlisterna i köket, justera lådfronten och kanske till och med måla den sista fläcken i taket, 4real.)

Jag har inte ett jobb som gör att det känns som en evighet tills det äntligen är dags för resan. Jag har ett bra jobb, det är bara en graviditet bort, oktober, grisblink.

Det gör ingenting att jag är en sämre volleybollspelare än Steven Hawking, för jag är bättre än honom på att sjunga och fysik är ändå tråkigt.

Och det ÄR mysigt att gå till jobbet, även på morgnarna. Att den franska rishögen som vanligt står död på parkeringsplatsen rör mig inte i ryggen. Det var värt banklånet, det är värt försäkringspremierna, det gör inget att jag spenderade mina sista decemberslantar på att tanka den full. Det är mysigt att gå med hörlurar i öronen när det är mörkt, precis som du säger.

Lyckas jag inte med någon av ovanstående intalningskampanjer så har jag avslutningsvis även beslutat att se min dåliga sinnesstämning som något positivt. Från rätt vinkel kan man tro att jag adderat ett djup till min personlighet. Det kan väl aldrig vara fel?

coraçao

Det sitter där, något till vänster om mitten.
Jag har ingen kontroll över det.

Det är lättpåverkat, det är passionerat. Det visar tydligt när något är värt att älska, värt att dela med sig av.

Musik, vänskap, text, så mycket som får det att skena.

Det är vältränat. Kan pumpa i tid och otid, ta mig upp för backar, från hörnflagga till hörnflagga.

Men så ibland rusar det, för tidigt. När jag fortfarande vill mer,
när jag borde orka mer.

Och ibland är det tjurigt, grått, kallt. Reagerar inte när det borde. Fast jag lovordar och säger att alla tecken är rätt, så sätter det sig emot. Hur mycket jag än ber det rusa.

För det sitter där, något till vänster om mitten.
Och jag har ingen kontroll över det.

a beautiful morning

Av alla de nästan tretusen som omkom i terroristattacken mot World Trade Center, så måste det funnits ett flertal, eller i alla fall åtminstonde en, som vaknat på fel sida.

En stackare, som först försov sig, sen skar sig på rakhyveln, som brände sig på kaffet, missade tunnelbanan, fick en utskällning av chefen, och som sen, när 747:an krashade in genom kontorsgrannens fönster och hela våningen fattade eld tänkte; typiskt min jävla morgon.

Det måsten ha funnits minst en.

Om jag skulle omkomma i en stor katastrof, vill jag gärna tro att jag har humorn, kylan och sinnesnärvaron att exempelvis tänka; jaha, en Boeing genom takfönstret. Fan ta Murphy och hans förbannade lag. Synd bara att ingen skulle få veta. Fast nu vet ju ni, så om jag omkommer imorgon kan ni i alla fall tänka att; ja det var ju synd. Men han dog i alla fall som en rolig och cynisk jäkel med självdistans.

ner som en pannkaka, upp som en sol

En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.

En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!

Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:

Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)

vändpunkter.

Mörker. En liten klump i bröstet. Det går nog snart över.

Det började för någon vecka sen. Jag satt och slöklickade från blogg till blogg. Klickade från rekomenderad länk till rekomenderad länk. Fortsatte så, via ett tiotal olika bloggar.

Det blir dags att klicka vidare från en av dessa slumpmässigt besökta bloggar. Den har fått ett bokmärke. Jag ögnar jag igenom länklistan. Då upptäcker jag, till min extremt stora förvåning, att där finns en länk till mig!?!

Jag har aldrig besökt bloggen förut. Aldrig sett en länk till den. Aldrig sett en kommentar från människan, allra minst på min egen blogg.

Stoltheten forsade över mig. Må hända en överdriven reaktion, men ingen bekräftelse värmer mer än den totalt oväntade.

Idag besökte jag återigen bloggen i fråga.

Länken var borta.

A blow. Solar plexus. Phmf!

det ena med det andra

Å ena sidan...

...så spelas just nu Million Stylez - Ms Fatty på morgonpasset i P3. Jag hatar den låten och mitt goda morgonhumör som nyss var så bra, ruttnar fortare än en död harr i solljus.

...så fick jag bara sova ungefär tre och en halv timme inatt på grund av olika larm.

...så kämpar ögonen inte bara mot sömnbrist utan dessutom mot pollen. Skiten är tillbaka och hindrar mig från att njuta av våren.

Å andra sidan...

...så har jag ju alltid min älskade dumburk till dator, fulltankad med i runda slängar tretusen störtsköna låtar. Återigen; Spoon - I Summon You Mumsfillibabba!

...så kan jag alltid gå ut en sväng och ta mig en tupplur på parkbänken ute på gården. Jag ska ju inte jobba igen förrän ikväll.

...så ska jag ge fan i att klaga på det underbara vädret. Jag har gott om clarityn etc. Det finns inget dåligt väder, bara öhh... Dåliga piller?