ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt
Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.
Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.
Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.
Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.
Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.
Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.
Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.
Nothin' No - David Vandervelde
