Tänk om man fick vara ett barn igen. För misstagens skull. Som barn fick man nämligen begå dem. Dels i andras ögon, och kanske framförallt i sina egna.
Av andra kunde man i värsta fall få en utskällning. Men om man var smart nog att då ta till tårarna var man snabbt tillbaka i god dager. Tröst, kramar, mammas hand som rufsar om mitt hår och ett det ordnar sig, var inte orolig.
För utskällningen grundade sig oftast i oro. Man drämde en blomkruka i golvet med ett satans brak och stod kvar på brottsplatsen som den orutinerade bov man var. Mamma kom rusande genom hallen med hjärtat i halsgropen och utbrast redan i dörröppningen; MEN HERREGUD VAD HÅLLER DU PÅ MED!?! Jag står kvar, med ett skrämt ansiktsuttryck, tårar, tröst. Det är ett ganska enkelt recept.
Ibland var det ännu lättare. Som treåring, under ett besök hos min kusin fann jag det lämpligt att kissa på vardagsrumsgolvet. När min far och hans bror strax efter kommer in vägrar jag erkänna. Nej nej, jag har minsann inte kissat på något golv. Det kom in en gubbe, från balkongen, med ett glas vatten. Det var inte jag, det var han som hällde ut sitt vatten. Förvånade ansiktsuttryck, skratt, och jag var förlåten.
Själv grubblade man inte särskilt länge över snedtrampen. Egentligen var man aldrig särskilt orolig över konsekvenserna av själva misstaget. Jag sket fullständigt i blomkrukan, vardagsrumsgolvet, eller vad det nu handlade om. Det enda jag var orolig för var reaktionerna. När de väl var överspelade var jag lika ångerfull som en påtänd guldfisk.
Men nu för tiden är det annorlunda. Nu får man fan sota för sina misstag. Återigen, i andras ögon, men framförallt i sina egna.
En klump i magen tycks kunna återuppstå hur långt som helst efter en fadäs. Åratal i efterhand kan man rodna och vilja sjunka genom marken, om man påminns om hur jävla korkad man ibland faktiskt varit. Uttalanden, raggningsförsök, mer eller mindre kriminella handlingar, det går fan inte att skaka av sig vissa saker.
Men eftersom man nu inte har fjädrar av teflon, så gäller det att hitta andra lösningar för att inte förångas av skam. Min metod verkar vara att betrakta mig själv på distans, med ett rått, ironiskt och ärligt garv. Fy fan vilken idiot jag kan vara, höhöhö. Då är det lite lättare.
Jag praktiserar metoden as we speak. Hur kunde jag tro att det där skulle funka? Allvarligt? Jag har fan inte alla chips i påsen. Faux pas! Haha.
Ha.
