skåror i min mentala dörrpost

Då och då slås jag av insikten av att något förändrats. Jag tänker på något som hänt för länge sen och inser plötsligt hur mycket som är annorlunda sen den gången. Hur lång tid som gått, värderingar, mitt sätt att se på saker.

Men jag märker sällan av det medans det sker. Visst, man ändras konstant, men nu pratar jag om de mer fundamentala förändringarna. Då man sammantaget kan konstatera att man inte längre är samma människa, som man var tidigare. De förändringarna man först ser i efterhand.

Men så är inte fallet nu. Jag vet inte vad det beror, eller vad jag är på väg emot, men något förändras. Jag kommer stå där och se mig själv i spegeln, om några månader, eller om ett eller flera år, och minnas något från nu och inse hur mycket något ändrades. Jag undrar vad det är.

a beautiful morning

Av alla de nästan tretusen som omkom i terroristattacken mot World Trade Center, så måste det funnits ett flertal, eller i alla fall åtminstonde en, som vaknat på fel sida.

En stackare, som först försov sig, sen skar sig på rakhyveln, som brände sig på kaffet, missade tunnelbanan, fick en utskällning av chefen, och som sen, när 747:an krashade in genom kontorsgrannens fönster och hela våningen fattade eld tänkte; typiskt min jävla morgon.

Det måsten ha funnits minst en.

Om jag skulle omkomma i en stor katastrof, vill jag gärna tro att jag har humorn, kylan och sinnesnärvaron att exempelvis tänka; jaha, en Boeing genom takfönstret. Fan ta Murphy och hans förbannade lag. Synd bara att ingen skulle få veta. Fast nu vet ju ni, så om jag omkommer imorgon kan ni i alla fall tänka att; ja det var ju synd. Men han dog i alla fall som en rolig och cynisk jäkel med självdistans.

if you get a feeling next time you see me, do me a favor and let me know

Ibland får man för sig att man känner någon. Någon av dem man hälsar på nästintill varje dag. Ibland kanske man till och med får för sig att man tycker om någon. För en åsikt, för en musiksmak, för ett sätt med ord. Allt det här utan att egentiligen veta någonting om den riktiga personen. Den där bakom filtret av ettor och nollor.

Vid varje besökstillfälle får man ett intryck av vad de gjort, hur de mår, vilka de är. Tror man. Men vad vet man egentligen? Vissa kanske är så utelämnande att man ser rakt in i dem. Andra kanske bara är karaktärer, ingenting mer än sitt alias, ingenting mer än sin fantasi. Och alla överdriver de, förskönar och förvärrar.

Man kanske stått axel mot axel med någon, utan att veta om det. Utan att ens kunna drömma att personen man ser, hör ihop med någon av dem. Någon gång kanske man ser eller hör någon prata, och blir övertygad om att det bara måste vara den eller den. Det hade varit rätt intressant.

Elliott Smith - Oh well, Okay

pratkvarnen maler

Det är förvånansvärt hur avståndet till primathjärnan aldrig tycks bli längre. Man kanske är något bättre på att minska konsekvenserna de gånger den visar sig, men att den då och då kommer fram, verkar inte gå att undvika.

Att kalla det för primathjärnan kanske egentligen är fel. Jag menar inte alls den ölhävande och slagsmålsvänliga varianten, utan snarare den osäkra och fummliga versionen. Tonårshjärnan, eller nej, lågstadiehjärnan. Den som inte vet hur man beter sig.

Det hjälper inte att man hunnit mer än halvvägs till femtio. Att man faktiskt har lite erfarenhet av flickor. Att man har ett långvarigt samboförhållande, diverse kortare och en del lösare relationer, i bagaget. Då och då hamnar man lik förbannat där. Med tunghäftan, de blossande kinderna och de stammande svaren. Med blicken ner i golvet.

Plötsligt har man hamnat i en situation man inte var beredd på. Som man inte vet hur man ska hantera. Och det är då man tar fram den. Lågstadiehjärnan. Med det vapen som så många av mina fröknar hackat på genom åren. Jag kan fortfarande höra deras röster i bakhuvudet. Med samma mantra, från precis vartenda kvartssamtal. - Jo, storey är duktig och trevlig i skolan. Men han pratar så fasligt mycket.

Det är där jag hamnar. Min försvarsställning. Bla bla bla.

Vissa dagar sitter det. All dålig humor, de snabba svaren, allt meningslöst svammel. Ibland funkar det helt enkelt. Den mitt emot är mottaglig. Hon skrattar, ler och fortsätter samtalet. Det är de gånger man lyckas använda det till sin fördel. Då man lyckas minska konsekvenserna. Andra dagar funkar det inte alls. Man får på sin höjd en rynkad panna och en frågande blick. I värsta fall ett ironiskt skratt och en ryggtavla som går sin väg.

Tänk om alltid kunde vara så där sval och avslappnad som man skulle vilja vara. Så där världsvan och skärpt.

Ja fan, skärpt! Det är så jag vill bli beskriven. - Ja den där storey, det verkar vara en skärpt kille. Jag har i och för sig ingen aning om det går hem hos flickorna, de kanske hellre vill ha en pratkvarn. Hoppas bara de lyckas träffa mig en av de där dagarna när allt sitter. When I'm on fire.

Förresten, en pratkvarn on fire. Eldkvarn?

Om du tyckte det där var roligt, eller i alla fall tråkigt på ett roligt sätt, kanske du är en av dem som skulle stå ut med mig. Eller så förstår du varken svenska eller engelska. Det kanske också funkar. Men då har du förstås ingen aning om vad jag nyss skrivit. Fast jag kanske är något på spåren. En koreanska med dåliga språkkunskaper och dålig humor. Då lär jag vara helt safe.