high-tech tourettes/kylskåpspoesi a'la 2008

Kuk. Ring! Älskar! Gasa!! Kung! Längtar... Haha!

Det skulle kunna vara slumpmässigt nedfallna magneter ur ett set för kylskåpspoesi. Kanske tog någon i lite väl mycket när kylskåpsdörren stängdes i samband med att tröst-ölen inhämtats efter slutsignalen igår kväll. Bortsett från det första ordet skulle det även kunna vara ord från rutorna i ett ordpussel i Så ska det låta. "Det måste vara nana na nana när filmen är slut."

Det skulle även kunna vara ett försök till konversation från någon med tourettes syndrom, och i ärlighetens namn ligger väl inte så värst långt ifrån sanningen. För det handlar om kommunikation, eller snarare försök till konversation, där vackra och underbara utläggningar i text ska besvaras, med endast ett ord.

Min fina och fortfarande relativt nya mobiltelefon har de senaste veckorna nämligen visat sig vara först, främst och kanske enbart, just fin. Mycket fungerar visserligen fortfarande som om teknikeländet fortfarande vore det fabriksnya exemplar det egentligen är, förutom just sms-funktionen. Ett ord med tillhörande avslut (som uppenbarligen oftast innebär ett eller flera utropstecken, vadå missbruk?) är allt jag hinner med innan skiten hänger sig. Först fryser bilden, sen blir allt svart, sen meddelar telefonen, som om jag hade nåt jäkla val, att jag ska "vänta...". Sen startar den om.

Begränsningen innebär att jag måste tänka till mer än vanligt innan jag svarar på sms, då mitt enda ord oftast ska berätta så mycket mer än bara dess egentliga innebörd. Som exempelvis "Gasa!!" här ovan. Det meddelandet var inte bara en uppmaning till snabbhet, utan samtidigt också en idiotförklaring av ett halländsk taxibolag, en illustrering av att hoppet trots allt fortfarande levde, och samtidigt också en panik över att kärleksexilen skulle förlängas med ytterligare ett dygn.

Så tills jag fått eländet lagat gäller det alltså att tänka till. Eller så gör jag det enkelt för mig. För det går fortfarande alldeles utmärkt att bara ringa upp.

I love women, I have all their albums

Det är för sent. Tåget har gått, skeppet har seglat, den feta damen har sprängt sina stämband. Kliché kliché och åter kliché. Det är bara att konstatera, alla möjliga kombinationer av vackra och smarta ord är redan författade.

Det går exempelvis inte att beskriva obesvarad kärlek på ett bättre sätt än vad som redan gjorts. Hjärtat blöder, någon har stampat på det, det slits itu. Riktig kärlekssorg får faktiskt hjärtat att kännas precis som en krossad tomat ser ut, och en sjujäkla drös med människor har redan formulerat det så.

Det här är inget nytt fenomen, det mesta var nog slut redan till sjuttiotalet och för oss som hade oturen att födas senare återstår bara tre alternativ. Kasta om orden, uppfinn nya och/eller stjäl. (Men kom ihåg att nya ord behöver mogna och öka i vikt innan de kan tas på allvar. Det kommer dröja innan någon författar en tung text mer ord som; blogg, bonusbarn och kameraövervaka.)

Ibland handlar det inte om orden, utan känslan i något man sagt eller skrivit. Man läser det man nyss trodde var ens egna ord och plötsligt inser man hur jävla "Betnér" det är. Man tror sig ha formulerat en tanke eller en lösning som ingen annan gjort förut, men funderar man tillräckligt länge inser man snart att man bara vänt på ord man läste tre veckor tidigare och då önskade att man själv skrivit.

Som rubriken till det här inlägget. Californication s01e05. Fullkomligt genialiskt. Jag lär, medvetet eller ej, återanvända det någon dag. Blir det alltför uppenbart, så snälla påminn mig. Är det misstänkt men ändå tveksamt, så skona mig och min stolthet. Och de exakta instruktionerna gäller framförallt om någon redan läst det jag just skrivit någon annanstans, i andra ord, av någon annan.

en Lindströmer

Jag kan inte bestämma mig.

För det första, stavas det t-shirt, teeshirt eller rentav teskjorta?

Fast här har jag egentligen min åsikt klar. Ett låneord är ett låneord för att man lånat det från ett annat språk och halv-försvenskningar låter i illa i mina öron. Är man inte fyndig nog att hitta på ett eget ord för saken i fråga, får man fan nöja sig med det utländska ordet. Så det får bli t-shirt.

Men sen blir det klurigare. Plural.

Heter det flera t-shirtar eller flera t-shirts?

Fast jag inser nu att min första motivering faktiskt är applicerbar även i det här fallet. Det bör alltså bli flera t-shirts. Fast jag är fan inte riktigt säker.

omställningar

Klockan visar dag, kroppen skriker natt.

Sov knappt någonting på planet, jetlagen sliter i alla mina nervtrådar.

Det är arton grader varmt ute. Hyfsatt måste man väl säga, med det är inte Kalifornien, det är inte Missouri. Huden knottrar sig demonstrativt.

Ringde för att beställa taxi och upptäckte att jag hade allvarliga problem med svenskan, när jag plötsligt blev tvingad att använda den igen.

Jag är, mot bättre vetande, hemma igen.

Nu ska jag sova nitton timmar.

anaflapet

En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.

Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.

Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.

Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!

Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.

learning by doing

Jag började spela gitarr någon gång på högstadiet. Det var min gamla musiklärare Håkan som höll ett övertygande brandtal om att det bara tog en dag att lära sig spela gitarr. En dag av nötande, sen skulle man kunna spela några ackord och i och med det, också en del olika låtar.

Jag trodde på honom, så jag gick hem och försökte. Jag plockade fram min gamla spräckta nylonsträngade, som jag någon gång hade fått av pappa. Resultatet var inspirerande. Det gick ju! Efter bara någon timme så kunde jag med mina klumpiga tonårsfingrar nästan trycka ner fingrarna på rätt ställe för att ta tre olika ackord. Att byta ackord tog en mindre evighet, men lik förbannat så kunde jag sätta ner fingrarna och slå på strängarna, utan att det lät som flygplanskrasch.

När jag var en lite knodd gick jag i kommunala musikskolan för att lära mig spela piano. Nästan allt jag lärde mig då har jag glömt. Hur man läser noter, hur man tar olika ackord, hur Lilla (satans jäkla tråkiga-pardon my greek) Loppan gick. Gitarren däremot lärde jag mig nästan spela själv. Jag fick lite hjälp hemma av styvfarsan, och en del hjälp av farsan de gånger vi träffades. Men mestadels nötte jag själv och långsamt blev jag bättre. Utan att för den skull bli en "born again Hendrix", men ändå, bättre!

Men även om jag lärde mig vart jag skulle sätta fingrarna för att ta ett vanligt C, så förstod jag aldrig varför just den fingerpositionen blev ett C. Teoretisk famlade jag i mörker, och det var egentligen först i vintras som jag förstod hur gitarren är uppbyggd. Varför banden sitter som de gör, hur man kunde spela C på olika sätt osv. Det var inget speciellt som hände, det gick helt enkelt upp ett ljus för mig. En "eareka", fast utan äpplet.

Men nu funderar jag. För jag är nämligen lika teoretiskt dålig på språk och grammatik, som jag nyss var på gitarrteori. Jag kan skriva. Och jag vet oftast när en mening är felaktig. Men jag vet inte varför. Jag är rent utsagt värdelös på gramatik. Samma anledning som min gymnasielärare i engelska bara gav mig VG i slutbetyg. Jo, du pratar visserligen helt felfritt. Men du vet ju inte varför du pratar korrekt. Med det inte sagt att jag skriver felfritt, men det är inte det som är poängen.

Nyligen upptäckte jag att jag helt plötsligt, nio år efter att jag faktiskt läste kursen på gymnasiet, har lärt mig skriva med rätt fingersättning. Bloggen har lärt mig att enbart titta på skärmen, istället för att nu och då snegla ned på tangenterna. Kanske kommer gramatikkunskaperna samma väg. Automatiskt. Bara man famlar på och fortsätter nöta. Jag kan ju alltid hoppas.

demagog

Demagogi, att argumentera utifrån slående men osakliga argument, en uppsättning metoder, använda av demagoger. Det är en strategi att skaffa makt och inflytande genom att appellera till folks känslor och fördomar, vanligen genom användande av kraftfull retorik och propaganda.

H. L. Mencken, en amerikansk kritiker, definierar en demagog som "en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter."

- Wikipedia

Om jag stöter på ett ord jag inte kan, har jag lätt för att strunta i det och läsa vidare. Men ibland tar jag mig tid att kolla upp vad det betyder. I det här fallet är jag glad att jag antecknade "demagog" på mobiltelefonen. Telefonens ordbok hade inte hört talas om det, så jag fick skriva bostav för bokstav, precis som på nittiotalet. Men antecknignen blev gjord och idag kollade jag upp det. Och nu bara måste jag pränta in det här i mitt vokabulär. Hyfsat dräpande epitet. Förutsatt att personen i fråga förstår vad jag kallar honom.

den glider in

Idag upptäckte jag via webstats att någon hittat till min blogg genom att googla ordet "glidpotential". Jag skrev om kombinationen tjocksockar och parkettgolv. Det var säkert precis det som denna någon letade efter. Damn straight. Garanterat.

förbluffad

Hur ironiskt är det inte att min mobiltelefon inte kan stava till "sovmorgon"?

tjocksockar

Med a, inte o. Inte tjocksockor. Inte heller raggsockar eller raggsockor, som en del från andra sidan dalälven vill kalla det. Fel fel fel. De kallas för tjocksockar. Om jag får bestämma. Och det får jag ju här, så därför blir det tjocksockar. Hänvisningar till Fredrik Lindtröms åsikter undanbedes vänligt men bestämt.

Hur som helst vill jag bara stanna upp ett tag för att berätta hur bra de är. Tjocksockarna alltså. Det var inte meningen att fastna i en monolog om vilken dialektal variant av klädesplagget jag föredrar.

Jag bor i en vindslägenhet med takfönster. Dessa takfönster verkar inte vara helt korrekt isolerade. Alltså är det ganska kallt på golvet hemma hos mig, så här när vintern närmar sig. Jag fick tipset av en mycket klok vän att gräva fram raggsockorna. Jag rättade henne och sa att jag eventuellt kunde sträcka mig till att ta fram ett par tjocksockar, innan vi fastnade i en het diskussion. Men ett tag senare tog jag mig faktiskt för att gräva fram ett par, och sen dess har de suttit på. Eller ja, jag sov inte med dem och hade inte heller på mig dem på jobbet. Men alla vakna minuter i min lägenhet!

Det är inte bara det att de hjälper mina fötter att hålla värmen. De är dessutom snygga. Jag lider svårt av svagheten att jag tycker nästan allt som är mysigt också är snyggt. Som tjocksockar, eller stora huvtröjor. Vidare innebär även ett par välstickade tjocksockar att man tar sig runt i lägenheten på ett både snabbare och häftigare sätt.

Man kan nämligen glida in över parkettgolvet fram till datorn! Och lika fort glida vidare in i köket för att koka en kopp te. (En kopp te som ikväll för övrigt utförde ett beräknat mordförsök på mig. Brännskadorna på högerhanden lär enligt experterna läka lagom till julen 2009.)
Hur som helst, tjocksockar: ett för mig ofta bortglömt och på tok för underskattat plagg. Så jag rekommenderar alla att ta på sig ett par. Som the Beach Boys sa; wouldn't it be nice?