vid köksbordet kan man också filosofera

Framför mig låg ett nummer av Kommunalarbetaren. Jag bläddrade slött och läste om en personlig assistent vars arbete krävde kramar med sin brukare, en söt liten tjej med downs syndrom. Jag läste igenom artikeln, torkade bort en liten tår och sneglade sen upp mot mona-lisaklockan. Hon var tolv, eller "hel" som man också kan säga, vilket i det här fallet kan tyckas lämpligare eftersom tolvslaget är den enda tiden på dygnet då hon faktiskt är just det. Hel alltså.

Jag kände plötsligt hur fruktansvärt trött jag var och beslöt mig för att lämna de övriga berättelserna i KA därhän. Långsamt sköt jag ut stolen från bordet, på ett sätt som jag föreställer mig är typiskt för äldre norrländska män, eller "gubbar" if you will. Jag suckade irriterat åt min egna associationsbanor och reste mig upp.

Jag sneglade mot badrumsdörren men bestämde mig för att skita i tandborstningen. Jag var helt enkelt för trött och det enda jag fortsättningsvis lyckades med i kategorin making yourself bedready var att släcka lamporna på min väg mot sängen. Jag hade ertappat mig själv med en sån överraskande trötthet att jag lika gärna kunnat somna halvvägs till sängen i vardagsrummet. Det var med nöd och näppe jag fick av mig kläderna, som den långsamma kvällen till ära var en berömvärd konstellation av militärunderställ och tjocksockar.

Men så fick jag äntligen känna de svala lakanens mjuka yta tillsammans med täckets underbara omfamning. Tankarna drev snart iväg men precis när jag doppade tårna i nattens första dröm, påminde mitt undermedvetna mig om morgondagens åtaganden. Jag blev alltså tvungen att pallra mig upp igen för att rigga mina fyra väckningshjälpmedel, innan jag återigen kunde försöka driva iväg. Men då var plötsligt all trötthet borta. En enda lite ansträngning på ca trettio sekunder och all tillstymmelse till tunga ögonlock var bortblåst. Och plötsligt sitter jag vid en dator och skriver det här. Minst sagt irriterande. Det var bara det jag ville säga.

Jag var vänd åt rätt håll, sett ur hjärtats synvinkel, men fel i förhållande till tågets färdriktning. Mitt i en grupp kvinnor med för mycket och för stark parfym satt jag och stirrade längtande tillbaka. Över landskap där grusvägarna fortfarande är i majoritet över asfaltsvägarna. Jag mådde så bra att en helgs arbete höll på att ta död på mig.

urbaneye - storebror tjuvkikar

I våras läste jag för första gången George Orwells 1984. I samma veva besökte jag för första gången London och slogs av hur mycket i boken som faktiskt övergått från att vara fiktivt till verklighet. Det finns kort sagt inte många oövervakade kvadratcentimetrar av centrala London, CCTV täcker in allt.

Jag har väldigt klart för mig att jag är emot övervaknings- samhället och det är förbannat lätt att säga. Men när jag gick runt i London och försökte motivera för mina kollegor varför det var åt helvete med alla kameror, kom jag inte längre än att använda samma motivering som JD gör för fenomenet "shower-shorts".

FoR the mAn who has nothing to hide, but still wants to.

Tur då att det finns dem som uttrycker sig bättre:

californication

I know I'm going to hell for that, but fuck it. It's warm and I'm gonna know people there.

an idiot? no sir, I'm a dreamer.

Som jag skrattade första gången jag hörde den här repliken, och som jag kände igen mig. Cynikern vs. drömmaren, mitt livs historia, även om det i mitt fall inte handlar om en fysisk motpart som kväver drömmar eller lyfter humör. Min egen version av den eviga kampen mellan gott och ont sker istället inom de fyra väggarna av mitt eget huvud.

Jag författade en gång ett inlägg (opublicerat) om hur jag skulle se det positiva i den skit som då var mitt liv, som just då bestod mest i en spyhink till bil samt ett krånglande kärleksliv. Inlägget i fråga fick rubriken catch me on the flip side som ett slags anglosaxisk påbud om att jag ett tag framöver skulle förmå mig att omvandla de sunkigaste av dynghål till oaser av guld. Hitta det positiva i även de mörkaste av hål och sånt där skitsnack. Det höll som väntat inte den gången. Cynikern i mig attackerade själva idén innan jag ens sjösatt den och fintade bort eventuella uppmuntrande ord från drömmaren i mig, genom att kasta en välriktad bävernäve på allt vad positiva framtidsutsikter hette. Det var påbud om att pessimism minskar risken att bli besviken. Det var tankar om att jag snarare behövde en ökad dos cynism. Det var... då det.

Nu rensar jag bland utkasten och kan inte tro att det inte ens har gått ett år sedan dess. Sedan mitt cyniska jag övertalade drömmaren i mig att låta ett positivt inlägg ligga kvar bland utkasten och samla damm. Idag har cynikern inte lika mycket att säga till om.

halv marmor och bonus. vad vi är för varann

Jag har försökt förklara komplexiteten i det som är min familj vid ett tidigare tillfälle. Därför låter jag grunderna vara och fokuserar istället handlingen på det som är nytt.

Som jag tidigare nämnt finns det numera en flickvän, även om epitetet "flickvän" enligt alla impulser i både kropp och själ är ett sjujäkla understatement. Statusen övergår officiellt till "sambo" om någon vecka eller två, men jag ser redan resten av kedjan, de framtida uppgraderingarna, fullständigt klart framför mig.

Men till råga på allt kan jag i "konstellationen som är jag och min familj" nu även räkna in en bonusdotter. Allt vad hon betyder i fyrdubbel glädje och stolthet, samt givetvis också ansvar och en del svårigheter, är en lång historia som jag inte hade tänkt avhandla nu. Men jag kan i alla fall kosta på mig att berätta om idag, när hon tittade på mig med ögon så extremt mycket klokare än sin egentliga ålder, och på helt eget initiativ lugnt förkunnade; du är min bonuspappa. Då, mina damer och herrar, lyfte jag högre från marken än vad David Blaine någonsin kommer göra.

Men det som från början var tanken med detta inlägg var egentligen inte vad allt det här betyder för mig, utan hur hennes existens innebär ytterligare svårigheter att reda ut titlar och epitet i min redan så invecklade familj. Det var ju redan som det var fullt av hel, halv, styv, plast och bonus. Framförallt är det nu min kära mamma som funderat lite extra.

Hon inledde med att förkunna att hon inte kunde bli farmor till flickebarnet, eftersom det redan finns en sån och eftersom jag faktiskt inte är flickans biologiska pappa. Och det epitet som jag alltid använt om min styvpappas mamma; styvfarmor dög inte heller. (Överhuvudtaget verkar inte mänskligheten ha hämtat sig efter Askungen och tillägget "styv-" verkar avskys i alla läger utom mitt eget.) Jag försökte då istället vara lustig och lägga förslaget; bonmor som förkortning på bonusfarmor, men även det förslaget ratades. Istället kom mamma fram till att hon enligt all logik (läs; hennes egen) kunde kalla sig marmor åt flickan. Var första halvan av den titeln har sitt ursprung förtäljer dock inte historien, men logiskt eller inte, marmor skulle det vara.

Men till sist visade sig allt besvär för att komma fram till ett lämpligt epitet ändå vara förgäves. Flickan råkade nämligen själv få bevittna min mamma mitt i sin allra käraste omgivning, nämligen på en loppmarknad. En liten stunds undrande blickar och funderande, sen tog flickan och blandade ihop min mammas största passion med hennes förnamn Lottie och hade därmed själv hittat den finaste och solklart mest geniala titeln. Min mamma, eller om man så vill, hennes marmor, går numera under namnet Loppis.

Slutligen kan jag bara konstatera att oavsett titlar och epitet så är familjen fortfarande det jag kallat den tidigare. Stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Med den skillnaden att allt det nyss nämnda har ökat.

between sundsvall and östersund, playlist

Kiss With a Fist - Florence and the Machine
Stay (Just a Little Bit More) - The Do
The Nerve - The Republic Tigers
Foam Hands - Destroyer
Dream - Priscilla Ahn
Play it Everyday - Feral Kids
The Business - These United States
Shut Up and Let Me Go - The Ting Tings
To Build a Home - The Cinematic Orchestra

Can't Keep No Good Boy Down - The Parlor Mob

undrar, sa flundran, om gäddan va en fisk

Vardagslitteraturen, eller om man så vill, det enkla. Finns det en svensk version av det? Den som handlar om en uttråkad kille med en etta i andrahand, som sjukskriver sig en vecka efter att ha bränt handen på en kaffemugg. Tjejen som funderar över sitt yrkesval, eller kvinnan som mest spenderar dagarna med att observera andra.

Finns det svenska motsvarigheter till Nick Hornby, Zadie Smith och Tony Parsons? De som kan få en separation eller medelålderskris att vara lika fängslande som ett intergalatiskt krig, eller ett mordfall. De enda jag kan komma på är bloggare. Och då är det inte längre skönlitteratur.

high-tech tourettes/kylskåpspoesi a'la 2008

Kuk. Ring! Älskar! Gasa!! Kung! Längtar... Haha!

Det skulle kunna vara slumpmässigt nedfallna magneter ur ett set för kylskåpspoesi. Kanske tog någon i lite väl mycket när kylskåpsdörren stängdes i samband med att tröst-ölen inhämtats efter slutsignalen igår kväll. Bortsett från det första ordet skulle det även kunna vara ord från rutorna i ett ordpussel i Så ska det låta. "Det måste vara nana na nana när filmen är slut."

Det skulle även kunna vara ett försök till konversation från någon med tourettes syndrom, och i ärlighetens namn ligger väl inte så värst långt ifrån sanningen. För det handlar om kommunikation, eller snarare försök till konversation, där vackra och underbara utläggningar i text ska besvaras, med endast ett ord.

Min fina och fortfarande relativt nya mobiltelefon har de senaste veckorna nämligen visat sig vara först, främst och kanske enbart, just fin. Mycket fungerar visserligen fortfarande som om teknikeländet fortfarande vore det fabriksnya exemplar det egentligen är, förutom just sms-funktionen. Ett ord med tillhörande avslut (som uppenbarligen oftast innebär ett eller flera utropstecken, vadå missbruk?) är allt jag hinner med innan skiten hänger sig. Först fryser bilden, sen blir allt svart, sen meddelar telefonen, som om jag hade nåt jäkla val, att jag ska "vänta...". Sen startar den om.

Begränsningen innebär att jag måste tänka till mer än vanligt innan jag svarar på sms, då mitt enda ord oftast ska berätta så mycket mer än bara dess egentliga innebörd. Som exempelvis "Gasa!!" här ovan. Det meddelandet var inte bara en uppmaning till snabbhet, utan samtidigt också en idiotförklaring av ett halländsk taxibolag, en illustrering av att hoppet trots allt fortfarande levde, och samtidigt också en panik över att kärleksexilen skulle förlängas med ytterligare ett dygn.

Så tills jag fått eländet lagat gäller det alltså att tänka till. Eller så gör jag det enkelt för mig. För det går fortfarande alldeles utmärkt att bara ringa upp.