Det är för sent. Tåget har gått, skeppet har seglat, den feta damen har sprängt sina stämband. Kliché kliché och åter kliché. Det är bara att konstatera, alla möjliga kombinationer av vackra och smarta ord är redan författade.
Det går exempelvis inte att beskriva obesvarad kärlek på ett bättre sätt än vad som redan gjorts. Hjärtat blöder, någon har stampat på det, det slits itu. Riktig kärlekssorg får faktiskt hjärtat att kännas precis som en krossad tomat ser ut, och en sjujäkla drös med människor har redan formulerat det så.
Det här är inget nytt fenomen, det mesta var nog slut redan till sjuttiotalet och för oss som hade oturen att födas senare återstår bara tre alternativ. Kasta om orden, uppfinn nya och/eller stjäl. (Men kom ihåg att nya ord behöver mogna och öka i vikt innan de kan tas på allvar. Det kommer dröja innan någon författar en tung text mer ord som; blogg, bonusbarn och kameraövervaka.)
Ibland handlar det inte om orden, utan känslan i något man sagt eller skrivit. Man läser det man nyss trodde var ens egna ord och plötsligt inser man hur jävla "Betnér" det är. Man tror sig ha formulerat en tanke eller en lösning som ingen annan gjort förut, men funderar man tillräckligt länge inser man snart att man bara vänt på ord man läste tre veckor tidigare och då önskade att man själv skrivit.
Som rubriken till det här inlägget. Californication s01e05. Fullkomligt genialiskt. Jag lär, medvetet eller ej, återanvända det någon dag. Blir det alltför uppenbart, så snälla påminn mig. Är det misstänkt men ändå tveksamt, så skona mig och min stolthet. Och de exakta instruktionerna gäller framförallt om någon redan läst det jag just skrivit någon annanstans, i andra ord, av någon annan.
