träda

Medan det skrivs mindre här än på Leila K's memoarer skrivs det desto mer på sju rum och kök.

morgnarnas relativitet

Hon är sex år gammal och går alltså i förskoleklass. (En klass som för övrigt heter F-1A, uttala den utan att sätta morgonkaffet i halsen.) Hon går förskoleklass och borde följaktligen inte ha hunnit bli särskilt skoltrött än. Inte "jag går på högstadiet och det finns annat jag vill göra-trött." Inte heller "jag hänger i cafeterian en timme sen struntar jag i gymnasiet-trött". Istället syns det på henne hur roligt hon har på skolan och hon har heller inte särskilt bråttom därifrån när man hämtar henne. Men det trots allt tecken som pekar på en något prematur akademisk matthet.

För det första så verkar någon ha lärt henne att det är coolt att påstå att skolan är tråkig, eller som hon uttrycker det; bajstråkig. Sist men inte minst så har vi då det tydligaste tecknet: morgnarna. För varför skulle annars den unga kvinnan protestera så högljutt på måndag-fredagmorgnar, när hon sedan väljer kvittra glatt redan kvart i sju på både lördag och söndag. Kvart I sju. Kvart I flippin' sju.

Dessa numera vetenskapligt fastslagna rutiner ledde till att jag igår kväll släckte lampan i förvissningen om att jag åtminstone skulle få sova tills väckarklockan skulle ringa tio över sju i morse. En i jämförelse med helgen väldigt human tid. Fråga mig inte hur jag i just den stunden kunde glömma hon som snart ska fylla ett. Orutin eller förvirring, you tell me, men klockan var kvart i sex när hon satte igång. Kvart i sex.

The Tallest Man on Earth

Om du missade hans förra skiva med bland annat underbara "I Won't Be Found", bör du gråta en skvätt. I alla fall tills du inser att den fortfarande finns kvar att upptäcka. När du sen får höra talas om hans nya skiva, där bland annat "King of Spain" finns med, ja då bör inte din glädje veta några gränser. Alls. Lyssna och njut.
(Mp3 with courtesy of Jonk Music)

taggarna utåt; föräldraskapets fördjävligheter

Det är fan inte lätt alla gånger. Det att leva, eller snarare lära, efter sin övertygelse.

Det är lätt, däremot, att hävda sin övertygelse. Att kalla sig feminist, citera Magnus Betnér och tänka att ens egna döttrar minsann aldrig ska tvingas in i fack av rosaglittriga och sedermera självspäkande ideal.

När sen äldsta dotterns skridskor plötsligt är för små och nya ska införskaffas, ska allt omsättas till verkligheten. Plötsligt finns då mycket mer att ta hänsyn till. Utbud, kvalitet, pris. Föräldrarnas erfarenheter och vad som egentligen är praktiskt. (Varför skulle man inte kunna skjuta slagskott med taggar på skridskorna? -frun). Till sist står man där, inmålad i ett hörn av ogenomtänkta åsikter och dåligt föräldraskap, när man påminns om det viktigaste; dotterns egna vilja.

För mitt i allt diskuterande och resonerande viskar frun i mitt öra och påminner mig att det är mycket sämre för dotterns självkänsla och självförtroende om jag förminskar hennes egna val, påverkade av en i fack sorterande omvärld eller ej. Jag kan ta fajten med omvärlden. Jag kan strida mot en ständig flod av prinsessiga presenter. Jag kan lyfta fram alternativ som jag tycker är bättre, men jag får fan inte förminska henne.

De rosaglittriga skridskorna var slut, så innan det var klart så blev det ett par rekorderliga, stabila och taggfria hockeyrör, precis som jag från början ville. Men tänk om hon hade fått chansen att komma fram till det själv. Utan att hennes korkade bonuspappa mellan raderna raderna rackat ner på allt rosa och glittrigt. För nu sitter hennes korkade bonuspappa här och önskar att hon istället fått just de rosa och glittriga. De med taggar.

kaffe

Idag blir en dag av rostade mackor med alldeles för mycket smör och marmelad. Idag blir en dag med mjukisbyxor.

mellan väntan och frustration

Allt är en nervös väntan. "Någon gång under veckan" är inte en tillräckligt precis tidsangivelse. Det tär, men vi lyssnar på musik under tiden. Och så tränar vi.

The High Road - Broken Bells
(Courtesy of Jonk Music)

ekvationen är löst, eller; från arslet till mitt i handen

Jag har tid för en sak åt gången. Utöver min familj och alla måsten alltså. För ett par veckor sedan var det (för en gångs skull) bloggen. Det höll i sig i ungefär en dag. Sen blev det hus. Det är fortfarande hus som gäller. Och byggandet av ett. Snickarbyxa på.

no more birthday blues

00-talet var förutsägbart. Tekniken skulle bli mindre, modet skulle vara retro, musiken skulle bli hårdare/mer elektronisk/oftare samplad. Kort sagt, för dem som försökte sig på utövandet kan skådandet in i framtiden inte ha ansetts varit särskilt ansträngande.

Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?

Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.

Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.

a penny for your thoughts

Vi hittar drömhuset på hemnet. Även Ella är med på noterna och förklarar att hon vill byta ut lägenheten snarast. Vi förklarar att det tyvärr inte är möjligt eftersom huset går lös på knappa tre miljoner. Ella höjer på ögonbrynen förmanande och utbrister;
-Det ordnar sig, min sparbössa är helt full nu.

sådan syster sådan yster

Båda andas så där oroväckande tyst ikväll. Så där så att man inte hör andetagen på annat än någon centimeters avstånd.

Med Edith innebär det att man hinner stressatassa fram och tänka onda tankar om plötsliga-spädbarns-saker, innan man kan konstatera att vällingmagen höjer och sänker sig precis så taktfast som den ska. Med ack så stora storasyster Ella oroar man sig inte lika mycket för sånt, men måste självklart ändå smyga fort fram och lyssna på andetagen.

Edith har som vanligt dragit upp snuttefilten över ansiktet och sparkat täcket ner till fotänden. Hon håller krampaktigt i speldosan i form av en mjukisdrake. Storasysters täcke ligger i knähöjd och huvudet vilar halvt under en av de trettioelva mjukishundarna, som precis som alltid konkurrerar om utrymmet på kudden.

Ediths knän är kalla och det måste blåsa kring toppen av magen så högt den når, så jag drar upp täcket igen. Med ett huj! lyfter hon på fötterna och kastar ner det igen. Jag står blickstilla och väntar på fler tecken på vakenhet, men inga fler kommer. Ellas panna är kall och blöt av sovsvett, så jag drar upp täcket på henne också. Då öppnar hon ögonen, grymtar till och tittar på mig, innan hon viftar bort täcket och stänger de sexåringsarga ögonen igen.

bra idé, sa puff

tjugofem grader minus

Det var en sån där dag idag. En dag med en sol som knappt orkade upp över hustaken. En sol som inte värmde någonting, men som trots allt sken med en oförklarlig styrka, den korta stund den sken.

Det var snorkallt ute. Precis så kallt att de spärrar som normalt hindrar vätskan från att bihålorna att rinna rakt ut, dragit sig tillbaka, in mot varmare delar av kroppen. Följden blir gubbsnuva. En konstant droppe vid nästippen hur ofta man än torkar.

Snön under skorna lät som en bil jag hade en gång. Ingen riktig bil, utan en leksaksbil av sorten som man pressar ner och drar bakåt, som sen rullar framåt när man släpper.

Idag var en dag där alla lås stretade emot. Ovilliga att släppa in kylan.


Foto: Lottie Eriksson ©

2009 års bästa låtar

Översta raden från vänster:
I Became a Prostitute - The Twilight Sad (Forget the Night Ahead)
Fear - Benjy Ferree (Come Back To The Five And Dime Bobby Dee Bobby Dee)
Two Weeks - Grizzly Bear (Veckatimest)
The Cave - Mumford & Sons (Sigh No More)

Mellersta raden från vänster:
The Girl and the Robot - Röyksopp feat. Robyn (Junior)
Sleepy Head - Passion Pit (Manners)
Blood Bank - Bon Iver (Blood Bank - EP)
I Wish I Knew Natalie Portman - K-os (Yes!)

Nedersta raden från vänster:
Crystalised - The XX (xx)
Swim (to reach the end) - Surfer Blood (Astro Coast)
Dog Days Are Over - Florence And The Machine (Lungs)
Daniel - Bat For Lashes (Two Suns)

Samples via:
Fingers Become Thumbs, The Catbirdseat, Sweatheart Of The Radio, Yellow Bird Project, Kickin The Peanuts, You Are The Music, My Old Kentucky Blog, Blahblahblahscience, The OCMD, Consequence of Sound, Jonk Music. Thanks!

PS: Redan nu på nästa års lista:
The Sea Is A Good Place To Think Of The Future - Los Campesinos! DS

viktigaste låtarna under nollnoll-talet

Jag har begrundat, skalat, droppat och plockat upp. Det har varit svårt, tungt och hjärtskärande. Jag menar, hur kan en lista med 00-talets viktigaste låtar inte innehålla något från Band of Horses? Och var är monsterhittarna Grace Kelly och I'm Yours? Sönderspelade må hända, men kanske ändå värda en plats här. Jag vet ärligt talat inte, men jag begränsade mig till 40 låtar och mer logiskt och rättvist än så här får jag inte till det:

12:59 Lullaby - Bedouin Soundclash
A Sunday Smile - Beirut
All Lovers Hell - Kristofer Åström & Hidden Truck
All These Things That I've Done - The Killers
Allt Som Är Ditt - Säkert!
Ana's Song (Open Fire) - Silverchair
Cayman Islands - Kings of Convenience
Come Pick Me Up - Ryan Adams
D.A.N.C.E - Justice
Dy-Na-Mi-Tee - Ms Dynamite
Gone - Jack Johnson
Heartbeats - Jose González
Hide and Seek - Imogen Heap
Fake Empire - The National
First Day of My Life - Bright Eyes
I Bet That You Look Good On The Dancefloor - Arctic Monkeys
I Summon You - Spoon
If You've got the Money - Jamie T
In the Sun - Joseph Arthur
Intuition - Feist
Jag Drar - Timbuktu
Jesus Walks - Kanye West
Let's Push Things Forward - The Streets
Little Bit - Lykke Li
Knock 'Em Out - Lilly Allen
MassDestruction - Faithless
Naive - The Kooks
New Slang - The Shins
Not Ready to Make Nice - Dixie Chicks
Paper Planes - M.I.A
Release Me - Oh Laura
Samson - Regina Spektor
Skinny Love - Bon Iver
The Professor and La Fille Danse - Damien Rice
Walking With a Ghost - Tegan and Sara
Worst Comes To Worst - Dilated Peoples
Yellow - Coldplay
You Are My Sister - Antony & The Johnsons
You! Me! Dancing! - Los Campesinos!
You Take My Breath Away - The Knife

Vill man så kan få listan i Spotify-form här, förutom 12:59 Lullaby, All Lovers Hell, Come Pick Me up och New Slang som inte fanns att tillgå.

Inga låtar från 2009 platsade på den här listan, men de får istället en egen årsbästalista inom en alldeles snar framtid.

hennes pappa

Hon har hoppat till av höga smällar och hon har skrikit när hon fått sprutor, men idag var första gången jag såg min dotter bli rädd. På riktigt.
Hon var säkert både trött och hungrig samtidigt, för dammsugaren brukar inte vara nåt problem, men plötsligt stod hon där i sin gåstol med gråt, darr på läppen och armarna sträckta mot mig.
Och det var just det. Armarna utsträckta mot mig. Hon blev rädd och vände sig mot sin pappa och tydligare än någonsin förut kände jag mig som det.
Jag plockade upp henne, kramade om henne och förkunnade lugnt i hennes febervarma öron att det inte var någon fara, att pappa var där. Hennes ena hand greppade min tröja och den andra tog ett fast tag om min arm. Sen slutade hon gråta och rädslan var borta. Hennes pappa hade tagit bort den. Jag hade tagit bort den.

Slipovers, slipsar och slippers

Satt och ögnade igenom diverse annonsblad som alla hade åtminstone en sida med olika förslag till farsdagspresenter. Slipovers, slipsar och slippers. Röjsågar, trisslotter och rakapparater. Jag konstaterade nöjt att jag inte behövde bry mig om alla dessa skitsaker, eftersom min egen far inte har någon aning om när farsdag inträffar i Sverige. Han vet när det är farsdag i Tyskland och USA, men förutsätter att jag inte vet det, varpå vi båda lämnar hela fenomenet därhän. Rätt skönt kan jag tycka. Vem behöver ytterligare en högtid liksom?

Sedan började plötsligt en elektrisk impuls sakta vandra genom det garnnystan av nervtrådar som bildar min föga imponerande hjärna. Till slut nåde den fram till platsen i hjärnan där ord formuleras. Det gäller ju mig nu. Jag är inte längre bara en som, av naturliga skäl, har en far. Jag är en far. Jag har två döttrar nu. Farsdag är min dag. Också.

Bonusdottern Ella som nyss suckade högljutt över min attackkram gör att det är min dag. Den mycket mindre dottern Edith, hon med isterbuken som nyss somnade till mitt gitarrspelande, gör det till min dag. Också. Jag hoppas på en kopp kaffe. Och kanske en slipover, ett par slippers eller varför inte en slips.

uppehåll slut

uppehåll

it's a small fucking world

9:e juni 2008.

Jag och Jonatan ar vilse i Salzburg. Vi kliver fram till forsta basta person for att fa en vagbeskrivning och far mer en sa. Vi far en guide for varan hela vistelse i Osterrike.En tjej som visar oss hela staden, som lar oss snapsvisor pa Osterrikisk tyska, som hjalper oss gora inbrott i en femhundra ar gammal park och som sa smaningom, nar natten gjort sitt intag, hjalper oss hitta tillbaka till vandrarhemmet.

2:a oktober 2008.

Jag och Jonatan klivar av taxin fran flygplatsen pa Thailands no:1 backpackergata Khao San Road. Jag plockar ur min vaska ur taxins baksate och hor samtidigt Jonatan med skarrad rost utbrista "oh my god". Tva meter ifran taxin star samma tjej som ca fyra manader tidigare var varan guide i Osterrike. Odds på det tack.

see ya! but I wouldn't wanna be ya.

Semester va ordet, sa Bull. Resa va ordet, sa Bill. Separationsångest är ordet, säger jag.

Om ett dygn är jag på väg på mitt livs hittills fränaste resa och zlatan vad jag kommer sakna. Men jag tar i som Steffi Graaf på en trip av sportdryck och ryssfemmor för att fokusera på allt det roliga som väntar. Allt vad jag kan alltså. Hoppas det räcker.

Resan lär väl knappast innebära någon större förändring i publiceringsfrekvensen här, men jag kanske gör nån avundsjuk.

Anywho, I'm off to Asia. Och baby, I wont forget my to-do-list.