high-tech tourettes/kylskåpspoesi a'la 2008

Kuk. Ring! Älskar! Gasa!! Kung! Längtar... Haha!

Det skulle kunna vara slumpmässigt nedfallna magneter ur ett set för kylskåpspoesi. Kanske tog någon i lite väl mycket när kylskåpsdörren stängdes i samband med att tröst-ölen inhämtats efter slutsignalen igår kväll. Bortsett från det första ordet skulle det även kunna vara ord från rutorna i ett ordpussel i Så ska det låta. "Det måste vara nana na nana när filmen är slut."

Det skulle även kunna vara ett försök till konversation från någon med tourettes syndrom, och i ärlighetens namn ligger väl inte så värst långt ifrån sanningen. För det handlar om kommunikation, eller snarare försök till konversation, där vackra och underbara utläggningar i text ska besvaras, med endast ett ord.

Min fina och fortfarande relativt nya mobiltelefon har de senaste veckorna nämligen visat sig vara först, främst och kanske enbart, just fin. Mycket fungerar visserligen fortfarande som om teknikeländet fortfarande vore det fabriksnya exemplar det egentligen är, förutom just sms-funktionen. Ett ord med tillhörande avslut (som uppenbarligen oftast innebär ett eller flera utropstecken, vadå missbruk?) är allt jag hinner med innan skiten hänger sig. Först fryser bilden, sen blir allt svart, sen meddelar telefonen, som om jag hade nåt jäkla val, att jag ska "vänta...". Sen startar den om.

Begränsningen innebär att jag måste tänka till mer än vanligt innan jag svarar på sms, då mitt enda ord oftast ska berätta så mycket mer än bara dess egentliga innebörd. Som exempelvis "Gasa!!" här ovan. Det meddelandet var inte bara en uppmaning till snabbhet, utan samtidigt också en idiotförklaring av ett halländsk taxibolag, en illustrering av att hoppet trots allt fortfarande levde, och samtidigt också en panik över att kärleksexilen skulle förlängas med ytterligare ett dygn.

Så tills jag fått eländet lagat gäller det alltså att tänka till. Eller så gör jag det enkelt för mig. För det går fortfarande alldeles utmärkt att bara ringa upp.

tomtar på loftet

När hon först bara nickade och sa "jaha" när jag påstod att jag hade en hustomte i förrådet, visste jag först inte om hon a: visste något som jag inte visste, b: trodde att jag hade tomtar på loftet, c: själv hade tomtar på loftet, d: totalt saknade humor, eller e: medvetet höll sig för skratt enbart för att förvirra mig och därav bevisligen var både smartare och roligare än mig. Det visade sig sedermera vara en kombination av b, c och e. Med andra ord, min kopp te.

Det är nu alltså ungefär två månader sen mina prioriteringar skiftade något. Nu harklar sig några i min närhet och menar att "något" är en smärre underdrift och det må så vara, men jag bryr mig inte så särskilt mycket. Jag har ju som sagt mina prioriteringar på annat håll.

Så småningom kommer jag säkert försöka skarva ihop något i textväg om hur jag alltid varit en romantiker som innerst inne kanske ändå tvekat, men som nu alltså fått alla sina drömmar om positiva hjärtstillestånd besannade. Men för nu nöjer jag mig med att säga; hej jag lever. Och ja, I have met the cheese to my mac.

jesus, björnen och påskharen

Jag kan föreställa mig att känslan motsvarar ungefär det en trött björn känner när den kryper upp ur sitt vinteride. Skillnaden är väl att idet som björnen kommer från tycks vara ganska bekvämt, vilket jag inte kan påstå gäller för mitt dito. I mitt fall handlar det nämligen inte om en varm, gossig och trygg sovplats, skyddad från omvärlden. Nej för mig har det handlat om en av svett sjöblöt, men ändå gåshudsframkallande kall plats, snarare isolerad än skyddad från omvärlden. Men om det finns någon trött björn som kliver upp ur idet idag, sträcker på nacken och stirrar vårsolen i ansiktet, så tror jag att vi känner ungefär likadant. Åh fan, det är alltså så här det känns att vara vaken!

Det jag försöker beskriva på ett överdrivet romantiserat sätt är alltså att jag spenderat veckan med feberfrossa och paniksvettningar. Jag har kallat det för influensa men det är måhända inget annat än en vanlig förkylning i strid med ett ovanligt svagt immunförsvar. Men jag struntar egentligen i diagnostiseringen. Jag har känt mig sjuk som en svan i ett hav av råolja, punkt jävla slut.

Hur som helst, när jag för tredje natten i rad var tvungen att stiga upp någon gång mellan tre och fem, enbart för att ge täcket och kuddarna en chans att torka, råkade jag se mig själv i badrumsspegeln. Ögonen som tittade tillbaka på mig hade mer gemensamt med Rentons ögon under hans värsta avtändning, (Trainspotting, bebis i taket, huu) än med mina egna.

Jag är otrolig (dvs icke troende) och ändå kan jag lätt identifiera det något bibliska i att jag nu återuppstår på den tredje dagen. Killen i bibeln somnade visserligen in idag och återuppstod på påskdagen, men när till och med de troende erkänner att bokskrället är lite väl mossig för att följas slaviskt, så ska väl jag inte behöva bry mig. Nej istället tänker jag späka mig själv i duschen och sedan bege mig till arbetet som jag hoppas orka med nu. Med mig till tar jag påsen med fruktbarhetssymboler i choklad och när kollegorna kastar lystna blickar ska jag säga: ask, and it will be given you.

Så från att magen inte reagerat på någonting på väldigt länge så hugger det plötsligt till dubbelt. Under samma vecka. Jag väljer så småningom att låta båda vara och funderar sen på om även känslostormar i vattenglas kan vara livsfarliga.

how you doin'

Måndag morgon och jag går hem från jobbet. Om dagen står skrivet bland annat regn, dimma och tvättid och det fan så nära att melankoli-estradören i mig vaknar till liv. Men icke.

För på en av dörrarna i min trappuppgång hänger idag en plastpåse. På påsen står det You Look Great! i stora färgglada bokstäver. Jag stannar upp, fokuserar blicken på dörrens titthål, säger well thank you. Sen skakar jag på huvudet åt mig själv och går vidare upp mot min lägenhet.

New Romantic - Laura Marling (My Manic And I - EP)

nittonhundraåttiosju

Jag läste det här och tänker på att jag antagligen fick flerdubbelt på min förra lön, mot för vad min mamma tjänade nittonhundraåttiosju. Hon var ensam med mig då och när jag tänker på dagen med cirkusen tjocknar vätskan i mina ögonvrår.

Jag hade sett någon av de hundratals affischer som satt upptejpade över hela stan och sen tjatat om det tills mamma inte längre kunde stå emot. Det var sommar och stadsdelen var tömd på allt vad lekkamrater hette, så det var troligtvis medlidandet som fick mamma att trots allt sätta sig på bussen med mig. Hon, eller vi, hade inga pengar men jag ville gå på cirkus. Den sista hundralappen fick gå till tanten i biljettkassan.

När föreställningen var över var jag helt utpumpad av glädje och fascination och mamma insåg att det inte var något alternativ att promenera hem. Hon var stark och van att hantera en trött och bångstyrig femåring, men att göra det i åtta kilometer var en annan sak. Problemet var bara att dagen var rödmärkt i almanackan och på den tiden betydde det att inga bussar rullade efter fem. Situationen löste sig inte förrän en godhjärtad taxichaufför kunde tänka sig att skjutsa oss till ett rabatterat pris, som han dessutom beviljade kredit på.

Mina egna minnesbilder av den här dagen är något suddiga, men jag har pusslat ihop bitarna med detaljer från mammas fragmentariska minne. Men hur väl jag minns de dansande elefanterna eller den godhjärtade taxichauffören är inte särskilt intressant. Det som fascinerar mig är att det alltid var så här. Det fanns aldrig några pengar, men jag minns trots det inte min barndom som det minsta fattig. Nog minns jag att det fanns leksaker jag ville ha men aldrig fick, men att jag och mamma i princip ständigt befann oss under existensminimum är inget som alls reflekterar min egen bild av barndomen.

Visst är det fler från min gamla lekpark än från den genomsnittliga sandlådan som gått ner sig i diverse träsk, men för min del har det ändå gått rätt bra. Det är mammas förtjänst och tyvärr kan jag varken skicka pengar genom tiden eller tacka henne nog. Det jag kan göra är att försäkra henne att jag alltid haft det bra, jag upplevde inte kriserna.

Backspegeln du påstår att du inte vågar titta i, den tittar jag i hela tiden. Där syns bara en lycklig barndom.

dra mig baklänges

Buildings & Mountains - The Republic Tigers

also known as

Jag tvingade mig själv att korrekturläsa kvittot eftersom summan översteg de vildaste av fantasier. Det mesta verkade stämma överens med verkligheten men hur jag än letade i kassarna kunde jag inte hitta den "äkta grek" som jag enligt kvittot hade betalat 21,90 för. Efter idogt funderande kom jag till slut på vad det var, men jag lämnar svaret hängande ett tag.

Vad hade jag köpt som på kvittotexten presenterades som "äkta grek"? En ekologisk morot till den eventuella vinnaren (MorEKO enligt kvittot).

ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt

Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.

Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.

Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.

Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.

Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.

Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.

Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.

Nothin' No - David Vandervelde

that was the most insane thing I've ever done!

Den här är från juli 2006 och därmed inte purfärsk, men får fortfarande håren på mina armar att resa sig. Kolla minen på Luke Pritchard när han inser att det faktiskt är fans de snubblat in i. Det här är en ren överdos av musik när den är som bäst!

The Kooks släpper för övrigt en ny skiva i år och är den bara hälften så bra som Inside In Inside Out så kommer jag gråta av lycka. Än så länge finns inget att få tag på från nya skivan förutom det här: Always Where I Need To Be, en radiorip på första singeln. Jag tycker mig ana att det lovar gott.

Ps: La Blogothèque