Alldeles nyss i Thomass bil utanför min port kommer en liten tant ut från trappuppgången. Hon kliver sakta men bestämt fram till förarsidan och knackar på. Thomas vevar ner och frågar osäkert;

- Ja? Kan jag jag hjälpa till med något?

- Varför öppnar du inte dörren och hjälper mig in? frågar tanten med barsk röst.

- Va?! Vad menar du? utbrister en uppenbart förvånad Thomas.

- Har jag beställt taxi så har jag, öppna! fortsätter tanten.

- Men det här är ingen taxi, jag ska bara släppa av min kompis.

- Är du säker?

- Ja.

- Jaha då får jag väl gå in och frysa ett tag till då.

- Ja, jag är verkligen ledsen.

- Nä, det tror jag inte alls att du är.

det är något med matsmältningen, avdelning; på tok för mycket information

Under julhelgen förvånades jag av att jag kunde forcera i mig extrema mängder julmat, utan efterföljande besök hos Dr Mugg. Effekten blev en väldigt spänd mage som inte gjorde sig särskilt bra på dansgolvet under hemvändarnatten. Jag hann börja fundera på ett besök till det snart upplösta monopolet för att leta efter någon invärtes variant av revaxör, innan proppen äntligen släppte.

Nu verkar det ha vänt åt andra hållet och jag springer till den konstant nedfällda ringen stup i kvarten. Konsistensen är det inget fel på, men frekvensen ifrågasätts och även om jag för tillfället saknar viktigare sysselsättning än klosettfilosoferande, vill jag ändå lämna agendan öppen för annat. Så nu letar jag febrilt i mitt farmaceutiska minne för att hitta en lämplig drog för att åtgärda problemet, om inte i pillerform så om möjligt någon huskur.

Vill minnas att fil, linfrön, plommon och grovt bröd alla på något sätt hjälper magen, men alla följs de av epitet för antingen lös eller hård mage. Min mage är snabb, så vad fan bör man då inmundiga? En påse bilar?

på irrvägar i dödens mora-träsk

Jag påstår att döden är komplicerad och får en örfil av mitt undermedvetna som spydigt förkunnar "no flippin' shit sherlock". Men jag pratar inte om döden som filosofiskt begrepp, vad som händer sen och varför, jag pratar om själva dödsögonblicket.

Jag (och antagligen resten av världen med mig) vill inte ha en utdragen död. Jag vill inte dö för sent och heller inte för tidigt. Jag vill inte oväntat ramla ihop men jag vill inte veta exakt när det kommer ske. Men även om jag inte vill ha en mer exakt tidsangivelse än "om jävligt lång tid", så vill jag heller inte gå hädan helt utan planering. Men eftersom man helt enkelt inte får välja ner ridån går ner, så borde man kanske tänka igenom det, om inte annat för er skull.

Jag var ju nyss inne på ämnet och LSMs taktik att utse någon som får rapportera på bloggen om något hemskt skulle hända, är ett steg i den riktningen. Så kära mor, "in case of any mishaps" så faller det på din lott att skriva ett tårdrypande avskedsmeddelande här. Jag vill framför allt att du lyfter fram min förmåga att sortera sockar enligt gråskalan.

Vidare är man kanske är en smula morbid om man pratar testamente som 25(och 11/12, fan för åldersnoja!) år gammal, men här har jag ju en möjlighet att utse arvtagare i bloggvärlden och den chansen vill jag inte missa.

Exempelvis är det solklart att mitt musikbibliotek bör kopieras upp i lämpligt antal kopior och delas ut till de jag tror skulle uppskatta det mest, det vill säga sara, pangea, elin, jenny, egon, kanina och trasselfia. Skulle någon fler anmäla intresse så ska de givetvis också få en kopia. Jag tror mig för övrigt ha fler personer i min länklista än i min vänskapskrets, med samma musiksmak som mig. Slutsats; irl blows!

Moa får min kamera, även om den antagligen inte är värd ett dyft för ett proffs, men hon kanske i alla fall lyckas lista ut hur eländet fungerar! Hittills har jag inte kommit längre än att lyckas göra blixten svagare och instruktionsboken verkar ha konverterat till den mörka sidan.

Den splitternya stekpannan går till egon, Mona-Lisa-klockan till elin och mitt exemplar av I värsta fall : en överlevnadshandbok för extrema situationer till kanina. Mitt superheta duschdraperi (svart med vita dödskallar, official St:Pauli) måste gå till LSM och den fräsiga mockabryggare jag ämnar få i födelsedagspresent går givetvis till trasselfia.

Gitarren får ingen, den vill jag ha med mig ner i graven, harpa i all evighet känns helt enkelt inte som ett alternativ. Att bränna min käraste ägodel kommer inte tal, men jag personligen kan godta en kremering, så plats borde inte vara ett problem. En liten urna och gitarren i en kista, bit av kaka!

Avslutningsvis är det självklart att min cykel måste tillfalla pangea som i helgen blir stolt invånare i Sveriges cykeltätaste stad. Du har väl redan en cykel, men det är även den stad där flest cykelstölder begås, så det är bra att ha en i reserv.

Så pangea, du kan få min gamla cykel om jag dör.

catch me on the flip side

Jag skrev alldeles nyss i en kommentar att plus plus plus blir plus. Lika självklar matematik som att plus plus minus blir minus.

Nu får det, som gubben i reklamen sa för vad som nu måste vara många år sen, vara nog! Det handlar inte om att blunda för detaljerna som stör, det handlar om att omvandla dem. Att se, eller hitta det positiva i det som annars bryter ner en. SÅ jag gör mitt bästa för att vrida och vända på mina eländen.

Man, det vill säga jag, bor inte i ett renoveringsobjekt. Jag bor i en väldigt charmig "ateljevåning" med små egenheter jag ämnar lämna till nästa ägare.
(Oroa er inte T&E. Blir det ni som köper den så lovar jag att sätta dit golvlisterna i köket, justera lådfronten och kanske till och med måla den sista fläcken i taket, 4real.)

Jag har inte ett jobb som gör att det känns som en evighet tills det äntligen är dags för resan. Jag har ett bra jobb, det är bara en graviditet bort, oktober, grisblink.

Det gör ingenting att jag är en sämre volleybollspelare än Steven Hawking, för jag är bättre än honom på att sjunga och fysik är ändå tråkigt.

Och det ÄR mysigt att gå till jobbet, även på morgnarna. Att den franska rishögen som vanligt står död på parkeringsplatsen rör mig inte i ryggen. Det var värt banklånet, det är värt försäkringspremierna, det gör inget att jag spenderade mina sista decemberslantar på att tanka den full. Det är mysigt att gå med hörlurar i öronen när det är mörkt, precis som du säger.

Lyckas jag inte med någon av ovanstående intalningskampanjer så har jag avslutningsvis även beslutat att se min dåliga sinnesstämning som något positivt. Från rätt vinkel kan man tro att jag adderat ett djup till min personlighet. Det kan väl aldrig vara fel?

det värker i hjärtat

Nej inte emotionellt, det är fysisk värk. Tror tamefan det stramar ut i vänster arm också.

Förstår inte varför hypokondrin skulle följa med över kalendergränsen. Den måste ha nästlat sig in tillsammans med tröttheten.

Övrigt lördagsnoterat: när Charlotte Kalle skrek FAAAN så hela världen hörde det blev jag lite förälskad, men jag är nog bara ute efter hennes friska hjärta.

okänd vit man

I december visade Sveriges Television dokumentären "Unknown White Male" om en man i New York som vaknade upp på tunnelbanan utan att veta vem han var. All fakta han hade om sig själv var kläderna han bar och innehållet i hans fickor.

En bok, en iPod, trettiosju enkronor, nycklar och en papperslapp med några intetsägande rader text (I never learned to skate I learned not to fall, I tried to play it safe but I still hit the wall). Det var allt jag hade i mina fickor när jag gick hem från jobbet i morse. Hade jag råkat ut för en olycka, eller drabbats av plötslig minnesförlust, hade det varit alla ledtrådar till vem jag var. Ingen väntade på mig hemma och jag jobbar inte igen för än på måndag. Det skulle antagligen tagit lång tid innan någon saknat mig, men hur lång tid? Och vem skulle undra först? Och även om man direkt kunde identifiera mig så är i alla fall en sak säker, "försvinner" man i den riktiga världen, skulle ingen här få veta.

misread

Kom att tänka på ett gammalt minne som jag inte riktigt kan ta ställning till. Har tillräckligt med tid passerat för att kunna skratta åt det, eller bör jag fortfarande skämmas?

Det var för sexochetthalvtår sedan och började med att jag slängde ur mig en kommentar i stil med; jo hon är rätt söt. Några dagar senare, på ett fullpackat dansgolv, kliver tjejen i fråga in framför mig. Jag hade aldrig förut pratat med människan, men nu stod hon plötsligt där och tog ett stadigt tag om mina händer och frågade varför jag var så seg.

Så seg på vadå? svarade jag förvånat, men förstod ganska snabbt att en twenty-something variant på viskleken hade ägt rum. Antagligen hade mitt relativt oskyldiga jo hon är rätt söt, passerat genom tillräckligt många läppar och öron, för att förvanskas till något med en mycket starkare innebörd.

Hur som helst var jag inte sen att ta till vara på situationen. Hon var ju som sagt söt, verkade vara trevlig och till råga på allt, intresserad! Jag är visserligen inte den kyskaste gossen i kapellet, men tillfällen som detta växer hur som helst inte på träd.

Så det pratades, dansandes och till slut började lysrören flimra, musiken dö ut och försiktigt undrade jag om hon ville följa med hem. Hon mumlade något om att hon visserligen skulle upp tidigt nästa morgon, men att hon gärna följde med ett tag.

Sen var det plötsligt en ny dag och jag vaknade med armen om henne. Eftersom jag ville framstå som en god värd, skuttade jag snabbt upp och började med frukosten. Sen gick allt ganska fort. Innan jag visste ordet av det hade hon dragit på sig kläderna, glidit ner i skorna och tryckt på knappen till hissen.

Där stod jag som ett frågetecken, med två ägg i stekpannan. Jag var rätt säker på att hon kvällen innan visat ett ganska tydligt intresse, för något som kanske skulle vara längre än en natt. Jag var ännu långt från en förälskelse, men hade definitivt inte haft något emot att träffa henne igen. Men den åsikten verkade alltså inte delas av henne.

Några dagar senare träffade jag en vän till henne och beslutade mig för att höra mig för lite om det som hänt. Hade hon bara varit ute efter en natt? Eller hade hon helt enkelt ångrat sig? Hade jag (hemska tanke) varit värdelös i sängen!? Som svar fick jag en isande blick och trettioelva skällsord, med den gemensamma innebörden av att jag var ett svin.

Återigen stod jag som ett frågetecken och en känsla av att något måste gått snett. Efter en lång stunds bedyrande om att jag inte alls var något svin, eller i alla fall inte insåg hur jag hade varit det, lyckades jag till slut klämma fram vad som hade hänt.

Hade inte du något du skulle göra nu på morgonen?

Jag hade slängt ur mig frågan från köket där jag stod och arbetade med den klassiska morgon-efter-sex-frukosten. Min nittonåriga hjärna var inte kapabel att inse att hennes ska upp tidigt imorgon, inte var ett faktum, utan bara ett kryphål för ångerrätt. Om det exempelvis skulle visa sig att jag tyckte hatthyllan var ett utmärkt förvaringsställe för använt toapapper, skulle hon bara kunna vända i dörren och säga att hon faktiskt skulle upp tidigt imorgon.

Jag har säkert betett mig som ett svin vid nu och då, men jag ser verkligen inte mig själv som ett svin! Jag menade det verkligen som en fråga för att säkerställa att hon inte glömt något viktigt. Jag menade det absolut inte så som hon tydligen hade uppfattat det. Som att jag spelat snäll och trevlig, lurat henne i säng, vaknat morgonen efter av en knorrande mage och sedan slängt ur mig ett syrligt hade inte du något du skulle göra nu på morgonen? som ett underförstått ska inte du gå snart? Måhända att det var klantigt sagt, okänsligt, inte särskilt mysigt osv, men jag menade det inte så!

Och inatt, sexochetthalvt år senare, minns jag. Och jag undrar alltså fortfarande om jag ska skratta eller gråta.

The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...

knäpp knappen knäppis

Hålen till de två knapparna i min uniformspiké har blivit så stora att knapparna alltid går upp, och bildar en slags jättte v-ringning. Jag går runt och ser ut som nån jäkla skogsraggare.

Mans-cleavage utan hår på bröstet. Som Kris-Kros med rättvända byxor. Reglementsvidrigt och fel. Fan.

syntax error is no more

Under helgen har min dator, med ovärderlig hjälp av Thomas, genomgått en extreme-makeover. Efter många timmars slit, där min del mest bestod av att brygga kaffe och nicka instämmande, så är burken bättre än ny.

Känslan av en nystart är svårslagen i mängd endorfiner mätt. Medan T med hårt rynkad panna slitit med inställningar, drivrutiner, grafikkort och allt vad det nu heter, har jag studsat runt och gnuggat händer av lycka, till den grad att jag har fått klagomål från grannarna och skavsår i handflatorna.

All skit är borta, allt är sorterat, allt är i ordning och pedanten i mig är helt slut av all upphetsning. Vem behöver sex när man kan få en omformatering?

happy fucking birthday

En vän till mig fyllde nyligen år. I samma veva flyttade även han och hans sambo till en ny lägenhet och allt skulle givetvis firas med stor balluns.

Dagen innan samlades vi som var inbjudna, för att försöka resonera fram en bra present till herrskapet. Vi har en tradition i kompisgänget av ogenomtänkta och ofta relativt sjuka presenter, men hade den här gången förhoppningar om att kunna hitta på något fyndigare.

Och tro på fan! Efter flera timmar av googlande, debatterande, telefonerande och priskollande, så kom vi faktiskt fram till ett bra alternativ. Det som gjorde det bra var dels att det kändes väldigt otippat, samt att det trots allt tänkande, fortfarande hade kvar en del av den, för gänget, klassiskt sjuka tonen.

Tyvärr kan jag i dagsläget inte avslöja vad vi till slut kom fram till, eftersom de lyckliga två ännu inte fått sin present. Risken finns nämligen att någon av dem råkar snubbla in här och läsa innan fredag. För det är då det smäller. Men jag kan publicera samma information som de fått, så kanske det finns någon som behagar sig på en gissning.

Klockan 17:00 nu på fredag, ska de infinna sig på en parkeringsplats i de centrala delarna av hemstaden. Där ska de möta upp en, för dem, okänd man vid namn Stefan. Kännetecken är en gul jacka, samt att han uppehåller sig bredvid en silverfärgad jeep. Till denna Stefan ska de överräcka ett plomberat kuvert som vi tillhandahållit och därefter följa hans order.

De har även fått instruktioner om att komma i oömma och varma kläder, samt att ta med sig följande:

Kamera, ombyte (underkläder), sax, visakort, anteckningsmatriel, mössa och vantar, ficklampa, solglasögon, badkläder, miniräknare, cyklop altenativt simglasögon, en innebandyklubba (ej boll), samt toapapper.

Idag ringde nämnde vän för att för trettioelfte gången försöka luska ut vad som egentligen var på g. Jag teg givetvis som muren. Behöver jag förresten säga att gissningar är välkommet, men att de som vet vad det handlar om gör bäst i att knipa igen? Nä, trodde inte det nej.