enligt logikens alla lagar...

...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.

Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.

Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.

Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.

Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.

Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:

I get by, with a little help from my friends.

skåror i min mentala dörrpost

Då och då slås jag av insikten av att något förändrats. Jag tänker på något som hänt för länge sen och inser plötsligt hur mycket som är annorlunda sen den gången. Hur lång tid som gått, värderingar, mitt sätt att se på saker.

Men jag märker sällan av det medans det sker. Visst, man ändras konstant, men nu pratar jag om de mer fundamentala förändringarna. Då man sammantaget kan konstatera att man inte längre är samma människa, som man var tidigare. De förändringarna man först ser i efterhand.

Men så är inte fallet nu. Jag vet inte vad det beror, eller vad jag är på väg emot, men något förändras. Jag kommer stå där och se mig själv i spegeln, om några månader, eller om ett eller flera år, och minnas något från nu och inse hur mycket något ändrades. Jag undrar vad det är.

"I was reading about how countless species are being pushed toward extinction by man's destruction of forests. Sometimes I think the surest sign that intelligent life exist elsewhere in the universe is that none of it has tried to contact us." - Calvin

där lammen tystnar

Man upptäcker mycket mer detaljer när bilens dåliga bromsar tvingar en att ta cykeln överallt.

Jag förstår att företaget i fråga syftade på dess geografiska position, men borde de inte ha tänkt igen innan de registrerade företaget och beställde skylten till entrén? Mitt Skin AB!?! Ja ja, jag fattar, läderprodukter. Men det blir lite väl mycket "hello Clarice" över det.

sätt honom tillbaks där han stod

Att för någon timme sedan låsa upp min ytterdörr är det i särklass tråkigaste jag gjort på hela sommaren. Vilket inte kan tolkas på något annat sätt än att det var en förbannat bra helg.

Annat kan man väl inte säga när man precis slagit personligt rekord i förälskelser. Jag skulle först gifta mig med Regina Spektor, en timme senare med Erykah Badu, och sen, mest av allt, med Annika Norlin! Dessutom hade jag redan på fredagen lovat bort mig själv till sångerskan i The Go! Team.

Sen kom ett sällsynt inslag av självinsikt och jag mindes plötsligt att jag var emot polygami och att det var fler som skulle ha något att säga om de planerade äktenskapen. Dessutom höjde väl knappast de leriga skorna, min genomsvettiga t-shirt, tonårsfyllan och avsaknaden av backstage-pass mina chanser. Så istället dansade jag tillbaka in till öltältet för att hålla lyckan flytande.

Tjugoelva blaskiga mellanöl och ett ekande bankkonto senare kan jag bara konstatera att det var ett uppdrag omöjligt att misslyckas med. Way out var right on!

knappen var garanterat röd

Det var pappa som sa det häromdagen.

Jag fick höra alla historier i somras. Historier av den sorten som inte får gå förlorade, som inte får dö ut. Jag fick som sagt höra dem alla i somras, men jag hade inte lagt ihop ett och ett.

Uncle Rudy, min farfars morbror, blev inkallad i tyska armén strax efter första världskriget. Det var väl knappast särskilt lockande efter att just ha upplevt ett världskrig från den förlorande sidan, så det var väl inte alltför överaskande att han så småningom tog sig ur armén och emigrerade till Kansas City, Missouri istället.

Men helt oskadd klarade han sig inte undan. En olycka i det militära ledde till att uncle Rudy fick steloperera sitt ena ben. Ett faktum som min pappa och hans bröder minns mycket väl, eftersom detta gjorde uncle Rudy till en högst ryckig chaufför. För att trycka ner gaspedalen kunde han nämligen inte bara vika ner foten som alla andra, utan fick istället flytta över och trycka ner hela sin kroppsvikt på pedalen. Det gick jäkligt fort och det var jäkligt ryckigt. Det gjorde helt enkelt ont att åka bil med honom, or so I'm told.

Uncle Rudy hette egentligen Rudolph och var alltså i grunden tysk. Han lärde sig prata engelska när han kom till USA, men det sägs att han aldrig blev kvitt sin brytning. Han använde sig också av uttryck som egentligen inte fanns, vare sig på engelska eller tyska, men som han helt enkelt tyckte lät passande i vissa situationer. Första gången han var och hälsade på i kalifornien och för första gången fick se Stilla Havet, lär han upphetsat ha ropat; Look! Look! Up over down there is den lake pacific!!!

Men det som är allra mest intressant i historien om uncle Rudy, är vad han tog sig till när han kom till USA. Han utbildade sig och började arbeta som skräddare. I sig kanske inte världens mest upphetsande yrke, men han var tydligen en duktig sådan. Bland hans kunder fanns nämligen president Harry S Truman.

Och det var som sagt min pappa som la ihop ett och ett häromdagen.

Den 9:e augusti 1945 tryckte den dåvarande presidenten av USA, Harry S Truman på knappen och släppte därmed atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Och han gjorde det högst troligt, iförd ett par byxor sydda av min farfars morbror uncle Rudy.

hur man förvånar sig själv

Jag vet, ja jag är etthundra procent säker!

Jag gick och la mig naken, bare-ass, helt och fullt näck igår kväll.

Ändå vaknade jag i morse med ett par jeans på.

vindstilla, varmt och ekande tyst

Jag blev plötsligt tvungen att påminna mig själv att andas. Det var förvånansvärt varma kvällsvindar som strök min något svettiga panna.

Att det kunde vara så skönt att cykla hade jag glömt bort. Min förmåga att bli lurad vid bilköp behöver alltså inte alltid leda till något negativt!

why the simpsons rule

Child Psychiatrist -
where imaginary friends come to die

varför du bör gå i ide

Nu är du alltså där, på en av tidsaxelns vändpunkter. När mer än ett år passerat sen sist. Sen sist det var på riktigt. När ensam inte längre är stark, utan mest bara är.

Inte svag, inte än. Men inte längre lika snabb att framhålla att du klarar dig bra på egen hand. Det är nu du sakta börjar inse att du mycket hellre vaknar bredvid någon, än går till sängs med någon.

Det är ett slags lugn, ett stillsamt konstaterande. Lugnet håller i sig i en månad eller två, sen börjar desperationen smyga sig på. Sen kommer perioden då texten i pannan uppenbarar sig, för alla utom dig själv. Singel & oroad över det.

I ungefär ett halvår, om mönstret har sin gång. Sen blir det lugnt igen. Uppgivenheten, den obrydda tidseran. Sen kanske du träffar någon. 2008.

Så som sagt, du har en eller två månader på dig att vistas bland människor. Sen kan du ta det lugnt. Håll dig inomhus, gå och lägg dig. Tills våren kommer.