En stjärna kallad Henry, av Roddy Doyle

"Till sist möts de, Henry Smart och Alfie Gandon. Jag tänker inte tala om hur det går"

Den avslutande raden i förordet, som just gett mig en snabblektion i irländsk historia. En försmak på det som snart ska skildras. Jag har fått läsa om människor jag fortfarande vet mycket lite om, namn jag bara i enstaka fall hört förut.

När jag läser det här har jag redan insett att det inte blir något tidigt uppvaknande nästa dag heller. Plötsligt brinner jag av längtan att lära mig mer om det irländska självständighetskriget och dess huvudpersoner. Jag bara måste få veta hur det går när Henry Smart träffar Alfie Gandon. Bara ett kapitel till.

"-Nu ska du bara luta dig tillbaka och tänka på Irland"

Sista raden i del två av fyra. De förväntningar som förordet orsakade är borta. De är redan uppflyllda med råge. Jag hade ställt in mig på en renoldad historisk roman och boken har visat sig vara mycket mer än så. Jag var inte alls beredd på de levnadsöden som de första delarna skildrar.

Huvudpersonen Henry Smart är en av de bäst beskrivna karaktärer jag någonsin läst om. Jag har full insikt i hur han tänker, hur han känner och framförallt vart han kommer ifrån. Men trots det har jag aldrig den blekaste aningen om vad hans nästa steg blir.
Vad det gäller irländarnas historia mår jag nästan dåligt. Jag avundas över att inte ha varit delaktig, att inte själv ha någon frihetskamp på min eller mitt lands repertoar. Kampen är långt ifrån ren och jag har fortfarande inte riktigt greppat alla orsaker till den. Men det är vilt och patriotiskt. Romantiskt och intensivt.

"Ännu en martyr för gamla Irland".

En av de sista raderna i boken, som sägs vara första delen i en planerad trilogi. Så vitt jag vet har inga fler delar kommit än. Jag har längtat efter nästa del i sju år nu. Jag fortsätter vänta.

"Om de däruppe tycks större är det för att ni själva står på edra knän. Res er!" - James Larkin

cheers darlin'

Nu: En Jameson i handen, irländsk musik på iTunes.

Snart: En Kilkenny i handen, irländsk musik på Irish Pub.

Sen: Efterfest med Damien Rice i hötalarna?

Happy St Paddys day to ya!

arbetsdag?

Kom till jobbet vid åtta i morse.

Drack kaffe.

Tittade på schemat.

Tog påtår.

Började diskutera huvudstäder i syd-amerika med kollegorna.

Skrev ut en lista på världens alla huvudstäder.

Frågesport om världens huvudstäder med arbetskamraterna.

Svarade i telefon.

Fikade (två mackor och en kaffe).

Korrekturläste ett PM.

Tittade in i verkstan.

Pratade lite om en säkerhetsplan.

Åkte och köpte lunch.

Åt lunch.

Drack kaffe.

Skjutsade kollegan till ett möte.

Slösurfade ett tag.

Gick ut i solen och läste igenom en utbildningsplan.

Pratade lite om utbildningsplanen.

Drack mer kaffe.

Funderade över eventuella ombyggnadtioner av anläggningen.

Drack inte kaffe, men däremot vatten.

Telefonsamtal.

Tittade på en hög med viktiga papper.

Funderade på att ta ut en komptimme eller två.

Duschade.

Tog ut en komptimme.

Åkte hem .

fram med hinken igen!

För två veckor sedan kommer min roomie hem och meddelar att hans avdelning på sjukhuset är satt i karantän pga vinterkräksjukan. Men tack vare desinfektion, avstånd och hypokondri lyckades vi ducka för smittan den gången. Nu händer det igen.

Den här gången är det Thomas som i bilen på väg till jobbet berättar att hans sambo Evelina har spytt hela natten. Eftersom jag inte har rättigheter att sätta var sig Thomas eller Evelina i karantän, så är det antagligen lönlöst att kämpa. Vi möts snart igen, käre Ralf.

kändisbloggar

På ett café någonstans i Los Angeles. Min farbror hade dragit med mig dit, eftersom det var enda stället i kalifornien som sålde te på lösvikt. Han gick in först och jag lunkade på i bakhasorna. En bit in står en kvinna lutad över ett bord och samtalar med någon. Precis när jag ska gå förbi sträcker hon på sig och vänder sig om. Kollisionen är oundviklig.

- Oh I'm so sorry, are you alright? Jag tittar upp, men får inte fram mer än ett -öhh. Framför mig, med sin hand på min axel, står inte så okänd hollywoodkändis. Min förvånade blick dröjer kvar någon sekund för länge för att inte passera pinsamhetströskeln. Till slut rodnar jag, sänker blicken, mumlar något ohörbart och snubblar vidare in mot kassan.

När vi kommer ut till bilen igen frågar min farbror om jag såg Jamie Lee Curtis där inne. Jag ville hävda att jag inte bara såg henne, utan dessutom samtalade med henne, men så värst mycket till samtal var det förstås inte.

den glider in

Idag upptäckte jag via webstats att någon hittat till min blogg genom att googla ordet "glidpotential". Jag skrev om kombinationen tjocksockar och parkettgolv. Det var säkert precis det som denna någon letade efter. Damn straight. Garanterat.

förbluffad

Hur ironiskt är det inte att min mobiltelefon inte kan stava till "sovmorgon"?

smärta...

...är att inte kunna röra på sig, eftersom varje liten rörelse sänder en outhärdlig smärta genom hela kroppen. Vi pratar inte aj aj, vi pratar AJ med så inihelvette stora bokstäver.

Jag tittar ner på foten, men ser inte något annat än en lätt blånad på vänster stortånagel. Men jag har nära, så nära, till tårarna.

Jag har haft många blånaglar genom åren, ett pris man betalar för att spela fotboll, men att de framkallar så här mycket smärta har jag nog aldrig varit med om.

Jag var i behov av en huskur. Jag prövar med klassikern, att glödga en nål och smälta hål i nageln för att släppa på trycket. Sagt och gjort. Fram med nål och tändare, glödga, smält. Men det ville sig inte. Jag lyckades inte utså smärtan för att ta mig igenom.

Istället grävde jag fram den minsta borr jag kunde hitta och borrade försiktigt genom att rulla borren mellan fingrararna.

Äntligen hål. Äntligen lite äckligt blod och var som sipprar ut. Äntligen minskar trycket och smärtan är inte längre lika outhärdlig.

Och om det inte framgick tidigare så ja, jag var nära att börja gråta. Av en blånagel.

time is contagious, everybodys getting old

"Time waits for no man".

Synd. För det där med att vara ung och häftig, men samtidigt rik och erfaren, är en ganska svår ekvation. För det är väl så man vill vara. Eller ja, på sätt och vis iallafall. Det finns få saker som är lika patetiska som "fifty-something-gubbar" som verkar tro att de fortfarande är arton. Så ska jag inte bli när jag blir stor. Men att ha packat med erfarenhet i bakfickan, ständigt fortsätta uppdateras och samtidigt ha nära till barnasinnet, det kan vara något.

"Barndomen är den enda tid i livet då vanvett inte bara tillåts utan förväntas av oss".

Nu för tiden behövs en fylla för att det ska vara socialt acceptabelt att exempelvis handvolta på en betongmur. Även om alkoholen antagligen behövdes för att överhuvudtaget våga prova, i just det fallet, (med betoning på fallet, jäklar va ont det gjorde). Men bättre exempel kanske är spontansång, dans eller att hoppa i vattenpölar.

Helst av allt vill man framstå som världsvan och lugn, men samtidigt tokrolig och galen. Hur fan ska man få tiden att räcka så att det går ihop?

när du vadå?

Vännerna hemifrån kom och hälsade på. På väg ner stannade de för att äta. När burgarna var uppätna och läsken slut tänkte de fortsätta färden, men hittar då inte bilnycklarna. Chauffören frågade de andra om någon av dem tagit bilnycklarna, men alla slog ifrån sig. De gick ut till bilen för att se om han kanske lämnat dem i bildörren. Sanningen visade sig vara värre än så.

Nycklarna var inte bara kvar i bilen. De satt i tändningslåset och bilen var fortfarande igång.

Nu var bara frågan hur de skulle ta sig in i den låsta bilen. De hade ju noggrant sett till så att alla dörrar var låsta eftersom bilen var full med ägodelar. Men när man ryckte i dörrarna visade det sig att en av dem hade ignorerat ordern och lämnat sin dörr olåst.

De tog sig alltså in i bilen. Frågan är bara varför ingen annan hade gjort det under de 45 minuter bilen lämnats olåst och obevakad. Ett gratis smörgåsbord för alla biltjuvar.

Men de kom fram och helgen blev fantastisk, med allt sånt som hör en grabbhelg till.

Vid en genomgång i morse visade det sig att vi allihop hade stannat till på statoil på vägen hem från nattklubben. Varenda en av oss hade i olika omgångar, på ett eller annat sätt skämtat/jävlats med kassörskan, ovetandes om varandra. Hon måste haft en kul natt.

Helgens citat: "jag upptäckte det när jag rakade röven i kroatien".