ner som en pannkaka, upp som en sol

En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.

En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!

Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:

Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)

sweet update

Filmfitta!

Som en vän till mig uttryckte det, under sin avvänjningsperiod för att sluta säga könsord. Planen var att istället för f-ordet säga film, eller om det kanske var filmstjärna. Resultatet var väl sisådär och istället myntades en ny svordom.

Hur som helst så råkade samma ord alldeles nyss trilla ur min egen mun, när jag gjorde upptäckten att paketet med Bragokex i skafferiet inte alls var ett paket Bragokex, utan istället ett paket Mariekex. Mariekex?!

Det har alltid varit en gåta för mig varför de överhuvudtaget tillverkas. Jag menar inte att de är totalt fruktansvärda, men vad är de? För de är inte heller särskilt goda, de innehåller inget sött eller sliskigt, de ser inte goda ut. Mariekex är tråkiga. De är kak- och kexvärldens svar på vita t-shirtar utan tryck. De finns där, men ingen är särskilt intresserad av dem.

Tills nyss visste jag inte heller vem eller vilka som skulle kunna tänkas köpa ett paket Mariekex. Men nu vet jag. Det är sånna som jag. Stressade shoppare med halvtaskig uppfattningsförmåga. Inte för att Bragokex är särskilt mycket mer beundransvärda, men de är i alla fall söta.

Kvällens sötsug fick istället dämpas med ett glas mjölk med sinnessjukt rågade mått med Oboy. Inte fy skam.

anaflapet

En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.

Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.

Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.

Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!

Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.

music for the road

Radion bjöd bara på tveksam underhållning. Tystnad kändes inte heller som något bra alternativ. Istället stannade jag på en rastplats och började gräva bland kassetterna. Blandband med lika många år på nacken, som bilstereon utan cd.

Etiketterna skvallrade om ömsom vin, ömsom vatten. Sixties, Silverchair, Antonio Carlos Jobim, Belle and Sebastian, West-Coast Hip-Hop, Mora Träsk, och bland mycket annat, även ett tomt fodral till Bröderna Lejonhjärta.

Till slut blev det ett mixband med bland annat Lauryn Hill och Billie Myers som fick ackompanjera min resa åt vad som ikväll kändes som fel håll. Hem fast bort.

937

The seven-storey building. Huset där fem bröder växte upp. Även om ingen växte upp.

De fem bröderna som, trots en uppenbar medelålder, hänger fast vid barnasinnet likt en sugfisk på en valmage. Bröder som var, är och förblir pojkar.

Pojkar som smitit från ordningsmakten i ett flertal länder. Pojkar som periodvis livnärt sig på inget annat än öl och gräs. Pojkar som hittade flickor i sverige, i tyskland, i belgien, i mexico, men bara en på hemmaplan.
Bröder som gett sin mor barnbarn på olika kontinenter. Barnbarn som hitills i de allra flesta fallen, visat sig vara just; pojkar.
Dessa yngre pojkar kommer aldrig bli kvitt den egenskap som stenhårt präntas in i dem, av de fem äldre pojkarna. Den dåliga och omogna humorn. Undertecknad är ett levande bevis.

"Promise not to laugh when you get here and walk through the door, but your other uncle has gained about 200 pounds, but he doesn't like it when people notice."

Där är släktbanden som allra tydligast.

937. Huset står där än. Trots jordbävningar. Trots de fem vilda bröderna och deras vilda barn. Där jag konstigt nog är hemma. Trots nästan tusen mil i avstånd.

norrbotten

Frisk luft. En kall sjö. En lägereld. Kall öl. Kliché. Men fan va underbart.

Det var en förfallen brädhög på pålar. Ett gammalt lapphäbre byggt för förvaring någon gång på sjutton- eller artonhundratalet. På platsen min morfar växte upp på. Och hans förfäder innan det. Som min mamma förvandlade, renoverade och inredde.

"Det är hit man kommer när man kommer hem" - Euskefeurat.

Bilden och alla rättigheter tillhör min lilla mor, vänligen respektera äganderätten.

en cysta fattigare

Bubba. Han i Forrest Gump. Min underläpp härmar hans. I storlek vill säga. Jag blöder lite också. Och dreglar. Skulle jag vara tvungen att prata nu skulle jag läspa. Nu börjar bedövningen släppa. Aj.

reflekterande profilering

Några korta rader om dig själv. Vad skriver man? I ännu en presentation, ännu en sammanfattning, ännu en profilering.

Titel?! Använder vi fortfarande dem? Dog inte de ut med telefonkatalogen på nittiotalet?

Vad vill de veta? Familjeförhållande, intressen eller dåliga vanor?

Eller ska jag berätta att jag älskar akustiken i trapphus. Att jag helst skulle vilja sitta där ute, på min femte våning, med gitarren i händerna. Med ekot. Där ljudvågorna rullar.

Vad vill jag egentligen berätta? Vad kan jag berätta? Vad vet jag?

Referenser kanske är nyckeln. "Skapa din historia, men låt andra berätta den." En inte så sanningsenlig ödmjukhet, eftersom jag bestämmer vem som ska refereras.

Men jag är mer än en ålder, ett kön, en titel. Tre rader fri text fyller inte igen luckorna.


(Musiken kanske säger mer än orden: Malcom Middleton - A Moaning Shite)

kvartövertvå bekännelser

Welcome to my humble house of madness.

Jag är relativt onykter, (definera relativt!). Men jag är hemma. Ett gott tecken om något.

Nu får det vara nog. God natt. Don't let the bedbugs bite.

sten i glashus

Jag både skrattar och ryser när jag läser det här.

Först skrattar jag när jag tänker på de bergskedjor sverigedemokraterna har kastat omkring sig, i små små akvarium. Sen ryser jag, när jag funderar över varför det är så här.

Att inte kunna hantera sin personliga ekonomi är ett handikapp. Ett handikapp som vi har alldeles för dåliga metoder att handskas med. Folk med betalningsanmärkningar och skulder till kronofogden, hamnar tillsammans med sjukpensionärer ofta på botten av samhället.
Och det är ofta där extrema åsikter växer och frodas. Där det logiska sinnet sviker och man istället börjar leta efter andra att skylla på. Och visst, sett ur ett större perspektiv är det samhällets fel att människor fastnar i bidrags- och skuldträsket.

Men min poäng är att det var när det stod som sämst till för folket, som nazismen kom fram i Tyskland. SD blir större och större för varje val. Vi har det väl knappast lika illa som tyskarna under 20- och 30-talet, men klyftorna ökar. Och i förlängningen, blir åsikterna extremare.

Sverigedemokraterna skyller på invandrarna. De säger att invandrarna är bidragstagare och maxutnyttjare av välfärdssystemen. Och det värvar man röster på. Många röster. Samtidigt som de folkvalda själva lever på bidrag. Det smakar illa.