misread

Kom att tänka på ett gammalt minne som jag inte riktigt kan ta ställning till. Har tillräckligt med tid passerat för att kunna skratta åt det, eller bör jag fortfarande skämmas?

Det var för sexochetthalvtår sedan och började med att jag slängde ur mig en kommentar i stil med; jo hon är rätt söt. Några dagar senare, på ett fullpackat dansgolv, kliver tjejen i fråga in framför mig. Jag hade aldrig förut pratat med människan, men nu stod hon plötsligt där och tog ett stadigt tag om mina händer och frågade varför jag var så seg.

Så seg på vadå? svarade jag förvånat, men förstod ganska snabbt att en twenty-something variant på viskleken hade ägt rum. Antagligen hade mitt relativt oskyldiga jo hon är rätt söt, passerat genom tillräckligt många läppar och öron, för att förvanskas till något med en mycket starkare innebörd.

Hur som helst var jag inte sen att ta till vara på situationen. Hon var ju som sagt söt, verkade vara trevlig och till råga på allt, intresserad! Jag är visserligen inte den kyskaste gossen i kapellet, men tillfällen som detta växer hur som helst inte på träd.

Så det pratades, dansandes och till slut började lysrören flimra, musiken dö ut och försiktigt undrade jag om hon ville följa med hem. Hon mumlade något om att hon visserligen skulle upp tidigt nästa morgon, men att hon gärna följde med ett tag.

Sen var det plötsligt en ny dag och jag vaknade med armen om henne. Eftersom jag ville framstå som en god värd, skuttade jag snabbt upp och började med frukosten. Sen gick allt ganska fort. Innan jag visste ordet av det hade hon dragit på sig kläderna, glidit ner i skorna och tryckt på knappen till hissen.

Där stod jag som ett frågetecken, med två ägg i stekpannan. Jag var rätt säker på att hon kvällen innan visat ett ganska tydligt intresse, för något som kanske skulle vara längre än en natt. Jag var ännu långt från en förälskelse, men hade definitivt inte haft något emot att träffa henne igen. Men den åsikten verkade alltså inte delas av henne.

Några dagar senare träffade jag en vän till henne och beslutade mig för att höra mig för lite om det som hänt. Hade hon bara varit ute efter en natt? Eller hade hon helt enkelt ångrat sig? Hade jag (hemska tanke) varit värdelös i sängen!? Som svar fick jag en isande blick och trettioelva skällsord, med den gemensamma innebörden av att jag var ett svin.

Återigen stod jag som ett frågetecken och en känsla av att något måste gått snett. Efter en lång stunds bedyrande om att jag inte alls var något svin, eller i alla fall inte insåg hur jag hade varit det, lyckades jag till slut klämma fram vad som hade hänt.

Hade inte du något du skulle göra nu på morgonen?

Jag hade slängt ur mig frågan från köket där jag stod och arbetade med den klassiska morgon-efter-sex-frukosten. Min nittonåriga hjärna var inte kapabel att inse att hennes ska upp tidigt imorgon, inte var ett faktum, utan bara ett kryphål för ångerrätt. Om det exempelvis skulle visa sig att jag tyckte hatthyllan var ett utmärkt förvaringsställe för använt toapapper, skulle hon bara kunna vända i dörren och säga att hon faktiskt skulle upp tidigt imorgon.

Jag har säkert betett mig som ett svin vid nu och då, men jag ser verkligen inte mig själv som ett svin! Jag menade det verkligen som en fråga för att säkerställa att hon inte glömt något viktigt. Jag menade det absolut inte så som hon tydligen hade uppfattat det. Som att jag spelat snäll och trevlig, lurat henne i säng, vaknat morgonen efter av en knorrande mage och sedan slängt ur mig ett syrligt hade inte du något du skulle göra nu på morgonen? som ett underförstått ska inte du gå snart? Måhända att det var klantigt sagt, okänsligt, inte särskilt mysigt osv, men jag menade det inte så!

Och inatt, sexochetthalvt år senare, minns jag. Och jag undrar alltså fortfarande om jag ska skratta eller gråta.

The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...

knäpp knappen knäppis

Hålen till de två knapparna i min uniformspiké har blivit så stora att knapparna alltid går upp, och bildar en slags jättte v-ringning. Jag går runt och ser ut som nån jäkla skogsraggare.

Mans-cleavage utan hår på bröstet. Som Kris-Kros med rättvända byxor. Reglementsvidrigt och fel. Fan.

syntax error is no more

Under helgen har min dator, med ovärderlig hjälp av Thomas, genomgått en extreme-makeover. Efter många timmars slit, där min del mest bestod av att brygga kaffe och nicka instämmande, så är burken bättre än ny.

Känslan av en nystart är svårslagen i mängd endorfiner mätt. Medan T med hårt rynkad panna slitit med inställningar, drivrutiner, grafikkort och allt vad det nu heter, har jag studsat runt och gnuggat händer av lycka, till den grad att jag har fått klagomål från grannarna och skavsår i handflatorna.

All skit är borta, allt är sorterat, allt är i ordning och pedanten i mig är helt slut av all upphetsning. Vem behöver sex när man kan få en omformatering?

happy fucking birthday

En vän till mig fyllde nyligen år. I samma veva flyttade även han och hans sambo till en ny lägenhet och allt skulle givetvis firas med stor balluns.

Dagen innan samlades vi som var inbjudna, för att försöka resonera fram en bra present till herrskapet. Vi har en tradition i kompisgänget av ogenomtänkta och ofta relativt sjuka presenter, men hade den här gången förhoppningar om att kunna hitta på något fyndigare.

Och tro på fan! Efter flera timmar av googlande, debatterande, telefonerande och priskollande, så kom vi faktiskt fram till ett bra alternativ. Det som gjorde det bra var dels att det kändes väldigt otippat, samt att det trots allt tänkande, fortfarande hade kvar en del av den, för gänget, klassiskt sjuka tonen.

Tyvärr kan jag i dagsläget inte avslöja vad vi till slut kom fram till, eftersom de lyckliga två ännu inte fått sin present. Risken finns nämligen att någon av dem råkar snubbla in här och läsa innan fredag. För det är då det smäller. Men jag kan publicera samma information som de fått, så kanske det finns någon som behagar sig på en gissning.

Klockan 17:00 nu på fredag, ska de infinna sig på en parkeringsplats i de centrala delarna av hemstaden. Där ska de möta upp en, för dem, okänd man vid namn Stefan. Kännetecken är en gul jacka, samt att han uppehåller sig bredvid en silverfärgad jeep. Till denna Stefan ska de överräcka ett plomberat kuvert som vi tillhandahållit och därefter följa hans order.

De har även fått instruktioner om att komma i oömma och varma kläder, samt att ta med sig följande:

Kamera, ombyte (underkläder), sax, visakort, anteckningsmatriel, mössa och vantar, ficklampa, solglasögon, badkläder, miniräknare, cyklop altenativt simglasögon, en innebandyklubba (ej boll), samt toapapper.

Idag ringde nämnde vän för att för trettioelfte gången försöka luska ut vad som egentligen var på g. Jag teg givetvis som muren. Behöver jag förresten säga att gissningar är välkommet, men att de som vet vad det handlar om gör bäst i att knipa igen? Nä, trodde inte det nej.

coraçao

Det sitter där, något till vänster om mitten.
Jag har ingen kontroll över det.

Det är lättpåverkat, det är passionerat. Det visar tydligt när något är värt att älska, värt att dela med sig av.

Musik, vänskap, text, så mycket som får det att skena.

Det är vältränat. Kan pumpa i tid och otid, ta mig upp för backar, från hörnflagga till hörnflagga.

Men så ibland rusar det, för tidigt. När jag fortfarande vill mer,
när jag borde orka mer.

Och ibland är det tjurigt, grått, kallt. Reagerar inte när det borde. Fast jag lovordar och säger att alla tecken är rätt, så sätter det sig emot. Hur mycket jag än ber det rusa.

För det sitter där, något till vänster om mitten.
Och jag har ingen kontroll över det.

nattåget söderut

Jag skulle bara en liten bit och kommer strax sova i min egen säng. Men jag satt i en vagn full med resenärer som hade en tuff natt framför sig. En natt i stolar där redan tusentals rumpor suttit. Stolar med järnhårda avgränsningar och snålt tilltagen lutning. En äldre kvinna till höger om mig frågade, med viss desperation i rösten, konduktören om det fanns lediga ligg- eller sovplatser. Svaret var nej, det var fullt över allt. Kvinnan suckade men verkade ändå vara vid gott mod.

Hon tillhörde ett sällskap jag inte blev riktigt klok på. De var sammanlagt fyra äldre människor i sektionen till höger, och de verkade alla höra samman med två barn som satt längre bort i vagnen. Barnen verkade dessutom höra ihop med en asiatisk kvinna som satt i en annan sektion. Och alla verkade vara nära till det unga paret som satt i min sektion. Bakom min rygg stod dessutom en barnvagn, med det unga parets relativt nyfödda dotter. Och när bebisen så småningom vaknade och pappan plockade upp henne för att få henne att somna igen, upptäckte jag att barnet verkade ha liknande ursprung som den asiatiska kvinnan längre bort. Men barnet tillhörde tydligt det unga paret.

Jag satt där och försökte tolka signaler och lista ut sambandet mellan alla dessa människor, men fick inte alls ihop det. Att barnet var adopterat var lätt att förstå, men jag kunde ändå inte undgå att fantisera ihop någon slag surrogat-historia med kvinnan längre bort i vagnen. Och vilka tillhörde de andra barnen? Alla de till höger var alldeles för gamla för att vara deras föräldrar och paret vid mig, var alldeles för unga. Barnen hade inte heller några som helst asiatiska drag, men behandlade bebisen som om det var ett syskon.

Jag blev som sagt inte klok på det, men kunde i alla fall konstatera, där jag plötsligt satt med bebisen i min famn, som den nyligen utsedda barnvakt jag var, att nattåget ibland kan vara en plats för intressanta skådespel. Men medan tåget rullar vidare söderut och det stora, svårbegripliga sällskapet kämpar med nackstöden, är jag hemma igen, med min säng bara ett par meter bort. God natt.

disträ

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"

bara en tanke

Tandlös, skallig och krävande.
Så började man, och så kommer man,
om allt går som det ska, också att sluta.

kick-off

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

enligt logikens alla lagar...

...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.

Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.

Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.

Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.

Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.

Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:

I get by, with a little help from my friends.