k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!

överhäng

Men inget som tre dagar vid den svarta sjön inte kan råda bot på.

Så efter en häktisk midsommardag/natt med arbete, krånglande bil, trettio stressade mil på E4:an, lite vin, lite öl och lite vänner, så tar Storey ytterliggare ett steg norrut.

Så farväl civilisationen. I'm off to where no one can reach me, till skogs kamrater! I'll see you on wednesday.

den längsta dagen

Överallt läser man om planer för-, resor till- och drömmar om midsommarfiranden. Själv ska jag arbeta. Visserligen självpåtaget, men jag passar ändå på att tycka lite synd om mig själv. Hade inget planerat, inga inbjudningar, inga egna initiativ.

En midsommarafton utan riktiga planer riskerar annars leda till samma känsla som vid en majbrasa, där alla i folksamlingen utom en själv tillhör ett par. Som om man använt någon annans biljett för att komma in, till en föreställning riktad mot en helt annan målgrupp än den man själv tillhör.

Så när chansen att jobba midsommar, och istället slippa jobba på julafton dök upp, hög jag likt en korkad mört i viken nedanför mammas hus. Familjen då före festen nu, antar jag.

Så ta gärna en besk droppe extra för min skull, om du känner för det. När fredagskvällen kommer skålar jag i mineralvatten.

Botten upp och glad sommar!

hårt mot hårt

En vän har idkat närkontakt med ett motståndarknä under en fotbollsmatch. Eftersom jag inte längre bor i min hemstad hade jag helt missat händelsen, utan fick istället läsa om den i nätupplagan av hemstadens tidning.

Han hade tydligen fått en smäll fem minuter innan halvtid, spolat lite vatten på huvudet och fortsatt spelat. Under pausen hade han frågat sin tränare vad ställningen var och var de befann sig. Sen frågade han igen, och vips var han på väg till akuten.

Jag skickade följande sms för att kolla hur det var med honom:
- Hör rykten att du uppträtt förvirrat och osammanhängande. Det ska tydligen vara konsekvensen av hånglande med ett norrbottniskt knä. Har du någon kommentar?

Jag får svaret:
- Vem är du?

Jag har roliga vänner.

politik

Hjärnan spänner över båda sidor, men hjärtat sitter till vänster.

if you get a feeling next time you see me, do me a favor and let me know

Ibland får man för sig att man känner någon. Någon av dem man hälsar på nästintill varje dag. Ibland kanske man till och med får för sig att man tycker om någon. För en åsikt, för en musiksmak, för ett sätt med ord. Allt det här utan att egentiligen veta någonting om den riktiga personen. Den där bakom filtret av ettor och nollor.

Vid varje besökstillfälle får man ett intryck av vad de gjort, hur de mår, vilka de är. Tror man. Men vad vet man egentligen? Vissa kanske är så utelämnande att man ser rakt in i dem. Andra kanske bara är karaktärer, ingenting mer än sitt alias, ingenting mer än sin fantasi. Och alla överdriver de, förskönar och förvärrar.

Man kanske stått axel mot axel med någon, utan att veta om det. Utan att ens kunna drömma att personen man ser, hör ihop med någon av dem. Någon gång kanske man ser eller hör någon prata, och blir övertygad om att det bara måste vara den eller den. Det hade varit rätt intressant.

Elliott Smith - Oh well, Okay

apparently a nice young man

Häromdagen sprang jag på en granne i tvättstugan. Nivån på min tvätthög hade vida överstigit vad som kan ses som accepterat, men alla tvättider var uppbokade en vecka framöver så jag smög ner i tvättstugan i hopp om att kunna klämma in mig och min tvätt mellan två inbokade. När jag klev in stod hon där och vek sin tvätt. Siv.

Siv är väldigt noga med att städa efter sig i tvättstugan. Hon till och med torkar ur insidan av tvättmaskinen. Sen svabbar hon golven och spolar ur tvättmedelsfacken.

Hon stirrade förvånat på mig och min tvättkorg, tittade ner på sin klocka och fick ett ansiktsuttryck som hade kunnat tillhöra Kenny Starfighter. Hon frågade barskt med typiskt dagens ungdom-röstläge vad jag gjorde där. Jag förklarade min något prekära situation och undrade om jag eventuellt kunde få ta över maskinerna efter henne.

Jag måste ha uttryckt mig väldigt fint, för det kan knappast ha varit mitt utseende. Orakad med morgonfrilla, slitna jeans och en gammal tränings t-shirt utstrålar väl inte direkt svärmorsdröm, men hon fick plötsligt ett mycket vänligare ansiktsuttryck, tillät mig att ta över tvättiden och började prata.

Hon pratade och pratade som om hon precis brutit mot ett femtio år gammalt tystnadslöfte. Hon berättade om när hon flyttade in i huset när det var nybyggt, om sitt arbete innan pensioneringen, om sin lägenhet, om sina vänner. Det var kort sagt väldigt underhållande.

När jag, utan att hon bett mig, rensade luddfiltret i torktumlaren, var hon nära att svimma. Nämen inte behöver du... Nämen? Nä, vilken trevlig ung man! Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn sken hon om möjligt upp ännu mer, för tydligen bar jag samma namn som ett av hennes barnbarn. Hon frågade vilken lägenhet jag bodde i och när jag berättade att jag bodde längst upp utbrast hon; ahh, ateljevåningen!

Ateljevåningen. Det rullar finfint på tungan. Jag bor gärna i ateljevåningen. Jag bor gärna granne med Siv.

maybe I can sleep in?

En säng ska, förutom mjuk och skön, framförallt vara sval. Temperaturen är viktigast. Sval när man lägger sig i den, för att sedan långsamt söka samma temperatur som kroppen, någon grad i taget. Men det får inte bli för varmt. Hinner man inte somna fort nog, bör den vara stor nog att fortfarande ha en del som ännu inte värmts upp.

En säng ska överhuvudtaget inge känslan av trygghet. Varje gång man går och lägger sig bör sängen vara så välkomnande att man frågar sig varför man inte gick och la sig tidigare.

Ens egen säng är alltid bäst. Med grunda osynliga avgjutningar där man oftast placerat sin tyngd. Men även en ovan säng kan vara bra. Bara den är sval.

Ironiskt att jag har såpass bestämda åsikter i ämnet. Sömn har alltid varit ett problem för mig. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft svårt att gå och lägga mig, svårt att bli trött, svårt att somna. Oavsett säng. Vänder, vrider, väser.

Eftersom samhället inte har samma dygnsrytm som mig har det alltid inneburit ett problem. Nästintill varenda kväll/natt känner jag stressen för att gå och lägga mig. Nästintill varenda kväll/natt säger kroppen ifrån. Alfons Åberg reinkarnerad. Jag ska bara...

Problemet ligger såklart i att lika pigg som jag är på nätterna, är jag trött på morgnarna. Mina system fungerar inte som de ska förrän det är kväll igen. Och då blir det samma visa igen.

Inatt skulle jag bara läsa lite. Och innan det var färdigt, även bara skriva lite. Men nu säger plötsligt kroppen ifrån. Det är dags. Jag har en bra bok också. Varför gick jag inte och la mig tidigare?

dansk dynamit och åskadarskit

Ja herredjävlar vilken match!!!

Monsteröppning, 0-3 överläge Sverige, monsterkollaps, 3-3, monsteridioti och skandal, 0-3 igen, svensk seger!

Jag hade en snittpuls på över 200 de sista tio minuterna. Fotboll när den är som bäst och sämst på samma gång.

Medveten om att jag till stor del antagligen skriver inför fotbollsblinda ögon. Men de som missade kvällens match missade mer än bara en match. Kamp, spänning, krig och skandal. Det omöjligt bli mer intressant. En match och en skandal utan överord.

Tar en whiskey till vettja! Väl mött.

ner som en pannkaka, upp som en sol

En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.

En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!

Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:

Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)