morgnarnas relativitet

Hon är sex år gammal och går alltså i förskoleklass. (En klass som för övrigt heter F-1A, uttala den utan att sätta morgonkaffet i halsen.) Hon går förskoleklass och borde följaktligen inte ha hunnit bli särskilt skoltrött än. Inte "jag går på högstadiet och det finns annat jag vill göra-trött." Inte heller "jag hänger i cafeterian en timme sen struntar jag i gymnasiet-trött". Istället syns det på henne hur roligt hon har på skolan och hon har heller inte särskilt bråttom därifrån när man hämtar henne. Men det trots allt tecken som pekar på en något prematur akademisk matthet.

För det första så verkar någon ha lärt henne att det är coolt att påstå att skolan är tråkig, eller som hon uttrycker det; bajstråkig. Sist men inte minst så har vi då det tydligaste tecknet: morgnarna. För varför skulle annars den unga kvinnan protestera så högljutt på måndag-fredagmorgnar, när hon sedan väljer kvittra glatt redan kvart i sju på både lördag och söndag. Kvart I sju. Kvart I flippin' sju.

Dessa numera vetenskapligt fastslagna rutiner ledde till att jag igår kväll släckte lampan i förvissningen om att jag åtminstone skulle få sova tills väckarklockan skulle ringa tio över sju i morse. En i jämförelse med helgen väldigt human tid. Fråga mig inte hur jag i just den stunden kunde glömma hon som snart ska fylla ett. Orutin eller förvirring, you tell me, men klockan var kvart i sex när hon satte igång. Kvart i sex.