jesus, björnen och påskharen

Jag kan föreställa mig att känslan motsvarar ungefär det en trött björn känner när den kryper upp ur sitt vinteride. Skillnaden är väl att idet som björnen kommer från tycks vara ganska bekvämt, vilket jag inte kan påstå gäller för mitt dito. I mitt fall handlar det nämligen inte om en varm, gossig och trygg sovplats, skyddad från omvärlden. Nej för mig har det handlat om en av svett sjöblöt, men ändå gåshudsframkallande kall plats, snarare isolerad än skyddad från omvärlden. Men om det finns någon trött björn som kliver upp ur idet idag, sträcker på nacken och stirrar vårsolen i ansiktet, så tror jag att vi känner ungefär likadant. Åh fan, det är alltså så här det känns att vara vaken!

Det jag försöker beskriva på ett överdrivet romantiserat sätt är alltså att jag spenderat veckan med feberfrossa och paniksvettningar. Jag har kallat det för influensa men det är måhända inget annat än en vanlig förkylning i strid med ett ovanligt svagt immunförsvar. Men jag struntar egentligen i diagnostiseringen. Jag har känt mig sjuk som en svan i ett hav av råolja, punkt jävla slut.

Hur som helst, när jag för tredje natten i rad var tvungen att stiga upp någon gång mellan tre och fem, enbart för att ge täcket och kuddarna en chans att torka, råkade jag se mig själv i badrumsspegeln. Ögonen som tittade tillbaka på mig hade mer gemensamt med Rentons ögon under hans värsta avtändning, (Trainspotting, bebis i taket, huu) än med mina egna.

Jag är otrolig (dvs icke troende) och ändå kan jag lätt identifiera det något bibliska i att jag nu återuppstår på den tredje dagen. Killen i bibeln somnade visserligen in idag och återuppstod på påskdagen, men när till och med de troende erkänner att bokskrället är lite väl mossig för att följas slaviskt, så ska väl jag inte behöva bry mig. Nej istället tänker jag späka mig själv i duschen och sedan bege mig till arbetet som jag hoppas orka med nu. Med mig till tar jag påsen med fruktbarhetssymboler i choklad och när kollegorna kastar lystna blickar ska jag säga: ask, and it will be given you.

Så från att magen inte reagerat på någonting på väldigt länge så hugger det plötsligt till dubbelt. Under samma vecka. Jag väljer så småningom att låta båda vara och funderar sen på om även känslostormar i vattenglas kan vara livsfarliga.

how you doin'

Måndag morgon och jag går hem från jobbet. Om dagen står skrivet bland annat regn, dimma och tvättid och det fan så nära att melankoli-estradören i mig vaknar till liv. Men icke.

För på en av dörrarna i min trappuppgång hänger idag en plastpåse. På påsen står det You Look Great! i stora färgglada bokstäver. Jag stannar upp, fokuserar blicken på dörrens titthål, säger well thank you. Sen skakar jag på huvudet åt mig själv och går vidare upp mot min lägenhet.

New Romantic - Laura Marling (My Manic And I - EP)

nittonhundraåttiosju

Jag läste det här och tänker på att jag antagligen fick flerdubbelt på min förra lön, mot för vad min mamma tjänade nittonhundraåttiosju. Hon var ensam med mig då och när jag tänker på dagen med cirkusen tjocknar vätskan i mina ögonvrår.

Jag hade sett någon av de hundratals affischer som satt upptejpade över hela stan och sen tjatat om det tills mamma inte längre kunde stå emot. Det var sommar och stadsdelen var tömd på allt vad lekkamrater hette, så det var troligtvis medlidandet som fick mamma att trots allt sätta sig på bussen med mig. Hon, eller vi, hade inga pengar men jag ville gå på cirkus. Den sista hundralappen fick gå till tanten i biljettkassan.

När föreställningen var över var jag helt utpumpad av glädje och fascination och mamma insåg att det inte var något alternativ att promenera hem. Hon var stark och van att hantera en trött och bångstyrig femåring, men att göra det i åtta kilometer var en annan sak. Problemet var bara att dagen var rödmärkt i almanackan och på den tiden betydde det att inga bussar rullade efter fem. Situationen löste sig inte förrän en godhjärtad taxichaufför kunde tänka sig att skjutsa oss till ett rabatterat pris, som han dessutom beviljade kredit på.

Mina egna minnesbilder av den här dagen är något suddiga, men jag har pusslat ihop bitarna med detaljer från mammas fragmentariska minne. Men hur väl jag minns de dansande elefanterna eller den godhjärtade taxichauffören är inte särskilt intressant. Det som fascinerar mig är att det alltid var så här. Det fanns aldrig några pengar, men jag minns trots det inte min barndom som det minsta fattig. Nog minns jag att det fanns leksaker jag ville ha men aldrig fick, men att jag och mamma i princip ständigt befann oss under existensminimum är inget som alls reflekterar min egen bild av barndomen.

Visst är det fler från min gamla lekpark än från den genomsnittliga sandlådan som gått ner sig i diverse träsk, men för min del har det ändå gått rätt bra. Det är mammas förtjänst och tyvärr kan jag varken skicka pengar genom tiden eller tacka henne nog. Det jag kan göra är att försäkra henne att jag alltid haft det bra, jag upplevde inte kriserna.

Backspegeln du påstår att du inte vågar titta i, den tittar jag i hela tiden. Där syns bara en lycklig barndom.

dra mig baklänges

Buildings & Mountains - The Republic Tigers

also known as

Jag tvingade mig själv att korrekturläsa kvittot eftersom summan översteg de vildaste av fantasier. Det mesta verkade stämma överens med verkligheten men hur jag än letade i kassarna kunde jag inte hitta den "äkta grek" som jag enligt kvittot hade betalat 21,90 för. Efter idogt funderande kom jag till slut på vad det var, men jag lämnar svaret hängande ett tag.

Vad hade jag köpt som på kvittotexten presenterades som "äkta grek"? En ekologisk morot till den eventuella vinnaren (MorEKO enligt kvittot).