hundöron och blodkroppar

Får man göra hundöron? Någonstans i bakhuvudet ekar mammas ord att man inte får det. Att det på något sätt är en skymf mot författaren. Att hon eller han skulle tycka att man förstörde deras verk. Men jag gör det ändå. Jag viker in hörnet, jag märker boken. Och varje gång känner jag ett stygn av dåligt samvete.

Men det är ju min bok nu! Jag har betalat för den. Och om jag viker en sida är ju det snarare ett tecken på att jag vill fortsätta läsa, än att jag inte bryr mig om papprets välbefinnande. Och om jag läser en bok för en andra gång, så tycker jag om att upptäcka när ett hörn varit vikt. Att se hur långt jag kom den gången, innan tröttheten gjorde orden dyslektiskt otydliga. Bokmärken då? Näe, jag vägrar. De är klumpiga. De ramlar ur när man råkar riva ner boken i sömnen och jag tappar alltid bort dem. I'll keep folding.

Anyway... Har ingen tv just nu och det är det som gjort att jag och min inneboende vänt oss till litteraturen och börjat fundera över hundöron och dylikt. Costa har fastnat i Damernas Detektivbyrå-serien och jag har börjat med Kapten Corellis mandolin. Mycket nyttigare än tv-tittande, men inte alls vad vi planerat.

Men vi har iallafall ingen vinterkräksjuka än så länge. Måtte de vita blodkropparna fortfarande ha energi för tre och en halv veckas ytterligare kamp.

varför? allvarligt, varför?

Min fyra-veckors-roomie a.k.a Costa, har gjort sin första praktikdag idag. Han kommer hem med nyheten att hela hans avdelning är satt i karantän på grund av vinterkräksjukan. Sen spenderar han följande halvtimme med att förklara hur aggresivt och smittsamt viruset är. Enligt honom är det bara en fråga om när han, och följdaktligen också jag, ligger raklång på badrumsgolvet. Men det ska inte vara någon fara. Har man tur är det över på några dagar.

Jag inbillar mig att magen redan känns konstig. Undrar om jag kanske borde ta ut lite hyra ändå...

forza divino ragazzi

Kristina Kappelin skriver idag om Clericus Cup, vatikanens eget FotbollsVM. I vakumet efter kravallerna inom den italienska fotbollen, har plötsligt denna lilla heliga turnering fått oväntat mycket uppmärksamhet. Turneringen bevakas av massvis med media och de vanligtvis så anonyma teologistudenterna och prästerna står plötsligt i centrum.

De ska drabba samman på en välsignad fotbollsplan med Peterskyrkans enorma kupol som bakgrundkuliss. Även om jag inte är det minsta religös, än mindre katolik, så kan jag inte hjälpa att tycka att det är hur fränt som helst! Ett evenemang i klass med VM för hemlösa. Definitivt värt att uppmärksammas.

I Clericius Cup är det inte bara gula och röda kort som delas ut. Man kan även tilldelas ett blått kort, som betyder fem minuters utvisning för att begrunda den orätt man begått. Kanske något jag borde införa för grabbarna jag tränar? Eller kanske inte. Hur som helst är det i alla fall gulligt naivt. Föreställ er en munk, som efter en våldsam tackling får stå vid sidan och klia sig i skägget för att fråga gud varför han blev så arg.

Grabbarna blir i alla fall de första sen Maradona som kommer undan med korstecknet utan att det känns tillgjort.

singin' in the rain

Jag vet inte hur min fascination för duschar kommit till. Jag är uppväxt i hus och lägenheter med idel badkar. Även min första "riktiga" egna lägenhet hade badkar. Och jag hatade det.

Visst, det går både att duscha och bada i ett badkar, men det blir inte samma sak. Det blir både halkigt och trångt. De allra flesta badkaren är dessutom fula och att att städa badrummet blir ofta ett helvete. När jag rev ut badkaret i min nuvarande lägenhet hade den förra ägaren lämnat ett halvcentimetertjockt lager med skit under badkaret. Rosa, ludet och med en vidrig odör. Och det är klart, det går ju fan inte att komma åt där under!

Sen kan ett bad vara skönt, det håller jag med om. Speciellt om man är mörbultad och slut i kroppen, eller om man har någon att bada med. Men då är det ofta alldeles för trångt. Och så får man den där jäkla kranen i huvudet. Vattnet kallnar dessutom alldeles för snabbt och jag ska inte ens börja prata om russineffekten.

En dusch däremot, en lång varm dusch. Steg för steg skruvar man upp temperaturen tills huden domnat bort så mycket att man inte känner att man är på det hetaste. Värmen kan sitta kvar i kroppen så mycket som en timme. Man slipper dessutom ligga och flyta runt i sin egen smuts och blir istället ren!

En av de största fördelarna med mitt jobb, är att kunna avsluta varje arbetspass med en dusch. Man kan åka hem ren och fräsch i civila kläder. Det blir en skön gräns mellan arbete och fritid.

Men! Lågt tryck, kallt vatten, eller ett munstycke som sprider stålarna som om den försökte blöta allt utom ytan under duschen. Dåliga duschar kan trolla bort ett bra humör som Labero trollar bort kaniner.

Och! Ett dopp i en sjö eller i havet, eller en vedeldad badtunna en sommarnatt, då är det andra bullar. Men det tar vi en annan dag.

Hur som helst så kommer jag även i fortsättningen att titta drömmande mot de där duschkabinerna i 30'000 kronorsklassen. Tänk dig en dusch med massagestrålar och "steamläge". Tills vidare håller jag tillgodo med min duschhörna med mitt läckra St:Pauli-draperi.

jag planerar...

...inte att flytta för tillfället. Men jag läste på DN.se att svensken i snitt flyttar tio gånger under sin livstid. Det är jag sedan länge uppe i. Rotad?

here, there and everywhere

Människor som träffats genom kontaktannonser har man väl hört talas om. Och man hör allt oftare talas om folk som träffats via internetdejting.

Men text-tv?!? "Gå in på sidan ... och hitta din drömpartner". Reklamen rullar för fullt.

- Vi träffades på text-tv och nu är vi gifta och har tre barn!

Ja du. Dra den om rödluvan.

angeles

Nä. Det blir nog aldrig bättre. Någonsin. Flashback 1998.

att sko sig i fjällen

Jag har sett en del av världen och jag vill se mer, mycket mer. Vi svenskar reser ofta och mycket och var än i världen man landar, kan man slå sig i backen på att de finns landsmän där. Ibland slår det mig dock att många är alldeles för dåliga på att resa inom våra egna gränser.

Jag minns den medelålders mannen på tåget för några år sen, som utbrast -titta älskling, fjäll! på bred småländska. Det han såg var kullarna på ca 200m över havet, vid Nyåker strax innan Umeå.

Eller studiekamraterna från västkusten som trodde att de skulle börja på en skola nära Treriksröset. Bara för att inse att Räddningsverkets skola Sandö, mitt i Ångermanälven, bara är halvvägs upp.

Eller skåningen som nyss börjat vikariera på min arbetsplats, som erkände att han innan intervjun till jobbet, aldrig varit norr om Uppsala.

Jag vill inte på något sätt tala illa om södra Sverige. Det finns mycket som är väldigt vackert och sevärt även där. Men om en svensk åker till GrandCanyon och blir tagen av landskapet, så borde han eller hon få berättat för sig att vi faktiskt har lika storslagen natur här hemma.

2006 års fjälltur
Hur som helst. I somras så var jag och en vän som vanligt iväg på vår årliga vandrings- och fisketur. 2006 var det de jämtländska fjällen som fick besök. Vi startade i Gäddede nära norska gränsen och avslutade fyra dygn senare, återigen i Gäddede. Det ska sägas att vi var lite tveksamma. Det var ju så långt söderut, kunde man verkligen klassa det här som fjällen?

Vi trampade i alla fall iväg mot zonen vi hade köpt fiskekort för, slog läger och spenderade några dygn där. Tills den fjärde dagen, då värmen kom.

Då vaknade nämligen knotten/knorten/schwiarn och bremsen/bromsen (kalla dem vad ni vill). Trots vår vana vid flygfän var det olidligt. Inte ens myggtäta somrar i Norrbotten kommer i närheten. Vi packade snabbt ihop tält med mera och hastade iväg mot civilisationen igen. På vägen ner möttes vi först av stekande värme, sen av ösregn. Vi hade drygt två mil i terräng till bilen.

När vi väl kom ner såg vi ut som två spelare i Lerfotbolls-VM i Storuman. Min käre vän hade varit smart nog att förvara ett par rena skor i bilen, men det var tyvärr inget jag tänkt på. Jag hade visserligen tagit med mig ett par sandaler, men de råkade jag slita sönder redan första dagen.

Den korta matrasten vid en bäck på vägen ner hade börjat förlora i verkan. Hungern slet i våra magar och vi snabbade oss ner till Gäddede centrum för att få oss en bit mat. Vi spanade in byns enda pizzeria, men insåg att jag inte kunde gå in där, så som jag såg ut.

Ok att man var orakad, svettig och full av insektsbett. Vi hade badat i en svinkall fjälltjärn kvällen innan, så man luktade i alla fall inte fisk längre. Ett par rena jeans hade legat och väntat i bilen, men kängorna såg ut som sju svåra år. Jag behövde nya skor, flipflops eller i värsta fall ett par träskor.

Metropolen Gäddede
Gäddede centrum. Ica, OKQ8, pizzerian och ett hotel. Något mer kanske, men inte mycket. Ica-butiken var dock överaskande välsorterad för sin storlek, så hoppet steg lite. Förklaringen, slog det mig, var att det här faktiskt var en gränshandel, ett mecka för ekonomiska norrmän. Väl därinne sjönk dock hoppet snabbt igen, våffeljärn, stereoapparater och kabelvindor, men inget som lämpade sig som skor. Men en hjälpsam kassörska gav mig rådet att pröva hos lanthandlarn.

- Men vi körde förbi där och det såg rätt stängt ut?

- Ja han stängde för fem år sen, men han öppnar igen om ni knackar på dörrn.

Förundrad över hur den ekvationen gick ihop, gick jag i alla fall ut till bilen igen och styrde mot lanthandeln. Precis när jag knackat på dörren så svänger en rostig Volvo in på gårdsplanen. Ut hoppar en liten gubbe, som på nästintill oförståelig jamtska förklarar att han från avstånd sett att det vankades kunder. Trots annalkande skrattanfall lyckades jag förklara mitt ärende och han skuttade in i butiken för att hjälpa mig. Fem minuter senare stod jag som lycklig ägare till ett par två storlekar för små Converse-kopior, till det makalösa priset av 25 kronor! Trött och fortfarande hungrig, men oerhört imponerad av bya-mentaliteten och de svenska fjällen!

Pizzan kostade desto mer. En Rolfs-Royce med oxfilé och beasås gick lös på 90 kronor, exklusive sallad, bröd och dricka. Bristen på konkurrens och rika norrmän är bra för handlarna, men kanske inte för kunderna. Men efter fyra dygn på frystorkat och halstrad öring var det ändå värt det.

Fisket då? Jodå. Klart godkänt. Fin och aggressiv öring som högg när man minst anade det. Utan hänsyn till allt man någonsin lärt sig om väder och vind och fiskbeteende.

dagens i-landsproblem

Vad göra?

Satsa på det sociala och fara på den där festen, planera in diverse kafébesök och våldgästa hos diverse vänner?

Eller låsa in mig zu hause, klippa alla band med omvärlden, bunkra upp med snabbmat, se 17 filmer, go caveman?

Dave the Dog

Han satt på bakgården precis bredvid strandpromenaden. Dave alltså. Dave the Dog.

Nej, han ingick inte samma crew som Snoop och de andra. Han var hund och inte rapstjärna (Skillnaden ligger i singel- kontra dubbel-o. Dog = hund. Doog = ex Snoop.) Han var stjärna, men mer på lokal och animalisk nivå.

Han satt på sin bakgård och betraktade lugnt förbipasserande joggare och inlinesåkare. Aldrig så mycket som ett skall, mer än något enstaka grymtande till förbipasserande som hälsade på honom.

Det hela började med just det. Att en joggare stannade för att hälsa på honom alltså. Samtidigt kom Daves husse ut. Han frågade joggaren om han hade lust att ta med Dave på sin löprunda. Joggaren gjorde så och i och med det var en trend satt. Flanörer, joggare, badvakter mm, Dave fick hänga på alla möjliga människor.

Lokalbefolkningen älskade Dave. Han var, sin art till trots, the coolest cat in town. Snart började folk ta med honom på längre svängar. Han fick följa med på roadtrips, affärsresor, till och med skidsemestrar.

Dave the Dog fick leva livet ut, som en stjärna. Inget hundliv där inte. När han avled 2003 anordnades en minnesstund där mer än trehundra människor kom för att hedra honom.

Om återfödelse faktiskt finns, vem fick bli Dave? Buddha? Moder Theresa? Det är den magnituden av karma vi pratar om.