Musikgudarna måste vara arga.
Först flyger det gitarrsträngar till höger och vänster och nu har plötsligt även min ukulele bokstavligt talat sprängts. Den är ju inte mer än ett par månader gammal. Quality control pleeease.
Hade jag varit en riktig rocker hade det känts mer befogat.
Nu vete fan. Det är trots allt en ukulele vi pratar om. Knappast det rockigaste av instrument.
"Nja, jag gillar hans tidigare skivor mer".
Är inte det en klassisk fras? Det där viktiga i att redan ha upptäckt något som andra hittar efter dig.
De flesta känner nog igen sig, i att nån gång känt sig lite stolt när radion spelat en låt som man själv upptäckt långt tidigare. Samtidigt som man kan känna ett stygn av irritation. Man vill ju gärna ha cred för att man hittade det först och om man inte får det, måste man ibland hävda sig.
Jag kände det nyss, på väg hem från jobbet. På radion spelar de plötsligt The Magic Numbers - This is a Song. Då kan jag helt enkelt inte hallå mig från att påpeka till kollegan att "den här, den har jag minsann lyssnat lääääänge på". Det är nästan så man fnyser åt dem som nu, tack vare radion, hör låten för första gången.
Vad är det egentligen för korkad/omogen/territorial reaktion!? Det är ju helt sjukt vilket bekräftelsebehov man har, när det kommer till sånt man anser vara ens område.
Kollegan som är något av en filmnörd, kände också igen sig. Hur viktigt det är för honom att redan ha sett filmen som kollegorna på jobbet pratar om. Har han däremot inte sett filmen i fråga så blir han arg på sig själv och en rädsla av att fasaden som expert ska börja falna, infinner sig.
Jag får i alla fall för mig att det här är en ganska vanlig reaktion, men jag kanske har fel. Är det bara några få som har det här självhävdelsebehovet? Kommer man över det?
Hur som helst är problemet i alla fall uppmärksammat. Nu blir jag istället riktigt arg på mig själv när tankar som dessa ploppar upp. Bevara barnasinnet i all ära, det är viktigt, men en viss mognad vill man gärna uppnå.
"Jag gillar hans tidigare plattor bättre, då han hade skägg" - Ben & Gunnar.
*Pliiohng*. Det smäller till mitt i introt till "Ooh La". Det kan inte vara mer än ett par veckor sen jag bytte strängar senast.
Vad är det frågan om?! Jag är ingen fet-rockande gitarrlegend. Jag är en stillsamt plinkande singer/songwriter-älskande amatör. Och ändå avverkar jag fler g-strängar på en månad, än Slash gjorde under hela sin storhetstid.
(Ansvarig utgivare har dålig humor och hade normalt sett uppskattat skämt om användandet av ordet g-sträng. I nuläget undanbedes dock dessa, då han är på dåligt humör - reds anm).
Nu får det fan vara nog, annars får jag hålla mig till ukulelen, eller helt enkelt börja spela triangel igen. Det var ju ändå bara 14-15 år sen, takterna kanske sitter i.
Jag vaknade i morse och undrade om Amy Winehouse med band hade flyttat in i mitt vardagsrum. Tyvärr så var det bara jag som ställt radion på väckning med lite väl hög volym. Det hade annars varit en trevlig överraskning.
Jag studsade i alla fall upp och sänkte volymen till en mer mänsklig nivå. Sen insåg jag plötsligt att jag av någon outgrundlig anledning inte var trött.
Morgonen efter en utgång. Klockan tio på en söndag. Jag somnade ju först vid fyra?!
Ingenting är logiskt längre. Amy sitter inte i mitt vardagsrum. Världen är upp och ner.
Ligger i soffan och tittar på Guldbaggegalan. Det är ironiskt och lite roligt att vd:n för svenska filminstitutet läspar och inte kan uttala ordet regissör.
Ibland infinner den sig halvvägs. Ibland är det precis vid slutet. Men det är aldrig kul när den kommer. För ofta är det i de bästa böckerna. Känslan av att nu vänder det.
Jag anar var historien är på väg och jag tycker inte om det. Boken är riktigt bra, men jag vågar knappt läsa längre. Visst var stämningen lite väl bra för att vara sann, det kändes ju, men jag hoppades ändå. Utan vändpunkten blir historien säkert mycket sämre, men just nu struntar jag i det. Jag var i behov av lite "feel-good", ingen jäkla realism.
När det känns så här, får man sluta läsa då? Om man överhuvudtaget kan. Eller vore det ett hån mot författaren? Det är säkert en bedrift och inte ett misslyckande, av författaren att få läsaren att våndas så här. För det gör jag. Ska jag börja läsa något annat nu? Den ligger ju där och skriker på mig. Jäkla skit.
Fasen vad jag är duktig. Ja, jag är i vanliga fall en stor förespråkare för ödmjukhet, men nu är jag så nöjd med mig själv, att jag bara måste få skryta lite.
För nu har den kommit. Snön alltså. I mängder. Jag har längtat efter den, men samtidigt som jag tittade ut genom fönstret med drömmande blick, så slog det mig. Bilen! Eftersom jag vet hur trött jag kan vara på morgnarna (se bland annat tidigare inlägg), så insåg jag att jag måste ut och skotta redan ikväll.
Jag svidade om. Understället som jag köpte för att ge bort i julklapp men istället behöll själv (mohahaha) gjorde sig utmärkt under täckbyxorna. Utrustad till tänderna med spade, sop och snöskyffel gav jag mig ut i snövädret.
Det tog ungefär en timme att få fram bilen och till min stora stora glädje har det nu slutat snöa. Kan det vara... Nä det kan det väl ändå inte? Eller? Karma!!!
PS: Bilen på bilden har ingenting med historien att göra. Min bil vill även i fortsättningen vara anonym. DS
Jag gillar tomater i alla dess former. Krossade, passerade, hela, halva. Tomater är goda! De är underbara i pastasåser, i förrätter, soltorkade, i ketchup eller bara som de är. Jag äter ibland tomater som andra äter äpplen. Ibland skivar jag en tomat, saltar skivorna lite och duttar på lite olivolja. Hur gott som hellst!
Det var bara det jag ville säga.
I morse försov jag mig. Igen.
Jag har två väckarklockor. Jag har en mobiltelefon. Jag har en stereo. Alla dessa slår igång. Jag sover. Och så sover jag lite till.
Som om allt detta inte räckte (vilket det bevisligen alltså inte gör), så har jag ytterliggare en buffert. Min kära kollega Thomas. Han kommer nämligen och hämtar mig på morgnarna, så om jag inte vaknat tidigare kommer han och bankar på dörren. Men inte i morse. För han försov sig. Han också.
Kvart över åtta ringde mobilen. Då vaknar jag. Även det en smula skumt. Varför då men inte när den larmade. Hursom. Det var i alla fall han jag skulle ha möte med på morgonen, som undrade om han skulle köpa med fika till mötet som började om fem minuter.
Vad fan säger man? Kan du vänta en halvtimme? Jag ska bara spola bort ögongruset, väcka min kära kollega och kryssa genom rusningstrafiken. Nu minns jag inte ens vad jag sa. Jag borde inte sagt någonting. Med whiskeyrösten jag fått som ett brev på posten av den senaste förkylningen, skulle jag kunna agera stand-in åt Bengt Magnusson.
Imorgon ska jag vakna i tid. Det besvärliga är bara att för att försäkra sig om det, bör man även somna i tid. Och här sitter jag nu. Kaffesugen med hjärnan på högvarv. Man får helt enkelt lita på att kollegan vaknar. Det känns ju tryggt...
Ett nytt år. Alltså kan man inbilla sig själv att man får en chans till nystart. För allt sånt som behöver startas om, typ windows. Det är positivt, det gillar jag.
I år fyller jag halvvägs till femtio. Det är negativt, det gillar jag inte.
