tjocksockar

Med a, inte o. Inte tjocksockor. Inte heller raggsockar eller raggsockor, som en del från andra sidan dalälven vill kalla det. Fel fel fel. De kallas för tjocksockar. Om jag får bestämma. Och det får jag ju här, så därför blir det tjocksockar. Hänvisningar till Fredrik Lindtröms åsikter undanbedes vänligt men bestämt.

Hur som helst vill jag bara stanna upp ett tag för att berätta hur bra de är. Tjocksockarna alltså. Det var inte meningen att fastna i en monolog om vilken dialektal variant av klädesplagget jag föredrar.

Jag bor i en vindslägenhet med takfönster. Dessa takfönster verkar inte vara helt korrekt isolerade. Alltså är det ganska kallt på golvet hemma hos mig, så här när vintern närmar sig. Jag fick tipset av en mycket klok vän att gräva fram raggsockorna. Jag rättade henne och sa att jag eventuellt kunde sträcka mig till att ta fram ett par tjocksockar, innan vi fastnade i en het diskussion. Men ett tag senare tog jag mig faktiskt för att gräva fram ett par, och sen dess har de suttit på. Eller ja, jag sov inte med dem och hade inte heller på mig dem på jobbet. Men alla vakna minuter i min lägenhet!

Det är inte bara det att de hjälper mina fötter att hålla värmen. De är dessutom snygga. Jag lider svårt av svagheten att jag tycker nästan allt som är mysigt också är snyggt. Som tjocksockar, eller stora huvtröjor. Vidare innebär även ett par välstickade tjocksockar att man tar sig runt i lägenheten på ett både snabbare och häftigare sätt.

Man kan nämligen glida in över parkettgolvet fram till datorn! Och lika fort glida vidare in i köket för att koka en kopp te. (En kopp te som ikväll för övrigt utförde ett beräknat mordförsök på mig. Brännskadorna på högerhanden lär enligt experterna läka lagom till julen 2009.)
Hur som helst, tjocksockar: ett för mig ofta bortglömt och på tok för underskattat plagg. Så jag rekommenderar alla att ta på sig ett par. Som the Beach Boys sa; wouldn't it be nice?

wherever I lay my hat

Borta bra men hemma bäst. Men vart är egentligen hemma? Jag bor inte längre i min hemstad. Jag har flyttat till en ny stad. Och även om jag trivs bättre och bättre för varje dag är det ännu inte min hemstad. Det kommer dröja länge, om det någonsin blir så.

Jag är hemma just nu. Inte i min lägenhet alltså, men i min hemstad. Det var ett tag sen. Jag har saknat mina vänner, min familj och staden i allmänhet. Det är egentligen först när jag är här som jag inser hur mycket jag saknat allt. Och det är väl bra. Jag trivs uppenbarligen så bra där jag bor nu, att jag inte tänker så mycket på min hemstad. Men just nu gör jag alltså det.

Jag gick runt på stan idag och slogs av hur fort allting ändras här. Butiker har flyttats och hus har byggts om. Hur länge dröjer det innan allt här bli oigenkännligt?

Inte heller kompisgänget är lika tight längre. Det känns plötsligt som om jag måste slita ont för att dra ihop en kväll med alla grabbar. Det som var så självklart för bara något år sedan. Jag menar absolut inte att alla ska släppa allt bara för att jag råkar vara i stan. Bara att alla verkar ha så mycket mer att göra nu, som drar i dem åt andra håll.

Och så blir det förstås, det är ju egentligen självklart. Tror det kallas utveckling. Det känns bara... ja, otryggt. Det kändes bra att rulla in i min hemstad igen igår kväll, men nu vet jag inte längre.

Jag hoppas att jag inte var naiv nog att tro att ingenting ändras när jag inte är närvarande. I så fall var jag bra jäkla dum. Men men, det är väl ganska troligt. Jag har ju mina stunder.