Men inget som tre dagar vid den svarta sjön inte kan råda bot på.
Så efter en häktisk midsommardag/natt med arbete, krånglande bil, trettio stressade mil på E4:an, lite vin, lite öl och lite vänner, så tar Storey ytterliggare ett steg norrut.
Så farväl civilisationen. I'm off to where no one can reach me, till skogs kamrater! I'll see you on wednesday.
Överallt läser man om planer för-, resor till- och drömmar om midsommarfiranden. Själv ska jag arbeta. Visserligen självpåtaget, men jag passar ändå på att tycka lite synd om mig själv. Hade inget planerat, inga inbjudningar, inga egna initiativ.
En midsommarafton utan riktiga planer riskerar annars leda till samma känsla som vid en majbrasa, där alla i folksamlingen utom en själv tillhör ett par. Som om man använt någon annans biljett för att komma in, till en föreställning riktad mot en helt annan målgrupp än den man själv tillhör.
Så när chansen att jobba midsommar, och istället slippa jobba på julafton dök upp, hög jag likt en korkad mört i viken nedanför mammas hus. Familjen då före festen nu, antar jag.
Så ta gärna en besk droppe extra för min skull, om du känner för det. När fredagskvällen kommer skålar jag i mineralvatten.
Botten upp och glad sommar!
En vän har idkat närkontakt med ett motståndarknä under en fotbollsmatch. Eftersom jag inte längre bor i min hemstad hade jag helt missat händelsen, utan fick istället läsa om den i nätupplagan av hemstadens tidning.
Han hade tydligen fått en smäll fem minuter innan halvtid, spolat lite vatten på huvudet och fortsatt spelat. Under pausen hade han frågat sin tränare vad ställningen var och var de befann sig. Sen frågade han igen, och vips var han på väg till akuten.
Jag skickade följande sms för att kolla hur det var med honom:
- Hör rykten att du uppträtt förvirrat och osammanhängande. Det ska tydligen vara konsekvensen av hånglande med ett norrbottniskt knä. Har du någon kommentar?
Jag får svaret:
- Vem är du?
Jag har roliga vänner.
Ibland får man för sig att man känner någon. Någon av dem man hälsar på nästintill varje dag. Ibland kanske man till och med får för sig att man tycker om någon. För en åsikt, för en musiksmak, för ett sätt med ord. Allt det här utan att egentiligen veta någonting om den riktiga personen. Den där bakom filtret av ettor och nollor.
Vid varje besökstillfälle får man ett intryck av vad de gjort, hur de mår, vilka de är. Tror man. Men vad vet man egentligen? Vissa kanske är så utelämnande att man ser rakt in i dem. Andra kanske bara är karaktärer, ingenting mer än sitt alias, ingenting mer än sin fantasi. Och alla överdriver de, förskönar och förvärrar.
Man kanske stått axel mot axel med någon, utan att veta om det. Utan att ens kunna drömma att personen man ser, hör ihop med någon av dem. Någon gång kanske man ser eller hör någon prata, och blir övertygad om att det bara måste vara den eller den. Det hade varit rätt intressant.
Elliott Smith - Oh well, Okay
Häromdagen sprang jag på en granne i tvättstugan. Nivån på min tvätthög hade vida överstigit vad som kan ses som accepterat, men alla tvättider var uppbokade en vecka framöver så jag smög ner i tvättstugan i hopp om att kunna klämma in mig och min tvätt mellan två inbokade. När jag klev in stod hon där och vek sin tvätt. Siv.
Siv är väldigt noga med att städa efter sig i tvättstugan. Hon till och med torkar ur insidan av tvättmaskinen. Sen svabbar hon golven och spolar ur tvättmedelsfacken.
Hon stirrade förvånat på mig och min tvättkorg, tittade ner på sin klocka och fick ett ansiktsuttryck som hade kunnat tillhöra Kenny Starfighter. Hon frågade barskt med typiskt dagens ungdom-röstläge vad jag gjorde där. Jag förklarade min något prekära situation och undrade om jag eventuellt kunde få ta över maskinerna efter henne.
Jag måste ha uttryckt mig väldigt fint, för det kan knappast ha varit mitt utseende. Orakad med morgonfrilla, slitna jeans och en gammal tränings t-shirt utstrålar väl inte direkt svärmorsdröm, men hon fick plötsligt ett mycket vänligare ansiktsuttryck, tillät mig att ta över tvättiden och började prata.
Hon pratade och pratade som om hon precis brutit mot ett femtio år gammalt tystnadslöfte. Hon berättade om när hon flyttade in i huset när det var nybyggt, om sitt arbete innan pensioneringen, om sin lägenhet, om sina vänner. Det var kort sagt väldigt underhållande.
När jag, utan att hon bett mig, rensade luddfiltret i torktumlaren, var hon nära att svimma. Nämen inte behöver du... Nämen? Nä, vilken trevlig ung man! Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn sken hon om möjligt upp ännu mer, för tydligen bar jag samma namn som ett av hennes barnbarn. Hon frågade vilken lägenhet jag bodde i och när jag berättade att jag bodde längst upp utbrast hon; ahh, ateljevåningen!
Ateljevåningen. Det rullar finfint på tungan. Jag bor gärna i ateljevåningen. Jag bor gärna granne med Siv.
En säng ska, förutom mjuk och skön, framförallt vara sval. Temperaturen är viktigast. Sval när man lägger sig i den, för att sedan långsamt söka samma temperatur som kroppen, någon grad i taget. Men det får inte bli för varmt. Hinner man inte somna fort nog, bör den vara stor nog att fortfarande ha en del som ännu inte värmts upp.
En säng ska överhuvudtaget inge känslan av trygghet. Varje gång man går och lägger sig bör sängen vara så välkomnande att man frågar sig varför man inte gick och la sig tidigare.
Ens egen säng är alltid bäst. Med grunda osynliga avgjutningar där man oftast placerat sin tyngd. Men även en ovan säng kan vara bra. Bara den är sval.
Ironiskt att jag har såpass bestämda åsikter i ämnet. Sömn har alltid varit ett problem för mig. Så länge jag kan komma ihåg har jag haft svårt att gå och lägga mig, svårt att bli trött, svårt att somna. Oavsett säng. Vänder, vrider, väser.
Eftersom samhället inte har samma dygnsrytm som mig har det alltid inneburit ett problem. Nästintill varenda kväll/natt känner jag stressen för att gå och lägga mig. Nästintill varenda kväll/natt säger kroppen ifrån. Alfons Åberg reinkarnerad. Jag ska bara...
Problemet ligger såklart i att lika pigg som jag är på nätterna, är jag trött på morgnarna. Mina system fungerar inte som de ska förrän det är kväll igen. Och då blir det samma visa igen.
Inatt skulle jag bara läsa lite. Och innan det var färdigt, även bara skriva lite. Men nu säger plötsligt kroppen ifrån. Det är dags. Jag har en bra bok också. Varför gick jag inte och la mig tidigare?
Ja herredjävlar vilken match!!!
Monsteröppning, 0-3 överläge Sverige, monsterkollaps, 3-3, monsteridioti och skandal, 0-3 igen, svensk seger!
Jag hade en snittpuls på över 200 de sista tio minuterna. Fotboll när den är som bäst och sämst på samma gång.
Medveten om att jag till stor del antagligen skriver inför fotbollsblinda ögon. Men de som missade kvällens match missade mer än bara en match. Kamp, spänning, krig och skandal. Det omöjligt bli mer intressant. En match och en skandal utan överord.
Tar en whiskey till vettja! Väl mött.
En liten naggande huvudvärk tar udden av väderglädjen. Jag orkade inte med solen mer än en halvtimme. Har även lite ont i halsen och mitt fysiska tillstånd påverkar också tydligt mitt psykiska. Jag har några dagars ledighet att glädjas åt, men verkar istället betrakta mig själv och allt runt omkring mig, med i allmänhet höjda ögonbryn och rynkad panna.
En förbipasserande. Spände ögonen. Kisade. Försökte suga med blicken. Leende. Sökte kontakt. Sökte reaktion. Men inget. Inga ögon i nacken. Ingen känsla. Snabba steg vidare. Och suget flyttade sig. Från ögonen till magen. Fan. Vänd dig om!
Med klassisk norrländsk skepsis anar jag grå moln som inte finns. Letar efter en kompanjon i eländet bland spellistorna och hittar istället motsatsen:
Kocky feat. Mapei - My Grandma (mySpace)
