ensamhet och endorfiner, om motsatt effekt

Det var nästan åttahundra människor i salen och alla lyssnade vi till visdomsord om go-get-'em, flow och optimism. Men trots antalet människor i salen och trots målet med föreläsningen, kände jag plötsligt en klump i halsen och ett stygn av ensamhet. Jag inte vet var den kom från och när den så småningom löste upp sig själv lämnade den mig minst sagt förvånad.

Senare på kvällen mindes jag den föreläsande optimistkonsultens uppmaning att ta sig en tyst timme varje kväll. Argumentet för behandlingen var att vår "ljudmatta" ändrats extremt mycket på femtiotusen år, medan våra hjärnor inte gjort det. Därför bör vi ta oss tid till att låta hjärnan varva ner utan lika många intryck att ta in som normalt.

Så jag slog av tv:n, stängde av iTunes och tryckte med något överdrivet våld in den utdragbara fläkten till sitt tysta läge. Sen satte jag mig på sängkanten för att lyssna på tystnaden och tänka.

Jag tog egentligen inte åt mig av särskilt mycket av föreläsningen. Dels för att den lille mannen på scenen spetsade många av sina fakta med könsrollsstereotypa vitsar och dels för att jag inte ansåg mig vara i särskilt stort behov av att "ryckas" upp.

Men när jag satt där på sängkanten och försökte lyssna på tystnaden kände jag hur ensamheten jag oväntat känt under dagen började krypa tillbaka. Något tog emot. I hjärnan, i hjärtat och när jag försökte svälja.

Jag lär mig om mig själv. Som att om jag tar bort mina fiktiva versioner av liv och rörelse kan känslor tina fram som jag inte vill veta av.

Jag har tystnad så det räcker och behöver till viss del mitt brus. Och även om jag såg inte mig själv i den här föreläsarens hyllningskör så hade han en väldigt bra poäng: kan man tänka sig lycklig kan man tänka sig sorgsen. Även om jag tycker mig minnas att han vände på resonemanget.

Nothin' No - David Vandervelde

that was the most insane thing I've ever done!

Den här är från juli 2006 och därmed inte purfärsk, men får fortfarande håren på mina armar att resa sig. Kolla minen på Luke Pritchard när han inser att det faktiskt är fans de snubblat in i. Det här är en ren överdos av musik när den är som bäst!

The Kooks släpper för övrigt en ny skiva i år och är den bara hälften så bra som Inside In Inside Out så kommer jag gråta av lycka. Än så länge finns inget att få tag på från nya skivan förutom det här: Always Where I Need To Be, en radiorip på första singeln. Jag tycker mig ana att det lovar gott.

Ps: La Blogothèque

på tal om statistik

Det finns annat än enskilda människor som skulle må gott av lite mer statistik. Ta exempelvis Sveriges Television. De skulle behöva se siffror på hur många fler hörselskadade som nyttjar den utökade textfunktionen, alltså att via en sida på text-tv få textning även av program på svenska, jämfört med innan de började visa sin senaste infomercial.

Den där de förklarar hur systemet fungerar för "alla er som hör dålig, eller inte alls". Jo just den. Deras nya infomercial. Den utan textning.

Nu ska vi se, sa den blinde till den döve.

fyrahundratjugo ord om statistik

Scb presenterar nya siffror och jag slås för ovanlighetens skull av en tanke.

Det hade varit intressant att se mer statistik om sig själv, på samma sätt som man kan få statistik över en hemsida eller en allsvensk fotbollsspelare. En del ”egenstatistik” finns redan tillgänglig i och med exempelvis samtalslistorna på mobiltelefonen (jag har tydligen redan pratat i fyra timmar och tjugoen minuter i min fortfarande ganska nya mobiltelefon). Man skulle även kunna köpa en stegräknare och anteckna summan vid varje dags slut och/eller föra en klassisk chicktionary över alla gånger man kommit till andra basen tillsammans med någon. En del skulle man kunna hålla reda på, men långt ifrån allt.

Jag skulle vilja veta hur många människor jag kramat, hur många salmiakbalkar jag ätit och hur lång tid jag sammanlagt duschat i mitt liv. Jag vill veta hur många varv runt jorden jag hittills vandrat och hur många gånger jag kliat mig på den där knölen på vristen. Och tänk att kunna räkna alla "aha-upplevelser" och att få veta hur många som någon gång varit förälskade i dig, om nu inte den siffran är avsevärt mycket lägre än man hoppats och trott.

Det finns nog en hel del man inte vill veta. Som hur många människor som faktiskt tyckt uppriktigt illa om en, eller hur mycket tid man slösat bort på exempelvis Tetris. Men trots det, om det samlade statistiska verket om ditt liv låg framför dig, skulle du kunna hålla fingrarna ifrån det?

Jag är inte så religiös av mig, eller rättare sagt, jag är inte alls religiös. Men hade jag trott på något som skulle innebära en utvärdering av ens liv, som himlen eller reinkarnation, hade jag nog delvis sett fram emot det. Det vore givetvis trist om man inte kom igenom porten, men du skulle ju i alla fall få veta varför. -Hur faaen skulle jag kunna veta att femtusensjuhundrafjorton ”satan” var trehundrasju för många?!

Men statistiken skulle även kunna vara ett verktyg för att sätta upp mål. Fick jag veta att jag haft ögonkontakt med hundrasjuttio olika människor på en månad, skulle jag kunna sikta på att öka det antalet under nästa månad. Eller så skulle man kunna sätta upp långsiktiga mål som att hinna dela ut tiotusen kyssar innan man fyller sjuttio.

Fast det skulle kanske vara svårt att då se eventuella misslyckanden på pränt. Men om man å andra sitter där och bläddrar som sjuttioåring kanske man har styrkan att inse att bedriften i att överhuvudtaget nå sjuttio, ändå var viktigare i sig.

konst(ig) dynamik

Att vara så inaktiv som jag varit sen jag kom hem från jobbet i torsdags kväll, att uträtta så fruktansvärt lite, måste nästan räknas som en konst. Jag borde kanske ta tillfället i akt och hävda att jag gått i min mors fotspår och börja titulera mig konstnär, även om det är en titel jag snart skulle vara tvungen att överge igen. De närmaste månaderna kommer jag nämligen att bryta mot "konstens" alla lagar och frångå den inaktiva konstformen fullständigt, i och med ett väldigt fullspäckat schema.

Det kommer antagligen märkas här. Se bara på de senaste veckorna då jag haft all tid i världen och därmed producerat lite och ingenting i text mätt. Men nu, i samband med att luckorna i kalendern försvinner, kommer garanterat kreativiteten öka. Ju snabbare hjulen snurrar, desto mer kraft genereras, allt enligt dynamo-teorin. Det finns givetvis ytterligare nivåer av "mycket att göra" och det kan så klart bli övermäktigt, men under begränsade tidsperioder brukar teorin vara aplicerbar på verkligheten. Jag håller i alla fall tummarna för det.

Veckans: About To Walk - Throw Me The Statue

the soundtrack that is my life; february mix

Sing Again - Chris Walla
Sleepdriving - Grand Archives
Song To Bobby - Cat Power
First Sight - These United States
Shook Up - The Battle Royale
Fools - The Dodos
A-Punk - Vampire Weekend
Sax Rohmer #1 - The Mountain Goats
Guilt By Association - Louis XIV
Ready For The Floor - Hot Chip
Inner Island - El Perro Del Mar

tre trötta sekunder i många ord

Jag knackade istället för att använda ringklockan och slog knogarna två gånger mot ståldörren med träimitation. Tredje gången vecklade jag ut fingrarna och handflatan landade tyst på dörren. Jag lutade mig framåt och lät även min varma panna vila mot det kalla stålet, som om jag kände och lyssnade efter pulsslag medan jag väntade på att någon skulle öppna. Jag funderade jag på vad jag egentligen gjorde där, men i ett febrigt att försök att analysera tankarna insåg jag att den första frågan snarare var VAR jag överhuvudtaget befann mig.

Med handflatan fortfarande tryggt placerad på dörren tittade jag mig omkring och lyckades konstatera att taket var nymålat, innan den sprängande huvudvärken fick mina ögon att vika sig för belysningen. Ingen verkade komma för att öppna så jag funderade på att gå, men visste inte var annars jag skulle ta vägen. Men jag kunde ju inte gärna stå där, var jag nu var, resten av dagen, så jag lät handen falla och vände mig om för att gå. Det var då jag såg namnet på skylten bredvid dörren och insåg var jag befann mig och vad jag gjorde där.

Min röst är inte sig själv just nu på grund av förkylningen, så det var en något nasal röst som trött muttrade "välkommen hem idiotjävel" till mitt febersjuka jag, samtidigt som jag fingrade upp nycklarna ur fickan. "Välkommen hem!"

humor i grannskapet