det var mannen på balkongen

Tänk om man fick vara ett barn igen. För misstagens skull. Som barn fick man nämligen begå dem. Dels i andras ögon, och kanske framförallt i sina egna.

Av andra kunde man i värsta fall få en utskällning. Men om man var smart nog att då ta till tårarna var man snabbt tillbaka i god dager. Tröst, kramar, mammas hand som rufsar om mitt hår och ett det ordnar sig, var inte orolig.

För utskällningen grundade sig oftast i oro. Man drämde en blomkruka i golvet med ett satans brak och stod kvar på brottsplatsen som den orutinerade bov man var. Mamma kom rusande genom hallen med hjärtat i halsgropen och utbrast redan i dörröppningen; MEN HERREGUD VAD HÅLLER DU PÅ MED!?! Jag står kvar, med ett skrämt ansiktsuttryck, tårar, tröst. Det är ett ganska enkelt recept.

Ibland var det ännu lättare. Som treåring, under ett besök hos min kusin fann jag det lämpligt att kissa på vardagsrumsgolvet. När min far och hans bror strax efter kommer in vägrar jag erkänna. Nej nej, jag har minsann inte kissat på något golv. Det kom in en gubbe, från balkongen, med ett glas vatten. Det var inte jag, det var han som hällde ut sitt vatten. Förvånade ansiktsuttryck, skratt, och jag var förlåten.

Själv grubblade man inte särskilt länge över snedtrampen. Egentligen var man aldrig särskilt orolig över konsekvenserna av själva misstaget. Jag sket fullständigt i blomkrukan, vardagsrumsgolvet, eller vad det nu handlade om. Det enda jag var orolig för var reaktionerna. När de väl var överspelade var jag lika ångerfull som en påtänd guldfisk.

Men nu för tiden är det annorlunda. Nu får man fan sota för sina misstag. Återigen, i andras ögon, men framförallt i sina egna.

En klump i magen tycks kunna återuppstå hur långt som helst efter en fadäs. Åratal i efterhand kan man rodna och vilja sjunka genom marken, om man påminns om hur jävla korkad man ibland faktiskt varit. Uttalanden, raggningsförsök, mer eller mindre kriminella handlingar, det går fan inte att skaka av sig vissa saker.

Men eftersom man nu inte har fjädrar av teflon, så gäller det att hitta andra lösningar för att inte förångas av skam. Min metod verkar vara att betrakta mig själv på distans, med ett rått, ironiskt och ärligt garv. Fy fan vilken idiot jag kan vara, höhöhö. Då är det lite lättare.

Jag praktiserar metoden as we speak. Hur kunde jag tro att det där skulle funka? Allvarligt? Jag har fan inte alla chips i påsen. Faux pas! Haha.

Ha.

en Lindströmer

Jag kan inte bestämma mig.

För det första, stavas det t-shirt, teeshirt eller rentav teskjorta?

Fast här har jag egentligen min åsikt klar. Ett låneord är ett låneord för att man lånat det från ett annat språk och halv-försvenskningar låter i illa i mina öron. Är man inte fyndig nog att hitta på ett eget ord för saken i fråga, får man fan nöja sig med det utländska ordet. Så det får bli t-shirt.

Men sen blir det klurigare. Plural.

Heter det flera t-shirtar eller flera t-shirts?

Fast jag inser nu att min första motivering faktiskt är applicerbar även i det här fallet. Det bör alltså bli flera t-shirts. Fast jag är fan inte riktigt säker.

I must have lived forever

Nog har jag tidiga barndomsminnen. Men i det tidigaste minnet jag säkert kan datera, är jag nog redan fem år gammal. Jag får ibland för mig att det är ovanligt sent för att vara ett första barndomsminne. Men ibland händer det att något tidigare blixtrar till. Som nu. Nu visar de Fame på svt.

Swooooossshhhhh.....

Jag tror att jag är tre-fyra år gammal. Filmen kom egentligen något år innan jag föddes, men den lär väl ha visats flera gånger på tv. Eller så kanske det var serien. Det tar mig hur som helst tillbaka. Till lägenheten vi hade då, när det bara var jag och mamma. Golvet i vardagsrummet och fönstret mot baksidan. De höga tallarna som skymda fotbollsplanen. Mamma någonstans i bakgrunden, sjungandes. Vackert och troligtvis som vanligt med fel text, även om jag knappast uppmärksammade det då. Jag vill även minnas handtagen på köksluckorna. På grund av Fame.

coach storey

Jag är många saker. Ibland är jag fotbollstränare.

Har precis avslutat ett träningsläger. De stackars grabbarna är helt slutkörda. Och jag, som inte sprungit så mycket som en meter, utan bara stått på sidan och gormat, är lika slut.

Eller ja, i ärlighetens namn har jag nog inte gormat så mycket. Jag är allt som oftast relativt timid, men femtonåringar snubblar då och då in i situationer som fodrar visst gormande.

Då är det tur att jag har mina hjälptränare och tillika goda vänner. För de kan ta över gormandet när jag måste vila stämbanden. Eller muntra upp, då jag förminskat de stackars femtonåringarna till spädbarn.

Det är inte det att jag är ond, jag berömmer mer än jag skäller. Bara så ni vet. Jag är snäll. Egentligen.

bedunready

Gå och lägg dig nu.

Ja jag vet att du kommer skruva på dig, jag vet att du kommer svettas, jag vet att du kommer vakna varje halvtimme.

Men du måste. Trots allt.

Du har saker att göra imorgon också. Ansvar, plikter och faktiskt en del saker du ser fram emot. Även om det inte känns så nu.

Så lägg undan allt det där andra, det där jobbiga. Du blir ändå inte klokare här och nu.

Du vet vad du själv sagt, om att resonera om känslor på natten. Allt blir så mycket enklare i dagsljus. Så mycket klarare, mer logiskt, så väldigt mycket lättare.

Låttexterna handlar inte om dig. De handlar inte om det du inte ville komma hem till.

Du kan i alla fall försöka.

Så gå och lägg dig nu. Du ska snart upp igen.

bra böcker

Jag läser en bra bok just nu. Det är en bra bok hur man än ser på det, men framförallt enligt min senaste bedömningsmetod. Ett lättidentifierat tecken på en bra bok se är nämligen hur många uppslag till egna texter som en bok ger. Hur många ideér som ploppar upp i ens egna huvud, och om boken ger en själv lust att skriva.

Det är ganska opraktiskt, eftersom jag oftast läser i sängen innan jag ska sova. Så för varje uppslag, varje idé, måste jag lägga ner boken och ta fram papper och penna för att göra en anteckning. Annars kommer jag aldrig ihåg det till dagen efter.

Så kan man identifiera en bra bok. En riktigt jäkla bra bok däremot, kan man inte lägga ifrån sig. Då struntar man fullständigt i eventuellt egna texter, utan vill bara koncentrera sig på boken.

På tal om litteratur, böcker är vackert. Fyllda bokhyllor, eller kanske rent av ett bibliotek hemma är ett måste. Jag och mitt ex var aldrig riktigt överens om böckernas plats i lägenheten. Jag ville att alla skulle stå framme, att de skulle få en framträdande plats, att de skulle synas. Men hon hade en mer konstnärlig inställning till inredningsdesign och ville bara låta böckerna med rätt färg och utseende stå framme.

Efter ett tidigare inlägg om böcker kom någon med idén att ge bort lästa böcker, med kommentarer och anteckningar. Att på ett mer personligt sätt försöka sprida bra böcker. Jag älskade egentligen idén, men det tar ändå emot. Jag vill ändå ha kvar mina böcker. Dels för att eventuellt läsa dem igen, och dels som inredning. Jag vill ha kvar dem i bokhyllan för att visa vem jag är.

För precis som man delvis kan läsa och identifiera sig med en människa utefter vilken musik de lyssnar på, så tror jag att samma sak gäller även för böcker. Även om variationerna i vilka böcker vi läser inte är lika drastiska som vilken musik vi lyssnar på. Eller så kanske det handlar om att vi behandlar böcker med större respekt, och inte är lika snabba att slänga ur oss nedvärderande kommentarer om sånt vi inte gillar.

Jag har snöat in i funderingar nu. Jag går och lägger mig och läser istället.

a beautiful morning

Av alla de nästan tretusen som omkom i terroristattacken mot World Trade Center, så måste det funnits ett flertal, eller i alla fall åtminstonde en, som vaknat på fel sida.

En stackare, som först försov sig, sen skar sig på rakhyveln, som brände sig på kaffet, missade tunnelbanan, fick en utskällning av chefen, och som sen, när 747:an krashade in genom kontorsgrannens fönster och hela våningen fattade eld tänkte; typiskt min jävla morgon.

Det måsten ha funnits minst en.

Om jag skulle omkomma i en stor katastrof, vill jag gärna tro att jag har humorn, kylan och sinnesnärvaron att exempelvis tänka; jaha, en Boeing genom takfönstret. Fan ta Murphy och hans förbannade lag. Synd bara att ingen skulle få veta. Fast nu vet ju ni, så om jag omkommer imorgon kan ni i alla fall tänka att; ja det var ju synd. Men han dog i alla fall som en rolig och cynisk jäkel med självdistans.

ålar som vrålar

Ett av ämnena i SVT Morgon:s nöjespanel är personlig integritet, appropå den roman som Martin Svensson skrivit, där mycket av innehållet tros handla om det förra förhållandet med Dilba.

Min morgon förgylls av Karolina Fjällborg, som efter en stunds disskuterande fäller kommentaren;

"Jag är mest fascinerad av att Martin Svensson, som har använt sig av vokabulär som du är så yeah yeah och viskar som fiskar, faktiskt sätter sig ner och skriver en roman."

Jag får ont i magen av lycka! Vem fan kan inte skriva en roman om han kan?

en fotografisk sammanfattning, typ

1)Smog over LA. 2) Billy Banjo.

3) Another point of wiew, Walt heiling with a mickey-hard-on. 4) Chavez Ravine.

5) Jag, i skuggan med en kall. 6) Vattentornet i Laurie.

7) Uncle Bill. 8) Missouri Wildlife.

9) Kanske det roligaste namnet på en bar någonsin. 10) Vägledning?

11) The cup-tree. 12)Mid-western art.

13) Solnedgång över Lake of the Ozarks. 14) Inget man hittar hemma.

15) Solen stiger över Skandinavien. 16) Descending.

PS. Alla bildrättigheter tilhör mig. DS

omställningar

Klockan visar dag, kroppen skriker natt.

Sov knappt någonting på planet, jetlagen sliter i alla mina nervtrådar.

Det är arton grader varmt ute. Hyfsatt måste man väl säga, med det är inte Kalifornien, det är inte Missouri. Huden knottrar sig demonstrativt.

Ringde för att beställa taxi och upptäckte att jag hade allvarliga problem med svenskan, när jag plötsligt blev tvingad att använda den igen.

Jag är, mot bättre vetande, hemma igen.

Nu ska jag sova nitton timmar.

but still no earthquake...

Jag har aldrig haft en sa bra semester! Jag upplever den fortfarande, darav avsaknaden av svenska bokstaver. Men om bara tva-tre ynka dagar sitter jag, tyvarr, pa planet hem igen.

Kom nyss tillbaka till civilisationen igen efter en vecka vid varldens kanske haftigaste plats, Lake of the Ozarks, Missouri. Jag har en misstanke om att jag kommer skriva spaltmeter om diverse upplevelser, val tillbaka pa hemmaplan, men for tillfallet far det racka med tva konstateranden:

1: Jag har aldrig forut kant mig sa hemma har borta, som nu. Haromdagen kom jag pa mig sjalv med att fundera pa att faktiskt bosatta mig har. Men nej, det kommer inte handa. Om det bara vore for alla slaktingar sa kanske, men det finns alldeles for mycket jag inte tollererar med det har landet. Men jag kan sakert saga att det kommer vara sa inihelvete tungt att aka hem igen.

2: Att arrangerande aktenskap forekommer i USA kom som en overaskning for mig. Den amerikanska halvan av min familj har tydligen utsett en sot mexikanska, som min blivande fru. Men jag har i alla fall traffat henne och hon verkar trevlig, sa det blir sakert bra. Men appropa pastaende nummer ett, undrar vad stackarn skulle saga om lilla kalla sverige?

Uncle Paul: What would you call a black guy flying an airplane?
Me: Uhm, I don't know.
Uncle Paul: A pilot, you fucking rasist!

k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!