coraçao

Det sitter där, något till vänster om mitten.
Jag har ingen kontroll över det.

Det är lättpåverkat, det är passionerat. Det visar tydligt när något är värt att älska, värt att dela med sig av.

Musik, vänskap, text, så mycket som får det att skena.

Det är vältränat. Kan pumpa i tid och otid, ta mig upp för backar, från hörnflagga till hörnflagga.

Men så ibland rusar det, för tidigt. När jag fortfarande vill mer,
när jag borde orka mer.

Och ibland är det tjurigt, grått, kallt. Reagerar inte när det borde. Fast jag lovordar och säger att alla tecken är rätt, så sätter det sig emot. Hur mycket jag än ber det rusa.

För det sitter där, något till vänster om mitten.
Och jag har ingen kontroll över det.

nattåget söderut

Jag skulle bara en liten bit och kommer strax sova i min egen säng. Men jag satt i en vagn full med resenärer som hade en tuff natt framför sig. En natt i stolar där redan tusentals rumpor suttit. Stolar med järnhårda avgränsningar och snålt tilltagen lutning. En äldre kvinna till höger om mig frågade, med viss desperation i rösten, konduktören om det fanns lediga ligg- eller sovplatser. Svaret var nej, det var fullt över allt. Kvinnan suckade men verkade ändå vara vid gott mod.

Hon tillhörde ett sällskap jag inte blev riktigt klok på. De var sammanlagt fyra äldre människor i sektionen till höger, och de verkade alla höra samman med två barn som satt längre bort i vagnen. Barnen verkade dessutom höra ihop med en asiatisk kvinna som satt i en annan sektion. Och alla verkade vara nära till det unga paret som satt i min sektion. Bakom min rygg stod dessutom en barnvagn, med det unga parets relativt nyfödda dotter. Och när bebisen så småningom vaknade och pappan plockade upp henne för att få henne att somna igen, upptäckte jag att barnet verkade ha liknande ursprung som den asiatiska kvinnan längre bort. Men barnet tillhörde tydligt det unga paret.

Jag satt där och försökte tolka signaler och lista ut sambandet mellan alla dessa människor, men fick inte alls ihop det. Att barnet var adopterat var lätt att förstå, men jag kunde ändå inte undgå att fantisera ihop någon slag surrogat-historia med kvinnan längre bort i vagnen. Och vilka tillhörde de andra barnen? Alla de till höger var alldeles för gamla för att vara deras föräldrar och paret vid mig, var alldeles för unga. Barnen hade inte heller några som helst asiatiska drag, men behandlade bebisen som om det var ett syskon.

Jag blev som sagt inte klok på det, men kunde i alla fall konstatera, där jag plötsligt satt med bebisen i min famn, som den nyligen utsedda barnvakt jag var, att nattåget ibland kan vara en plats för intressanta skådespel. Men medan tåget rullar vidare söderut och det stora, svårbegripliga sällskapet kämpar med nackstöden, är jag hemma igen, med min säng bara ett par meter bort. God natt.

disträ

För mig kvittar det vart vi åker. Jag vill bara iväg. Med dem. Det kan inte misslyckas. Vad jag än tar mig till i framtiden kommer det som bäst kunna tangera den här resan.
Det stora problemet är som vanligt pengarna. Hur ska jag lyckas spara ihop allt? Det kommer bli som förra gången jag skulle ut och resa med vännerna. Jag är den enda som egentligen tjänar pengar, men när det väl kommer till kritan, är jag den som inte har råd.

P: "Filipinerna då? Vi måste faktiskt ta ett par veckor där också."
S: "Va? Öh, jo, det blir säkert bra."

Nä, jag ska dra åt snaran, det ska gå. Det måste gå. Ett år på mig.
Ett år ja. Det är mycket som ska hända på det året. Till dess ska jag ha bestämt mig.
Ska jag studera? Och isåfall vad? Var ska jag bo? Jag kanske till och med bör ha sålt lägenheten innan vi åker. Och sagt upp mig från jobbet. Eller ska jag bara ta tjänstledigt?

J: Jo men de gränsar ju till varandra.
P: Det går säkert bussar.

Fan va omoget det känns! Säga upp mig från ett riktigt bra jobb för att plugga. Tveksamt om det ens är lagligt. Jag kommer vara överlägset äldst i klassen, över trettio innan jag är klar.
Såg förresten att Livet runt trettio ska börja visas igen. Minns jag rätt så brukade mamma titta på det, när hon var runt trettio och jag var runt tio. Nu tycker alltså tv-bolagen att det snart är min tur. I alla fall om tiden tänkt fortsätta rasa förbi i samma takt den tycks göra nu.
Men det livet är inte likadant nu som när serien spelades in. Vi är inte lika vuxna nu, som de i samma ålder var för tjugo år sen. Vi skjuter på det mesta. Som jag själv, som inte ens bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor.

J: "Men allvarligt, vad tycker du?"
S: "Va? Vad pratar vi om?"

Då hade alla barn. När jag och mina vänner passerar strecket, kommer vi ha ett barnsnitt oändligt mycket lägre än för tjugo år sedan. Den enda vuxenhet vi verkar ha i oss är förmågan att krisa långt innan vi borde. Vi skjuter upp och skjuter upp, men har samtidigt panik över allt vi borde ha gjort, eller i alla fall påbörjar, vid det här laget.
Vi slänger ur oss argument som att vi minsann inte behöver har bråttom, eller bevara barnasinnet och tar et glas vin till. Samtidigt har vi, precis som då, ångest över pengar, kärlek och jakten på upplevelser.
Nä, jäklar vad jag snöade in på onödigt djupa tankar. Ett år. Tjäna pengar, spara, planera, känn efter, ta beslut, aggera, åk. Det behöver inte vara svårare.
Det är lång tid kvar, men det är mycket som ska göras. Det kommer gå fort.

S: "Ett helt jäkla år, jag kommer dö! Fan vad jag längtar!"

bara en tanke

Tandlös, skallig och krävande.
Så började man, och så kommer man,
om allt går som det ska, också att sluta.

kick-off

Matchen går ovanligt sent och det är kallt. För spelarna gör det kanske inte så mycket, men för mig som ledare är det värre. Det visar sig redan under uppvärmningen att långkallingar och underställströja under träningsoverallen, inte på långa vägar räcker.

Jag står där och delar ut direktiv och peppar, samtidigt som jag huttrar och undrar var domaren håller hus. I vanliga fall brukar han dyka upp en halvtimme innan avspark, men med fem minuter kvar har han fortfarande inte visat sig.

Men där, med två minuter kvar, ser jag en reslig herre i svart komma lunkande. Han är röd om kinderna, ser stressad ut, och när han sprungit ändå fram till mig stammar han:

"Öh, jo, d'du råkar inte ha en eh, visselpipa? Jag verkar ha glömt min."

enligt logikens alla lagar...

...borde jag ligga ner, i fosterställning på mitt dragiga golv och hyperventilera. Jag borde skaka, frysa, svettas och kanske gråta en skvätt. Missförstå mig inte, jag hann fälla en tår, innan jag tog telefonen till hjälp och började ringa runt till alla de viktiga. För att få veta att jag hade rätt, för att få kloka råd om allt jag inte visste, för att få höra att det ordnar sig.

Egentligen började dagen med ett annat problem. Ett ynka arbetspass verkade bli tuvan som skulle välta min planerade hemresa. Festen på lördag, stackars mamma med bruten fot, han som varit borta hela sommaren och alla de andra vännerna likaså. (Det är lite skrämmande hur mycket jag längtar hem varje gång en hemresa närmar sig. Vill jag verkligen vara där jag är?) Men ingen kollega verkade stå att finna när jag behövde en akut ersättare. Jag var mitt uppe i hetsjakten när den ekonomiska atombomben slog ner.

Först hann jag se hur den planerade jorden-runt resan försvann som sand mellan fingrarna. Jag hann se den torftiga vintern framför mig. Där en fast inkomst ändå inte skulle räcka mer än bröd och vatten. Jag hann se mig själv i ett avsnitt av tv3:s Lyxfällan. Datorn åker, tv:n ryker, och god have mercy, gittaren måste säljas! Men nej, så in i helvete heller! Det kommer ordna sig. Ändå. Trots allt. Vill det sig bara väl så handlar det förhoppningsvis om fyratusen, och inte tolvtusen. Inte för att jag har råd med det heller, men då blir det i alla fall mänskligt, då går det att greppa. Men en sak är säker. Vad slutsumman än hamnar på så är det kostsamt att krocka. Och jag kommer få betala för det.

Var skulle jag förresten ta vägen, utan alla som gör att jag, med min oförmåga att hålla käften, slipper tvingas att bli van och bekväm med att prata med mig själv. Jag hade inte fått något hjälpsamt ur min egen mun idag.

Hur som helst, efter uppmuntrande ord tog jag mig samman och gjorde ett sista försök att rädda helgen. Och på det allra sista försöket, det sista korta halmstrået, när jag nästan hade gett upp, så löste sig allt. Eller ja, absolut inte allt, jag har fortfarande de där tolvtusen som ett mörkt jäkla åskmoln över huvudet. Men det löste upp den sura geggan i halsgropen. Och jag bestämde mig. Åt helvette med ekonomiska problem, åt helvette med stress och oro.

Jag är inne på mitt tredje glas vin nu. Jag mumsar i mig billig choklad från lill-ica. Jag firar! Vad exakt det är jag firar vet jag inte riktigt. Kanske är det min för dagen strålande förmåga att se bortom alla problem. Kanske är det mitt vansinne. Eller så är det kanske dagens insikt:

I get by, with a little help from my friends.

skåror i min mentala dörrpost

Då och då slås jag av insikten av att något förändrats. Jag tänker på något som hänt för länge sen och inser plötsligt hur mycket som är annorlunda sen den gången. Hur lång tid som gått, värderingar, mitt sätt att se på saker.

Men jag märker sällan av det medans det sker. Visst, man ändras konstant, men nu pratar jag om de mer fundamentala förändringarna. Då man sammantaget kan konstatera att man inte längre är samma människa, som man var tidigare. De förändringarna man först ser i efterhand.

Men så är inte fallet nu. Jag vet inte vad det beror, eller vad jag är på väg emot, men något förändras. Jag kommer stå där och se mig själv i spegeln, om några månader, eller om ett eller flera år, och minnas något från nu och inse hur mycket något ändrades. Jag undrar vad det är.